tio meter över havet

www.jennywrangborg.se

2010-12-14T05:54:00.001-08:00

Här händer det inte mycket, kolla in på min hemsida istället.

www.jennywrangborg.se

Eftervalsdikt

2010-09-26T10:37:00.000-07:00

Det regnar när jag lämnar lägenheten
någonting dovt över mitt land
i Stockholm dras människorna som magneter till de stora T:na
för att efter tunga arbetsdagar spottas ut igen

jag möter en vän nere på torget
vi går tysta över mörka gator
nu rullar bulldozers in mot välfärden i landet
där marknadsvärde ställs före människovärde
enfald före mångfald
ruinerna av allt vi byggt upp

här tar oss bussen genom det Nya Sverige och
i tomrummet efter alternativen
hör vi rasisterna marschera in i riksdagen
det finns ingenting poetiskt i detta

klockan sju i möteslokalen, det är någons kök
mörkret slår mot fönsterrutan
vi lägger ut ritningarna över bordet
kaffekopparna bredvid mötesprotokollen
bygger en bro mellan dit vi var på väg och
där vi istället hamnade

här, i klyftan mellan valretoriken och verkligheten
reser vi byggställningarna, skissar upp motståndet
planterar lite hopp i hopplösheten

i hallen står travarna av flygblad
nästan allt återstår att göra

Dikten publicerades i LO-Tidningen 23e september.

Ta från de fattiga, ge till de rika.

2010-08-29T02:35:00.000-07:00

Augusti. Snart vänder vi blad till september. Månaderna flimrar förbi utanför tågfönstret. Min mapp med dikter som följer mig mellan läsningarna börjar bli sliten. Jag längtar efter nya dikter, nya landskap. Tänker att när 2010 blir 2011 väntar nya intryck, någon annan stans.
Vi avslutar augusti med en serie. Hannes Hopf har ritat fritt efter denna krönikan som jag skrev i vintras. Klicka på sidorna så blir de större.

Ett sjukt samhälle

2010-08-21T02:04:00.001-07:00

Jag sitter på tåget till Sundsvall, det är slutet av augusti och snart ändrar Sverige färg.
Igår satt jag mittemot någon som berättade om Sundsvalls bästa rostbiffsmacka med någonting glödande i blicken. Så mycket minnen i de smakerna.
Sundsvall lovar mer, en kulturmanifestation mot en sjuk regering. Och jag kommer och tänka på ännu en krönika som mellan jobbet, läsningarna och diktskrivandet aldrig blev upplagd här. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni kommer rösta för en röd regering den 19e september, så vi kan få slut på utförsäkringarna, nedrustningen och utförsäljningarna. Men mest hoppas jag att ni organiserar er, fortsätter ställa krav långt efter valrörelsen är slut. Så kanske Sverige verkligen kan förbi rött även efter löven faller från träden.

Ett sjukt samhälle

Snön yr under tåget på väg till jobbet, väl där berättar kocken att bussen han satt på krockade ett par timmar tidigare. Svärandes pressar han sig genom arbetsdagen med smärtan i ett brutet revben och ömma svarta blåmärken. Lyfter tunga kantiner, tar emot flera hundra kilo varor, lagar mat till två förskolor. Jag vet inte hur många gånger jag själv gått till jobbet när jag inte borde ha gjort det. Med ryggont, feber och brutna tår.

I debatten låter det ofta som om det är vi själva som bestämmer när vi är sjuka. Men tyvärr styrs vår känsla för vad våra kroppar orkar av fler än oss. Av våra arbetsgivare, av sjukskrivningsregler eller hur mycket som finns kvar i våra plånböcker. För om man sätter på sig skorna, lämnar riksdagshuset och går ut i verkligheten så är det största problemet inte att några få friska stannar hemma från jobbet, utan långt farligare är det faktum att många går till jobbet trots att de är sjuka. Alla de som inte har råd att vara hemma sjuka, alla de som vet att om de sjukanmäler sig så är de inte välkomna tillbaka när de blivit friska igen.

Istället för att prata om vad det är i våra arbeten som gör oss sjuka så försöker regeringen lägga skulden på de som gått sönder. De som jobbat så hårt att deras kroppar inte klarar mer utförsäkras och kallas lata. Hade alliansen fått välja hade vi varit lika okomplicerade som maskiner. Då hade vi inte protesterat när de nu kastar oss på soptippen. Då hade de inte behövt bry sig om att ju längre man kör oss på ”max” desto fortare går vi sönder.

Vad kostar det egentligen för samhället att sjuka går till jobbet? Hur många fler får vinterkräksjukan, blir smittade av svininfluensan eller sliter ut sina kroppar så mycket att de inte klarar av att komma tillbaka igen? Vad är det för sorts samhälle som tvingar sina medborgare att arbeta när deras kroppar värker? Varför tvingas sjuka in på arbetsförmedlingen när de egentligen behöver rehabilitering och tid att läka?

Och varför låter vi dom fortsätta att göra just det när det inte finns någon annan än vi själva som vet hur mycket våra kroppar orkar? Tills vi har ett samhälle där människan och inte vinsten står i centrum måste vi som arbetar själva se till att ta hand om varandra, att skicka hem våra arbetskamrater som kommer med feber till jobbet, kräva så hög bemanning att man klarar verksamheten även om folk är sjuka och fortsätta kämpa för trygga anställningar, slopande av karensdagen och för att få ses som just människor, istället för maskiner.

(Krönikan publicerades i Örnsköldsviks Allehanda i februari)

Littorins parallella verklighet

2010-08-17T07:03:00.000-07:00

Hej allihopa. Man skulle kunna tro att jag inte skrivit nått i sommar, det är inte helt sant. Några krönikor har det blivit, men jag har varit lite dålig på att lägga upp dem här. På väg hem från jobbet idag läste jag att det nu är klart att Littorin får 112 000 kr i månaden i avgångsvederlag. Då tänkte jag på den här krönikan som jag skrev till Örnsköldsviks Allehanda i somras. Hoppas ni gillart.

Littorins parallella verklighet

Arbetsmarknadsminister Littorin avgår. När han i förra veckan gick ut i tv och med sina barns namn på läpparna förklarade att trycket varit för hårt hade han Sverige i tårar. ”Jag orkar inte mer” och man tänkte att vilken man, vilken människa, sätter barnen först. Så visade det sig att det kanske inte riktigt var där skon klämde. Men låt oss ändå hålla oss där en stund till. Tänk om fler hade möjlighet att vara mer människor. Kunde anpassa arbetet efter livssituationen istället för tvärtom. Tänk om vi alla hade möjlighet att gå in till chefen och säga att vi inte kan komma och jobba imorgon, eftersom vår familj behöver oss, eftersom våra barn frågar efter oss under nattpassen, eftersom våra vänner behöver vårt stöd. Tänk om fler hade de ekonomiska förutsättningarna och inflytandet över sitt jobb, att kunna skapa en arbetssituation där man inte hamnar i sådana situationer.

Men ska sanningen fram ser den arbetslöshet som nu väntar Littorin helt annorlunda ut än den jag själv har mött när mina osäkra anställningar tagit slut. Som före detta minister har han rätt till 1,3 miljoner i avgångsvederlag. Jämför det med den långa karensen i a-kassan som gäller för alla andra som tvingas säga upp sig för att de inte kan få sina liv att gå ihop med jobbet. Jämför det med den a-kassa han själv varit med och urholkat. Littorin har haft förmånen att jobba heltid, han behöver inte oroa sig för en 65% a-kassa på en 60% kallskänkstjänst. Han behöver inte gå till arbetsförmedlingen och söka jobb som inte finns, behöver sen inte öppna tidningen och läsa att arbetsmarknadsministern tycker att ungdomsarbetslösheten beror på att ungdomar spelar för mycket tv-spel. Och han behöver inte med cancer tvingas iväg på en jobbsökarkurs.

För visst är det oklart om hans ”Jag orkar inte mer” skulle ge honom rätt till sjukpenning. Jag har svårt att se att Försäkringskassan skulle se det som ett medicinskt hinder för arbete, men det behöver inte Littorin oroa sig för. För 1,3 miljoner kan han åka på fin rehabilitering.

Jag tycker egentligen inte att någon förtjänar att uppleva hopplösheten i väntrummet på arbetsförmedlingen, men det hade varit fint om Littorin nu faktiskt också skulle bli tvungen att leva i den verklighet han beslutat om de senaste fyra åren. Uppleva den urholkade a-kassan, de förnedrande besöken på arbetsförmedlingen och konsekvenserna i att ta ifrån sjuka människor sin inkomst. Då kanske han hade kunnat gå ut i tidningarna och erkänna att det han gjorde var fel.

Gräsplanerna

2010-07-25T02:55:00.000-07:00

På väg hem
natten ett sommarregn över gräsplanerna
a-lagarnas sista skratt en trasig melodi mellan höga hus
syrenen ett minne från en annan dimension
för tjugo år sen sträckte jag mig
mot samma doft
bar med mig sommaren in i sommarlovet
himlen sprucken som tusen vinglas
efter ungdomens första fylla
upplyst av turkosa skärvor
under omätbara avstånd

här igen
tjugo år äldre
inga år visare
men med samma naiva tro
på ett ljusare imorgon

----

Jag ger mig på en ny giv. Tio meter över havet har kanske spelat ut sin roll. Ett tag kommer jag göra alla blogguppdateringar både här och på hemsidan, för att så småningom göra allt på hemsidan. Bloggen får finnas kvar för de som vill läsa gamla texter och dikter. Kanske att jag ska städa lite här så att det blir enklare att hitta. Men just nu, sittandes på ett tåg mellan Sveriges kalhyggen, erbjuds inte internet nog. Men det kommer. Kanske.

Bagarmossen

2010-07-10T18:03:00.001-07:00

Bagarmossen är solen på väg upp bakom Bagis Grillbar, är det sista tåget som rullar genom tunnlarna under vårt centrum, människorna som letar sig upp från djupet och hem till sängarna. Bagarmossen är jag som sätter mig med pennan mot pappret, skrivblocket i knät och orden ut över pappret. Det är killen som kommer fram till mig när torget tömts på folk, frågar om jag behöver hjälp, jag som svarar att nej, eller jo, eller nej, tack ändå. Han som rör sig bort mot Svartågatan.

Bagarmossen är jag som reser mig upp, skakar orden från pappret, tänker att ja, jag behöver hjälp, vi behöver hjälp, människan behöver hjälp. Vi behöver honom som kommer fram till mig som om jag vore i slagsmål, som om något stod och skrek på mig vid tunnelbaneöppningarna, när jag med pennan mot pappret försöker sätta ord på det jag ser omkring mig.

För vi behöver inte kärleksdikterna eller fyllorna. Behöver inte femitre-ragget eller sista meningen innan tåget når sin station. Vi behöver det som är vi i oss. Och ett sätt att gå fram till varandra, sakta närma oss och oroligt fråga varandra om vi behöver hjälp.

Ja, jag behöver hjälp.
Hjälp bort från poesin i en natt i Bagarmossen centrum.

Almedalen

2010-07-01T13:56:00.000-07:00

För första gången någonsin ska jag besöka Gotland. Det råkar sammanfalla med det där stora jippot som politikerna sysslar med varje år. Så då är det lika bra att snacka lite allvar med folk när jag ändå är där tänker jag. Missa speciellt inte spelningen med Stormen på måndag under Vänsterpartiets dag och den pampiga regisserade kulturdemonstrationen på tisdagen!

5e juli, Kulturfrukost med Wanja Lundby-Wedin kl 8.30, Restaurang Hamnplan 5

5e juli, Seminarium Arbetarlitteratur, kl 9.30, Restaurang Hamnplan 5

5e juli, Stora scenen med Stormen, kl 16.00 Almedalen

6e juli, Kulturen tar över Almedalen, Donnerplats

7e juli, Alternativa Politikerveckan, Visby 18.30

8e juli, ABF-mingel, Almedalen

Chocktillståndet

2010-07-01T13:19:00.000-07:00

Juni försvann medan jag satt framför dator i något sorts chocktillstånd. Jag vek ihop min uniform och packade ner min kockkniv i slutet av maj, tog tjänstledigt efter en höst och vår då jag förstått varför det är så få som skriver om vår verklighet: att orka skriva efter en hel dag i ett bastuvarmt kök funkar inte. Utan lyckliga omständigheter hade det nog aldrig blivit någon bok. Förbannelsen i deltidsjobbet blev tid att skriva, förskolekökets lägre tempo gav ork över, och alla de som trodde mer än jag att det verkligen skulle bli något av det där, motivation nog att skriva, gå till jobbet, skriva, sova, gå till jobbet, skriva.
Fram till 9e augusti var det tänkt att jag skulle vara ledig och bara skriva. Nu är det juli.
Juni försvann i ett ögonblick då jag plötsligt hade tid att lyfta blicken och försöka förstå att jag faktiskt släppt en bok. En bok! En bok som blivit omtalar i tidningar, radio, tv. En bok! Jag har skrivit en bok!

Det känns fortfarande lika overkligt. Och dagarna i juni har jag haft tid att längta tillbaka till varenda kök jag jobbat i sen jag för första gången kände tempot på Lisebergs caféer. Min kockkniv ligger på byrån här, väntar på augusti. Jag också, ibland iaf.

Innan dess ska det hinnas med tolv läsningar och för många deadlines. Kolla gärna på hemsidan för fullt schema (27 läsningar) eller här till vänster för de närmsta framträdanden. Och fortsätt hålla min hand. För jobba i kök vet jag att jag är bra på, det här med att vara poet är fortfarande väldigt nytt och främmande.

(Foto Paul Mohlin)

Doften av sommar

2010-06-23T02:40:00.000-07:00

Plötsligt ett annat landskap
våren spränger inifrån
staden har klätt sig i tusen nyanser av grönt

här står vi på våra innergårdar, balkonger, trädgårdar
och leker att världen fungerar
grilltången i högerhanden
köttet i sin marinad
doften av grillsäsongen sakta sipprande runt husknutarna

i den här leken dör inga människor under andras vapen
soldater firar inte ner sig från mörk himmel
solidaritet möts inte med skarpa kulor
människan är inte en fara för människan

i den här leken är demokratin inte revolutionär, farlig
ingen går under i trånga celler eller skickas tillbaka till en säker död
ingen torteras för hoppet de planterade på stadens gator
allting växer ostört, utan bekämpningsmedel

i den här leken tjänar ingen pengar på någon annans arbete
demokratin står inte med mössan i hand bredvid stämpelklockan
det finns ingen buss man kan ta, från en klass till en annan
inga gångvägar som leder från avgrunden in i villakvarteren
människorna i Älvsborg lever inte åtta år längre än oss i Bergsjön

här leker vi att
människan tar hand om människan
här sitter ingen på gathörnet med händerna utsträckta
ingen misshandlas till döds av sin man
inga barn bär vapen i ett krig ingen kan vinna

den här leken är inte på liv och död
ockupationstrupperna kommer inte med automatvapen
och mördar våra älskade
våra älskade sitter på balkongen med grillmarinaden
våra älskade står på innergården med grilltången

för i den här leken leker vi
att alla har samma möjlighet
det är en fin lek
men det är en lek
och doften av bränt kött börjar sakta
sippra runt husknutarna

(Dikten publicerades på Arbetarbladets ledarsida den 21/6)

Sverige!

2010-06-03T10:00:00.000-07:00

Jag har fått vara med i tv tillsammans med Stormen. Det är fint att få snacka skit om gamla arbetsgivare på nationell tv tycker jag.

Ship to Gaza

2010-06-01T05:55:00.000-07:00

Jag har försökt skriva något om hur jag vaknade igår morse och satte på datorn, hur feeden fylldes av dödsrop och hjärtat av sorg. Hur bilden av hur soldaterna med maskingevär som sänktes ner över hjälpkonvojen på internationellt vatten etsats sig fast på min näthinna. Hur min säck med betong togs över av pirater och ligger kvar i någon av de båtarna, väntar på omvärldens krav på att allt det vi tillsammans bidrog med ska nå fram till människorna på Gaza. Försökte skriva nått om alla människorna på Sergelstorg sen, hur vi förvandlade sorgen till handling - för att vi måste göra det, igen och igen och igen, tills blockeden hävs och ockupationen upphör.

Sen hittade jag två dikter som lyckas beskriva just det jag känner. Den första är skriven av min vän Olof Holmgren vars arbete med Ship to Gaza i Malmö knappt går att beskriva. De senaste dagarna har de suttit dag och natt på Gustavadolfstorg och vakat över båtarna. Dikten är skriven för ett drygt år sedan efter Stoppa matchen när Ship To Gaza precis lanserades.
Dikten "I know why you do this" är skriven av Frederick Batzler som själv har varit nere i Palestina som mänsklig sköld. Jag minns när han gick bredvid mig i Malmö och berättade om de där måndaderna i Palestina och tiden i det Israeliska fängelset.
De bästa poeterna är de som ställer sig mitt i verkligheten, mitt i blåsten, mitt på torgen och vägrar gå därifrån förrän det slutat blåsa. Som Olof. Som Frederick.

Vill vi läsa något jag skrivit kan ni kolla dikten Solidaritet, Palestina eller Gaza.

Ship to Gaza av Olof Holmgren

Ett skepp kommer lastat
med skjortor och tröjor
med byxor och strumpor
med kavajer och slipsar
med sandaler, långkalsonger och klänningar

Med helt vanliga saker kommer ett skepp lastat
med piptobak och tändstickor
med potatisskalare och kastruller
med glödlampor och värmeljus
med tändstift, kaffekoppar och bläckpennor

När skeppet kommer är det lastat till bredden
med vänsterskor och högerskor
med instruktionsböcker och manualer
med innerslangar till damcyklar
med små, små kistor

När skeppet lastas och lossas
är det vanliga arbetare i hamnen
kvinnor och män
utan några särskilda kännetecken
som jobbar skiftet
mellan åtta och fem

Ett skepp kommer lastat
det kommer!
ett rostigt skepp
med en utsträckt hand
målad på ena sidan av skrovet
och en knuten näve
på den andra

Ett skepp kommer över havet
genom regndis och dimma
genom lugna vatten och genom vindbyar
genom kanaler färdas det
genom sund och över hav
via hamnar och städer

Ett helt vanligt skepp
med vanliga saker
från vanliga människor
till vanliga medmänniskor
allting är som vanligt

Men när ett skepp som är lastat
lägger till i Gaza Hamn
när skeppet
med en öppen hand
målad på ena sidan av skrovet
och en knuten näve
på den andra
går in till land

Då är det en händelse
så ofattbar
så obegriplig
att våra barnbarn
kommer att be oss att
berätta historien
om igen

Om när vi
var människor
ända ut i fingerspetsarna
och tillsammans
vågade göra
skillnad.

I know why you do this
Frederick Batzler

I know why you do this;
Because you feel it,
And you hate the feeling,
That unpleasant
Tremor
When something is about to happen
That you can’t manage,
That is greater
Than your armed forces
And your propaganda
And your conviction
That you have been given
The right
By God
Or history
Or just
Because you’re stronger
To steal
Someone else’s land.

You are afraid now;
Because you are beginning to understand
What is happening,
That the movement is growing
And your propaganda money
Isn’t enough anymore
To cover up the crimes.
We’re breaking through.
A crack, at first.
Then another one.
And another.
You can see where it leads.
And it frightens you.

You will lose,
And I will explain why:
Because we have already signed up
For the next ship.
Surely
We have filled the ranks
Again,
A hundredfold,
Even a thousandfold.
We mourn
Today;
Tomorrow we organize
New ships.
And inside your own borders,
Among them
Whose sons and daughters
You turn into killers
The blindfolds are falling;
Slowly
The realization rises:
What we are doing isn’t right.

Perhaps just
A light tremor,
But you suspect the meaning.
We have known it for a long time.
You will lose.

Möt mig där

2010-05-16T13:39:00.000-07:00

Dagarna försvinner medan våren slår ut utanför fönstret. Med tre veckor kvar till semestern försöker jag att inte vända mig om. När de säger att jag borde ta tillvara på den här tiden, efter boksläppet, öppnar jag kalendern och försöker hitta en lucka.

Men barnen på förskolan måste ha mat, och deadlinesen måste hållas och någon skickar ett sms och skriver att han saknar mig och det känns som om jag använt alla orden, för jag kan inte förmå mig själv att svara. För någon ringer och frågar om jag vill komma över och jag säger att jag vill men att jag måste fixa färdigt först. Sen sitter jag och surfar bort mitt liv tills sista tåget gått för längesen.

Nej, det är inte helt sant. Jag har haft långhelg.
Jag har snörat på mig löparskorna och låtit någonting jaga mig ut i elljusspåret i Nackareservatet, jag har pratat med främlingar under broar och gått med ett leende på läpparna genom en försommar som lovar mer. Lagt mig ner på nyutslagna gräsmattor och rest mig upp med tusen bevis på att gräsallergin fortfarande håller mig sällskap. Jag har mött upp med bekanta på en skolgård och känt basketbollens gummi i mina händer, lyft blicken och i motljus passat den vidare. Jag har suttit tidig morgon bredvid en vän i solen och pratat om vad som gör oss små när vi borde känna oss starka.

Men i allt detta, dödslinjerna, telefonsamtalen, mailen, texterna, dikterna, krönikorna, läsningarna, intervjuerna, fotograferingarna och tv-inspelningarna som får mig att kippa efter andan och drömma mig bort till juni, då jag tar semester från förskoleköket, utmanar pollenallergin och andas in sommaren. Möt mig där.

Stockholmsrelease Kallskänken

2010-05-04T14:18:00.001-07:00

(Från Popvänsterns eventsida)

POPVÄNSTERN 6 MAJ: ARBETARPOESINS ÅTERKOMST

OBS NY LOKAL! OBS NY LOKAL! OBS NY LOKAL!

När vintern dog så dränktes Pet Sounds Bar i smältvatten. En vattenskadad källare gör att Popvänstern tvingas i tillfällig exil på torsdag. Och evakueringsadressen är ingen mindre än Pizzeria Olympos i Bredäng! Bredäng som byggdes för att ge luft och ljus åt arbetarklassen får nu härbärgera Popvänstern under ett par magiska timmar på torsdag kväll. Kom och delta i en historisk Popvänstern. Mer suburban chic än Pizzeria Olympos blir det inte. Och när vi dessutom fyller pizzerian med Sveriges glödhetaste arbetarpoesi just nu så undrar vi: är det här möjligtvis den optimala Popvänstern?

Jenny Wrangborg kommer och läser dikter och spelar med sitt band Stormen. Hennes debutdiktsamling ”Kallskänken” är så ny att den knappt finns, men det gör den och Popvänstern på torsdag är releasefesten. Dikter från en restauranganställds horsisont med en skoningslös blick för
maktstrukturer bland kockar och kylskåp.

Johan Jönson kommer också. För två år sen bestämde sig en enig kritikerkår för att i princip krama ihjäl honom när han släppte sin monumentala diktsamling ”Efter Arbetsschema” om sitt jobb som vårdare. Två år senare efter otaliga priser och hyllningar står han på Popvänsterns scen. I dagarna släpps hans nya lika monumentala diktsamling ”Livdikt” och kramen bara hårdnar.

Båda två är dom del av den nya arbetarpoesivågen och båda två skriver dom dikter om kroppsarbete, sitt eget dessutom. Båda två får också svara på Uje Brandelius genomtänkta och kloka frågor som tex ”Vad får du allt ifrån?” ”Är det kul att skriva poesi?” och ”Vad är en arbetare för nåt?”

Kom eller ångra dig i hundra år!

VAD: POPVÄNSTERN
VAR: PIZZERIA OLYMPOS, BREDÄNG CENTRUM
NÄR TORSDAG 6 MAJ KL 19-01
HUR DÅ: TA RÖDA LINJEN MOT NORSBORG. HOPPA AV I BREDÄNG. PIZZERIA OLYMPOS LIGGER PÅ TORGET FAST EN TRAPPA UPP, INGÅNG FRÅN PARKERINGEN PÅ BAKSIDAN

Lars Ohly läser dikten Jämlikar 1 maj 2010

2010-05-03T05:48:00.000-07:00

Oj

2010-05-02T16:14:00.000-07:00

Det är surrealistiskt. Alltihopa.

Kristianstadsbladet
"-En del tror att vara med i facket är att åka på kurs då och då, men det är så mycket mer än så. Facket behöver flyttas ned till arbetsplatserna, det är där arbetet måste bedrivas, säger hon och menar att den fackliga rörelsen står inför ett ödesval."

ETC Stockholm
"Göran Greider har utsett henne till Elsie Johanssons och Susanna Alakoskis arvtagare. Möt arbetarlitteraturens nya hopp: kallskänkan Jenny Wrangborg."

ETC Göteborg
"Poesi och musik på Pustervik"

Flamman
"Poeter brukar vanligen inte jobba i kallskänken. De diktare som givits ut i Sverige de senaste åren har sällan skrivit om facklig kamp, arbetsliv eller klasskillnader. Men Jenny Wrangborg gör det. Och det gör henne till väldigt unik."

SVT/Kungsträdgården
19.45 in i sitt tal läser Lars Ohly dikten Jämlikar.
foto: Lasse Ottosson

Releasefesten

2010-05-02T15:52:00.001-07:00

Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag satt med blommorna i handen och leendet på läpparna hela nattvagnen hem till Bergsjön. Releasefesten på Pustervik fortfarande pulserande inuti mig. Lätta steg med skogskav uppför berget. Sen låg jag där i sängen, med blicken i taket och en stor fråga cirkulerandes i kroppen: Vad var det som just hände?

Kalla händer runt mikrofonen, nervositeten i blodet, böckerna uppradade på bordet, publikens tystnad och Stormen i ryggen. Strålkastarna, siluetterna i motljus och leendena efteråt. Signeringskön som någonting så overkligt, människorna som kom fram efteråt och fyllde mig med kraft för minst fem diktsamlingar till.

Hur människor jag inte träffat på snart tio år kom, arbetskamraternas kramar och hur någon sen berättar om de som sträckt händerna mot ansiktet för att torka bort tårarna. Den natten som ett plåster på alla sår det här samhället ger en. Ett vaccin mot allt får oss att tro att vi är svaga, att förändring är omöjlig, att folk inte bryr sig.

Min förhoppning är att någon ska hitta samma kraft i boken som jag fick efter releasen i fredags. Att vi börjar diskutera de här frågorna med varandra, att vi lyfter blicken och ser lösningarna. För de finns här, nära som den här känslan i bröstet. Vi har varandra. Och vi förändrar det tillsammans. Tillsammans.

Söderbokhandeln, Stockholm

2010-04-29T15:03:00.001-07:00

Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras

2010-04-26T06:16:00.000-07:00

Idag är det släppseminarium för boken "Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras" på ABF-huset i Stockholm. Mitt bidrag till boken publiceras idag även på ledarsidan i Arbetarbladet.
Här kommer den.

Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras

Måste jag ge dem ett namn
för att vi ska förstå att vi fortsätter betala priset för den här
ordningen?
Inte i svart bläck i tidningsnotiser,
inte i vitt tapetklister mot elskåp,
inte i blått sken ur rapports korta reportage

utan i blodet rött som vårt
människorna mjuka som oss

måste jag ge dem ett namn för att vi ska förstå
att vi inte längre kan hävda att det här systemet fungerar
blodet färgar oljan röd

måste jag ge dem ett namn
för att vi ska förstå att priset stiger
i takt med haven

tillväxtens skugga, faller allt längre nu
över brinnande skogar,
tempot i arbetslivet,
flyktingströmmarna
här går påsar med människor i händerna
upp från ännu ett köpcentrum

vårt sätt att leva tillsammans måste förändras

här sluter människorna ögonen och vänder ansiktena
mot den första vårsolen
sådan är kampen för förändring
någonting som bryter igenom allt det grå
så försiktigt våldsamt som en storm byggs upp vid horisonten

här ska det kortsiktiga tvingas backa
för människorna

för nu reser sig haven mot fiskebåtarna
där vågorna slår in över kapitalismen
nu tar skogarna över sojaodlingarna
där träden stålsätter sig mot avverkningsmaskinerna
nu drar stormarna in över rovdriften, kolverken, motorvägarna
för det finns ett annat sätt att leva
än det som getts oss hittills

vi träffas nere på torget
vi har flygbladen i händerna nu
såhär ser motståndet ut:
vardagligt, uthålligt, nödvändigt

för det enda vi behöver göra med allt som vilar, allt som väntar
allt som står och väger
är att få det i rörelse
så kommer vårt sätt att leva tillsammans att ändras
för mörkret vi ser är bara punkten där vi byter riktning
vägens början,
chansen till ett nytt sätt att leva
låt oss se den klart nu
röra oss framåt,
få upp farten
och börja springa

Release Göteborg

2010-04-26T01:55:00.000-07:00

På fredag är det release för min första diktsamling, "Kallskänken", på Pusterviksbaren. Förutom att jag kommer läsa ur boken så kommer jag även att framträda tillsammans med Stormen. Till på köpet kommer Maud Lindström. Ja, det blir historiskt!

För Stockholmare blir det en liknande kväll på klubb Popvänstern, Pet Sound bar, den 6 maj.

Tycker du fortfarande att det känns för långt bort rent geografiskt? Boka in en egen kväll!
Tillhör du en medlemsorganisation till ABF behöver det inte kosta många kronor. För mer info och bokningar maila kontakt@jennywrangborg.se

Läsningar

2010-04-16T12:58:00.000-07:00

Jag hinner inte med i svängarna, allting händer på en gång. Men imorgon läser jag i alla fall i Uppsala på Rödgrönt Akademiskt forum mellan 12.45-13.15. Kom gärna och lyssna!
Därefter åker jag tillbaka till Stockholm för att läsa för ett gäng kommunister.

Befinner man sig inte i Stockholmstrakten kan man istället köpa det nya numret av Folket i Bild, där jag förutom att pryda omslaget, får tre uppslag till att prata skit om kapitalismen. Kolla här.

Kämpande poesi i Malmö

2010-04-14T21:42:00.000-07:00

Nästa onsdag, den 21e, kommer jag till Malmö för en läsning. Förutom jag så blir det några av Malmös bästa estradpoeter. Kom och ta med alla ni känner! Det är gratis och vi drar igång kl 19.00 på Loftet, Hedmanska gården.

Kallskänken

2010-04-10T02:17:00.000-07:00

Jag borde uppdatera oftare. Men jag har ett jobb att gå till, deadliner att hålla, möten inplanerade. Tröttheten efter timmarna i köken som gör eftermiddagarna till något som flyter genom mina dagar innan jobbet kallar igen.

Här får ni en liten sneakpeak på boken. Om ca två veckor kommer den från tryckeriet.

Om jag hade vetat hur det känns så hade jag berättat, men ärligt talat så vet jag inte riktigt. Livrädd, nervös, glad, trött? Ja.
Håll min hand.

Framträdanden

2010-03-27T08:19:00.000-07:00

Stockholm är tunnelbanetiden på väg till och från jobbet, är jag ståendes framför stekbordet på jobbet, kvällarna vid skrivbordet med fingrarna över tangentbordet och tusen deadlines. Är dikterna i diktsamlingen, telefonsamtalen från folk som ber mig komma ut och dricka öl, besvikelsen i deras röster när jag säger att jag inte kan, inte orkar, inte har tid. Är tröttheten som de suddiga bokstäverna i dikterna jag skriver efter tunga arbetsdagar. En längtan efter att bara få komma hem från jobbet och inte ha en enda sak planerad. Orka skriva om någonting annat än det som befinner sig i min direkta omgivning, kunna släppa taget och hinna något kännas lite mer.

På tisdag går boken till tryck. Då ska jag åka och försöka sluta fred med Göteborg.

En liten turné i samband med boklanseringen börjar ta form. Men jag behöver er hjälp med att fylla på med fler datum. Speciellt under maj och under v 16 i Skåne. Någon?

28e mars, Vi är här nu, med Stormen, Sandviken, Folkets hus
29e mars, med Stormen, ABF-huset 18.00, Stockholm
10e april, Den svartlistade poeten, Bommersvik, Stockholm
15e april, Transport Förbundsråd, Stockholm
17e april, Röd grönt akademiskt forum, Uppsala
22e april, ABF Skåne Årsmöte, Höör
24e april, Feministisk Forum, ABF-huset, Stockholm
24e april, Natt mot tillväxt, Orionteatern, Stockholm
28e april, Åforsteatern, Åfors
26e april, Boksläpp “Vårt sätt att leva tillsammans kommer förändras”, Stockholm
30e april, Boksläpp "Kallskänken", Pustervik, Göteborg
14e maj, Boksläpp "Kallskänken", Stockholm

Klasspolitik

2010-03-26T11:46:00.000-07:00

Här kommer en krönika som publicerades på Örnsköldsviks Allehandas ledarsida den 22/3.

Att ta från de fattiga och ge till de rika

Måndag, väckarklockan ringer. Jag klär på mig och plockar upp tidningen från hallmattan, sätter mig vid köksbordet. Så gör jag samma misstag som många andra dagar, jag slår upp första uppslaget.
Jag försöker överlag att inte läsa ledarsidor. Det brukar bara göra mig arg och ledsen, för det blir så tydligt att de som sitter på makten lever i en helt annan verklighet än mig. Så när DN skriver att Reinfeldt ”visat att det inte finns någon automatik mellan skatteuttag och kvalitet i offentlig sektor”, skulle jag vilja ringa upp dom och be dom komma ner till förskolan där jag jobbar. Kräva dom på en förklaring till varför barngrupperna växer och arbetsbelastningen på oss som jobbar där blir större.
Någon skulle behöva visa dom lyftkranarna som lägger bit på bit i bygget av segregationen, hur vi människor kommer längre och längre ifrån varandra.
För deras politik slår så mycket annorlunda mot dem än mot de flesta av oss andra. De får skattelättnader och kan anställa någon som städar deras hem. Vi får ännu fler lågbetalda jobb och nåden att få städa upp efter andra. De får fler bostadsrätter att välja mellan och jag får fortsätta flytta runt på svarta tredjehandskontrakt i utkanten av den här staden. De lyfter luren och beställer en solsemester, vi sitter oroliga och väntar på att bli inringda till jobb.

Det är inget konstigt, det är klasspolitik och just vad man kan förvänta sig av högern, men det gör mig ledsen, för det är jag och mina arbetskamrater som får betala för överklassens växande rikedomar. Det är att ta från de fattiga och ge till de rika. Det är att säga att man motverkar utanförskapet medan man samtidigt låser dörren till samhället för fler och fler. Det är att kalla sig arbetarparti och föra samma äckliga politik som alltid. De kallar det valstrategi, jag kallar det att medvetet vilseleda folk.

Jag förstår att det kan vara svårt för dem att se konsekvenserna av sin klasspolitik, för de kan köpa privata tjänster medan de rustar ner våra gemensamma skolor och sjukhus. De behöver inte se sina arbetskamrater bli arbetslösa medan de själva får allt fler arbetsuppgifter att hinna med.
Jag slår igen tidningen och tänker att såhär ser vår verklighet ut, långt borta från påståendet att fattade beslut om skattesänkningar inte skulle leda till sämre service i det offentliga, men att vår verklighet inte blir mindre verklig för att de säger att den inte existerar.
Och var så säkra på att er politik får konsekvenser. I september ska ni bort från makten.

Stormen på Uppsala Stadsteater

2010-03-21T16:50:00.000-07:00

I oktober förra året stod jag tillsammans med Stormen på Uppsala stadsteater. Benen skakade, jag minns knappt någonting från den timme då vi stod på scen. Men det fastnade i alla fall på video. Här kommer en av låtarna.

Här hittar ni trailern för föreställningen Vi är här nu, som vi satte upp. Det går fortfarande bra att boka oss för någonting liknande.

En stor jävla längtan

2010-03-14T15:56:00.000-07:00

Jag kan känna det tydligare nu. Jag möter min egen blick i reflektionen ut mot gatan, Bagarmossen är tyst i natt. Jag spenderar timmar med blicken i de gamla skrivböckerna, läser mig tillbaka genom lägenheterna jag flyttat mellan de senaste åren, städerna jag kallat mina, platserna jag minns som människor. Blecket mot pappret är hur de kunde böja sig fram, fästa sitt leende mot mitt och hitta platserna i mig som jag trodde gått förlorade. Är kärleken som någonting som sprängt inuti mig, människorna som rört sig genom mitt liv. Tusen sätt att förlora sig själv på. Tusen sätt att hitta tillbaka igen en halv skrivbok senare.

Datumen är sättet solen föll in genom persiennerna, vad de sa till mig när jag vände mig bort, ljudet som sipprade in från gatorna utanför. Det är Göteborg med hans kropp närmare min, det som glödde mellan oss sömnlösa nätter. Socialismen som något lika självklart som sättet på vilket jag skrev ner hans tonläge när han berättade om vikten av att ta strid, att orka vara människa.

Varje ny skrivbok ett nytt sätt att se på världen, en ny jakt på någonting vi alla letar efter men som inget vet namnet på, nya sätt att göra samma misstag om och om igen. Det är Vancouvers milslånga gator och skyskrapor, slarvigt bleck efter blöta nätter, oläsliga telefonnummer till främlingar jag lämnat bakom mig. Det är alla tillfällen då jag packat mina väskor och dragit vidare, utrivna sidor med avskedsbrev, trycket av deras kroppar när vi rört varandra för sista gången.

Det är adresserna till vänner som blev bekanta som blev främlingar, ett minne av hur man ändå kan hitta tillbaka. Det är vägbeskrivningar, busslinjer, gatunamn. Leenden, tårar och besvikelser. Men mellan datumen, blecken, skrivböckerna så höjer jag blicken, möter mina egna ögon i reflektionen ut mot Bagarmossen och inser att det som säger mest om vem jag är, var jag varit och vart jag är på väg är alla de tillfällen då jag vilat med pennan mot pappret för att sen inte skriva någonting
och att det nog ändå är de tillfällena jag minns starkast.

Elda under din vrede

2010-03-04T12:02:00.000-08:00

Elda under din vrede med maktens nyheter.
Dämpa inte din smärta över livet som stjäls ifrån oss.
Trösta inte din sorg över världen som våldtas inför våra ögon.
Elda under din vrede.

Ingrid Sjöstrand.

det är bråttom nu
vi måste organisera oss

Människan behöver hjälp

2010-03-01T06:16:00.000-08:00

I dag publicerade Arbetarbladet en ny dikt av mig på ledarsidan. Denna gången handlar det om Sveriges medverkan i ockupationen av Afghanistan.

Människan behöver hjälp, men det är vårvinter och
Sverige skickar trupper till Afghanistan.
Finns ingen tid för värme i år,
det faller slask från himlen och vi kan inte fly ifrån oss själva.

Om allting var trasigt förra året så är det nu det ska falla sönder,
kistor bärs bort över landningsbanor,
pansarvagnar rullar över ökenvidder.
Det här är priset vi betalar.

Humanitärt bistånd byts mot militära insatser,
det finns ingen skola att gå till, inget jobb att vara arbetslös ifrån,
fortfarande ingen demokrati som inte spränger folk i bitar.
Vad hände med sångerna som sjöngs,
neutraliteten vi värnade?
Freden som motpol till kriget.

Kanske behöver människan hjälp men det är kall februari nu,
skiner solen i morgon lovar jag dig att inte se det som ett tecken,
den här staden är inte symbolisk,
till och med kanonerna utanför sjöfartsmuseet kommer tas i bruk igen.

Vi behöver inte fler vapen,
har redan skrivit de här dikterna så många gånger.
Om 30 000 grönklädda män som rör sig över stora fält,
om bomberna som föll, och fortsätter falla.

Bomber för människovärdet.
Bomber för demokratin.
Bomber för kvinnorna.
Bomber för freden.

Nio års rädsla och dödstalen stiger.
Våldsspiralen snurrar allt fortare, blodet färgar oljan röd.
De flesta döda bär inte uniform, skeppas inte hem över stora hav.
Det här är priset som betalas
när krig är fred.

Snön smälter och våldet eskalerar.
Så visst behöver människan hjälp,
hjälp med att orka,
hjälp med att ställa sig upp,
för en gång skull ta ställning
säga ”Nej”

Biblioteket

2010-02-28T09:39:00.000-08:00

Imorgon kl 14.03 deltar jag i programmet Biblioteket i P1. Liten intervju och nån dikt. Missa inte!

Honduras

2010-02-21T13:26:00.000-08:00

Torsdagar är bra dagar, torsdagar ligger Flamman och väntar på mig när jag kommer hem från jobbet. För någon vecka sen läste jag en artikel om Honduras, och inspirerades till att skriva följande dikt.

Honduras

mot varje stadskupp, folkets ilska
mot varje dödskvatron, större drömmar om imorgon
mot varje mörkerman, ljuset som sipprar igenom

såhär väger vi demokratin,
300 000 människor på stadens gator när
presidentens plan lyfter
”På återseende kamrat Zelaya”
30 000 poliser och militärer på stadion
när gevären sätts till makten
för inget är så bräckligt som en diktatur

i varje bostadsområde, i varje liten by och samhälle
drömmen om rättvisa omgjord till studier, organisering
verklighet

vi kommer underifrån
vi kommer alltid underifrån
siktar mot de där uppe för att
utjämna alla höjdskillnader

Jämlikar

2010-02-19T10:40:00.000-08:00

Idag publicerades en ny dikt i LO-tidningen. För er som inte tecknat en prenumeration än så kommer den här också. Det här är ännu en av dikterna som kommer finnas med i min diktsamling som kommer ut i vår/höst. Här hittar ni några andra som LO-tidningen tidigare publicerat.

Jämlikar

Den största tröttheten
kommer inte från
kroppsarbetet,
drickabackarna lyfta uppför trånga gångar,
musklerna som skriker i
belastningen under
omöjlig balansgång
med disken
genom
serveringen

Det är inte
ångan från bageriugnen,
de slöa knivarna
eller de hala golven som gör ondast

Arbetet består inte i
att laga maten eller servera gästerna

Men det är
chefens ord
efter veckor av obetald övertid

Det är blickarna
från de välbeställda
tanterna

och oräkneliga leenden
som döljer
det faktum att det inte
finns något hopp
om att vi någonsin kommer
mötas som jämlikar

Namnen på städerna

2010-02-18T15:26:00.001-08:00

Ska jag berätta någonting om rytmen från rulltrappan när jag glider ner i tunnlarna under den här staden, samtalen främlingar för på perrongerna i väntan hem efter jobbet. Namnen på städer som får mig att längta tillbaka till Vancouver, platserna som fortfarande värker i mig när jag vaknar bredvid främlingar. Ska jag säga nått om hur jag kan stänga ute allt det där i musiken från mina hörlurar, hur staden tystnar runtomkring mig när tågen tar följe i spåren ut mot de södra förorterna. Hur vi alla försöker hålla oss vakna efter arbetsdagar som gör fritid till suddig tid innan vi måste arbeta igen. Hur vi aldrig kommer utvilade hem till våra familjer eller tysta lägenheter.

Eller vill ni höra något om hur värken bakom höger skulderblad tvingar ner mig raklång på sängen efter leveransdagar då jag inte hunnit lyfta med knäna. Hur jag kan vakna flera timmar senare och inte veta åt vilket håll väggarna går, vilken stadsdel jag befinner mig i, vilken adress jag bor på. Ibland blinkar min telefon till med sms från främlingar som säger att de har min post, att jag kan komma och hämta den på platser jag sedan länge lämnat bakom mig. Men att jag minns siffrorna på de lägenheterna lika lite som min nuvarande adress.

Vill ni veta något om hur det känns att sitta i köket och höra att hyran för det svarta tredjehandskontraktet höjts med 25% men att ”om ni vill köpa loss kontraktet för 70 000 så drar jag dom pengarna från det sen”.

Vem fan har 70 000 kr liggandes? Inte en kallskänka. Inte en kallskänka som jobbar deltid. Inte jag. Och det gör mig så arg att jag vill gråta, det här skitsystemet, som gör det möjligt att tjäna pengar på varandra, försöka sälja något till mig som jag redan äger. Allmännyttan. Hur hela det här samhället genomsyras av idioti.

Eller vill ni veta någonting om hur främlingar kommer fram till mig på krogen och ber om svaren på frågor jag själv ställt, säger att de längtat efter att få träffa mig. Hur det kan kännas när vännerna slutat höra av sig och alla planer på att lämna det här landet med sina omöjligheter försvinner i långa nätter framför datorn, tystnaden i lägenheten när jag inte kommer på en enda människa jag vill träffa, som fortfarande vill träffa mig.

Jag skulle kunna skriva nått om hur ljuset faller över bordet där jag sitter när mannen mitt emot mig säger att förlaget dragit sig ur publiceringen av diktsamlingen, hur allting pressar mig härifrån i situationer jag inte lärt mig hantera. Hur jag inte orkar bry mig om det som betyder mest för mig, hur jag vill skita i allt som handlar om tangenter eller trycksvärta och bara acceptera det förlagen säger: att poesin är död. Slippa vakna efter mardrömmarna som gör verkligheten verkligare, och drömmarna mer avlägsna.

Eller säga att jag ger fan i alltihopa så till den grad att jag nu inte bryr mig längre, och därför säga att nu startar vi ett eget förlag, trött viska, säga, skrika

Poesin är död, länge leve poesin!

Och tänka att de som inte rör på sig märker inte sina bojor.

Omslagsflicka

2010-02-17T10:01:00.001-08:00

Titta!

Här kan ni läsa mer om Skitsamhället som det pratas om i intervjun.

Kultival

2010-02-17T08:59:00.000-08:00

På lördag kl 17 uppträder jag tillsammans med Stormen på festivalen Kultival på Kocksgalleriet. En hel timme poesi, musik och politik. Blir något liknande föreställningen på Uppsala Stadsteater från i höstas. Missa inte.

Här kan ni läsa mer om festivalen

En arbetares liv är billigt

2010-02-01T13:22:00.000-08:00

Här kommer en krönika/dikt från Arbetarbladets ledarsida idag.
Tack till bland andra Kim Muller för inspiration.

En arbetares liv är billigt

Jag är tjugofem år,
vissa nätter vaknar jag av värken i vänster axel
livrädd att jag redan gått sönder
medveten om att det inte finns några reservdelar

i fyrtio år till ska min kropp hålla för slitage
för hala golv, tunga lyft, upprepade rörelser under stress

de nätterna vaknar jag av smärtan
och somnar med rädslan av att den ska följa mig som tinnitus genom livet
i varje rörelse, tanke, som en underton som gör arbetet jag älskar omöjligt

Hur kommer det sig att de tyngsta, farligaste, varmaste, mest illaluktande och högljudda jobben också är de sämst betalda? Tar du jobb i ett kök är de även reserverade åt de yngsta.
Den logiken är enkel, jag har mött tjugoåriga diskare med utslitna ryggar.

Hur skulle det se ut om de som fattar besluten om vår arbetsmiljö
kom ner från sina ergonomiska stolar och
fick sätta på sig ett förkläde, en uniform, en städrock?

Jag undrar om de skulle hitta några nödvändiga nedskärningar i
stressen mellan kassan och kallskänken,
om de skulle upptäcka några effektivitetsförbättringar i
storleken på barngrupperna eller utrymme för omorganisering i
balansgången på byggställningarna

några anslag att minska till livsnödvändiga inspektioner

En arbetares liv är billigt, det sägs att om du önskar livet ur någon
är det smartaste att anställa henne och sedan låta henne dö under arbete
både billigare och mer praktiskt än ryska torpeder

du kan till och med sitta kvar i din ergonomiska stol och beklaga det inträffade
inga löpsedlar, inga fallskärmsavtal, inga avgångar krävs
efter en arbetares död

frågar du mig vem som är mest värd i det här samhället
kan jag ge dig rakare svar än landets nationalekonomer
vi som arbetar längst ner behöver inte läsa några böcker
för att förstå vad som är upp och ner

arbetsmiljöarbete är inte lönsamt
skyddsronder ger ingen snabb avkastning
lagarna skapar ingen effektivitet

Om nätterna hör jag Stig Sjödin tala till mig från ett annat århundrade och tänker att mycket lite har förändrats på mycket lång tid. ”Kroppsarbete betyder att man betalar med sin kropp för att få lön”

Tydligare kan det inte skrivas.

Göteborg

2010-01-31T14:48:00.000-08:00

två spårvagnar möts i korsningen vid hagakyrkan
snön färgar staden vit
jag följer Göteborgs räls ut mot Bergsjön

på en dörr uppe på berget hittar jag mitt namn
lukterna är hemma
är mörkret från en annan vinter
ljuset från en tidigare vår

jag tänker på platser miljoner mil bort
ett hemma långt bortanför här
en rastlöshet som följer mig

gatorna i den här staden
leder alla till restauranger
jag aldrig vill besöka igen
omklädningsrum där jag hängt in min uniform
och ombetts lämna nycklarna på disken
kök där jag slitits ut i samma takt som knivarna

namnen på spårvagnarna är
chefernas vassa blickar
stressen i för många ogjorda arbetsuppgifter
förnedringen i att inte våga
inte kunna
inte orka
ställa sig upp efter att blivit sparkad på

tyngden som läggs emot är
det första fackmötet
en överenskommelse om att inte jobba
utan övertidsersättning
är arbetskamraterna som tågar in
på chefens kontor

ett sätt att återuppfinna sitt eget värde
och så mycket svindel i höjdskillnaderna
däremellan

varje torg en hållplats
där jag suttit bredvid någon
som hållit min hand
varje park ett minne
av vänners leenden fästa mot mitt
varje årstid
ett sätt att gå sönder
för att hitta nya sätt
att läka igen

varje stad jag bott i
varje tåg jag hoppat på
varje avskedsbrev och hejdå-fest
det som värker i mig
när jag inser att jag längtar tillbaka till en stad
jag aldrig vill bo i igen

Palestina

2010-01-22T09:54:00.001-08:00

Människorna

2010-01-10T07:33:00.000-08:00

Idag får Sonnevi säga det

Ur Etthundraett stycken

Inte tillräcklingt
har jag gått in
i kritiken
av detta samhälle
detta samhälles hemskheter, vad
det gör med
dom som kommer underst
dom som långsamt eller snabbt
krossas, förintas
Inte som människor
För det är
dom som är människorna

Ur Etthundraett stycken av Göran Sonnevi

Svart snö

2010-01-08T07:35:00.000-08:00

Vintern är långsamma timmar framför skrivbordet i Bagarmossen,
tonerna som följer mig i hörlurarna på väg ut mot Nackareservatet
sjön bottenfrusen, människorna svarta siluetter mot vit snö

jag låter det gå dagar mellan tillfällena
då jag plockar upp telefonen
och försöker slå hans nummer

det är som om jag väntar på att mörkret ska skingras
och solen slå igenom bortanför de röda tegelhusen
men det är januari
och de flesta dagarna har solen redan börjat gå ner innan
jag orkat upp ur sängen

Isak sitter i köket och läser DNs Bo-del
säger att allt som stå mellan honom och den verklighet
tidningen beskriver är 3 miljoner kronor
och ett colgate-leende

att han varje gång det ringer på dörren
blir kallsvettig och gör sig redo att
packa väskorna och förtvivlat ringa runt bland vännerna och be om sovplats

ibland vaknar jag av värmen från
någon annans kropp
ibland ringer de upp mig mitt i natten
och säger att de behöver mig,
andra nätter för att berätta att de
aldrig vill se mig igen

men det är som om jag inte har något ord
för det dom kallar kärlek

och att det är därför jag inte
kan förmå mig att
svara när mobilen
blinkar till och ropar
mig tillbaka från
kylan i januari

Januari

2010-01-06T03:32:00.000-08:00

Det är 2010, anteckningarna från det förra året ropar mig tillbaka. Jag sitter framför skrivbordet i Bagarmossen och ser bilarna svänga ut på Stångåvägen. Morgonen den 24e stod jag där och väntade på bussen 05.09. Bara jag och busschauffören vakna. Och paret i lägenheten på andra sidan gatan, som slänger upp dörren, skriker på varandra

"På självaste julafton!"
"FÖR HELVETE STANNA!"
"Jävla kärring!"

Och han som slänger den svarta sopsäcken i containern (julklapparna?), halkar till på väg mot väggrenen, hoppar in i en röd volvo och försvinner bort förbi bensinmacken.
Bussen tog mig till centralen till tåget som tog mig till en gata i staden där jag växte upp.

Jag överlevde både jul och nyår. Det känns skönt att vara tillbaka i Bagarmossen.
Diktsamling börjar bli klar, femton nya dikter ska hitta sin plats, men det fattas fortfarande ett par stycken.

Här kommer en krönika som publicerades i Örnsköldsviks Allehanda strax innan jul. Här hittar ni en annan krönika som publicerades i Arbetarbladet ungefär samtidigt.

”Du är utförsäkrad” God Jul hälsningar Alliansen.

Jag sitter på bussen hem från jobbet, arbetsdagen sitter kvar som lera i lederna, torra händer efter timmarna i disken. Dagarna är kortare nu, nätterna längre, mörkret lite tätare. Det är vinter och kroppsarbetet pressar bakom ögonlocken när jag somnar i sätet.

Så drömmer jag att Alliansen kommit till makten, de klassklyftor jag hatar mest av allt växer som aldrig förr. Jag drömmer att jag är 18 år igen och flyttar hemifrån, på sju år bor jag i tio olika lägenheter, har oräkneliga arbetsplatser, elva olika osäkra anställningar, vikariat, timanställningar, säsongsanställningar, en enda fastanställning.

I drömmen flyttar jag till Stockholm, på jakt efter ett nytt jobb. Det finns ingenstans att bo och jag är tvungen att flytta runt bland svarta kontrakt i ett samhälle där allting ska gå att tjäna pengar på. Jag ställer mig i en kö som är flera år lång, i en allmännytta som krymper och krymper.

I drömmen har Sverige blivit kallt, på löpsedlarna kan man läsa att svårt cancersjuka tvingas ut i arbete, att de svagaste i samhället tvingas sälja allt de äger för att kunna få socialbidrag. Att det som förut var dåligt har blivit ännu sämre. Pengarna lägger man istället på skattesänkningar för de som redan har så de klarar sig. De rika blir rikare och vi som inte har så mycket, får ännu mindre.

I drömmen har arbetsuppgifterna blivit fler, arbetskamraterna färre, facket svagare. Alliansen har tagit vid där socialdemokraterna började; andelen fattiga har fördubblats under perioden 2002-2007 bland sjuka, arbetslösa och pensionärer. Klyftan mellan de som har arbete och de som inte har det ökar dramatiskt. Klockan ska vridas tillbaka och klyftorna öka, i drömmen har vi som arbetar ännu inte vunnit några bestående segrar. Regeringens julklapp till 16 000 sjukskrivna slås in i fint presentpapper och kallas reform. Innehållet? Ett litet brev som lyder ”Du är utförsäkrad” God Jul hälsningar Alliansen.

Istället för att anställa folk på riktiga jobb i offentlig sektor, så att vi kunde bli tillräckligt mycket personal på mitt jobb, satsar man miljarder på jobbcoacher. Rätten till arbete ersätts med skyldigheten att söka jobb som inte finns.

I drömmen har allting gått åt helvete och Alliansen har fortfarande nio månader på sig att riva ner allt som vi i arbetarrörelsen byggt upp. Jag vaknar kallsvettig och tänker att vi inte behöver ha tillbaka den gamla politiken, utan en politik som gör klassklyftorna omöjliga. Så att vi kan vakna ur den här mardrömmen snart.

I natt går jag inte och lägger mig

2009-12-20T16:33:00.000-08:00

Klockan är 04.57 när han drar uniformsjackan över huvudet, lutar sig fram i ljuset från gatlycktorna och säger att det snöar ute.

- Kör försiktigt idag.
- Skär försiktigt, bär försiktigt.

När dörren går igen efter honom i trapphuset är jag klarvaken och har trycket från hans läppar kvar mot vänstra nyckelbenet.

Snön faller genom ljuset från torgets neonskyltar på väg mot jobbet en timme senare. Följer hans fotspår på väg ut ur kvarteret, fyra osovna timmar och något i hans blick sträcker sig mot mig genom de halvt igensnöade spåren. Leveransdag, pannkaksdag, kockenärsjukdag.

Staden har bytt kläder och klätt sig i vitt. Första vintern i Stockholm och jag försöker se förbi privatiseringarna, nedskärningarna, all skit den där staden representerar, allt som den vill mig illa med sin bostadsbrist och vårdval.

Medan snöflingorna klär gångvägarna i Hammarby Sjöstad i ett tjockare lager kläder springer jag mellan skärbrädan, spisen, ugnen, stekbordet, diskmaskinen och kylarna.

Hundranittiotre portioner kalkonschnitzel med ris och woksås, specialkost, en andra gradens brännskada och tio lyft med raka knän senare så kommer vikarien. Lunchen redan ute.

När jag lämnar jobbet vid tre står sillen på urlakning, ättikslagen är kokt och förberedelserna inför julbordet tycks hålla tidsplanen. Snön ligger ankeldjup på lastbryggan och jag tänker att nu lutar sig jordaxeln på norra halvklotet långt, långt bort från solen. I natt blir årets längsta, men sen vänder det och vi går mot en ljusare vår.

- Kör försiktigt.
- Skär försiktigt, bär försiktigt.

Snart vänder det.

En liten video

2009-12-19T09:58:00.000-08:00

Här kommer en inspelning från protesterna mot Alliansens försämringar av sjukförsäkringen, Stockholm den 9e december.

fortsätt kämpa

Andra sidan

2009-12-16T08:12:00.000-08:00

Tvärbanan följer spåren genom Hammarby Sjöstad
broarna sträcker sig mot andra sidan
vattnet iskallt och bottenlöst

tunga arbetsdagar blir irritation mellan mig och kocken
över telefonen mellan våra förskolor

rödbetssalladen
disken
fruktfaten
beställningen
dagens lunch

jag lägger min tyngd mot värmevagnen
i backen upp mot köket
snön ankeldjup
lastbryggan ishal

lyftkranarna vrider sig kring sina axlar vid Sickla Kaj
lägger bit på bit i bygget av segregationen,
bostadsrätter för miljoner

vi som jobbar här
bor inte här

tre låneböcker i min väska och konduktören som frågar vart jag ska
snön blåser upp under tåget, reflekterar ljuset från gatlyktorna

i onsdags började de riva Aspuddsbadet

jag tänker på hur länge det tog att bygga allt det här,
gratis låneböcker
allmännytta
badhus
spåren, bussarna, broarna som tar oss till andra sidan

och hur jävla fort de nu river allt igen

här kan vi sitta i varandras kök och prata om hur kall den här staden blivit
att den inte släpper in oss,
utan att förstå att allt illa den här staden vill oss
är beslut fattade av människor som redan har allt

bara de kan prata om
”nödvändiga nedskärningar”
”prioriteringar” och ”dåliga tider”
samtidigt som de sen åker hem
till trygga villor, pengar på banken och friska fruar

de behöver aldrig i sitt privatliv
”prioritera”
välja mellan SL-kortet eller lagningen av tänderna
där behövs inga ”nödvändiga nedskärningar”
eller ”samhällsansvar”

och de behöver inte ställen som Aspuddsbadet
för hemma i villan har de jacuzzi
tänker jag när tvärbanan rullar in
mot Gullmarsplan

Skrivarhörnan

2009-12-14T12:05:00.000-08:00

Arbetet med diktsamlingen går framåt,
allt som saknas är dryga tio dikter och ett fönster med utsikt mot Emågatan

Glöm inte komma på Litteraturkvällen med Föreningen Arbetarskrivare imorgon. Kl 19.00 på Tellus i Stockholm.

På onsdag återförenas Stormen med sin long lost gitarrist. Det blir stort.

Ta hand om varandra.

Gruvstrejken

2009-12-09T14:01:00.000-08:00

Idag är det 40 år sedan den stora gruvstrejken bröt ut i Malmfälten. Här är en ganska fin artikel om det från NDS.
När jag jobbade med texter till pjäsen Palme som gick på Uppsala Stadsteater i höst så läste jag ganska mycket kring den vilda strejken i gruvorna. Under denna tid skrev jag följande dikt. Ett tack till Jari som jobbar i gruvan nu, i somras skrev han såhär till mig

"Jag jobbar i gruvan och där finns ibland (ibland inte) sammanhållningen som kan lovsjungas. Men i princip finns där ingenting att göra något vackert av. Det är ett mörker både bokstavligt och bildligt. Gruvan måste totalförändras innan Jenny Wrangborg kan skriva en fin dikt om den."

Tur att dikter kan vara någonting annat än just "fina". Här kommer den.

---
Strejken

har ni sett mörker så kompakt att inget ljus kan existera?
ni hittar det tusen meter under jorden

där droppar fukten från miljoner ton sten vibrerande ovanför dig
där kämpar pannlamporna mot den mänskliga faktorn och
människorna böjer sina ryggar för den svarta malmen

så många maskiner som arbetar i mörkret
komplicerade maskiner

människor har varit inkallade för att studera hur de fungerar,
varje moment granskat och varje rörelse i maskineriet tidtaget
in på hundradelen sätts tidsgränserna för varje kugghjuls riktning, för ju fortare man kan pressa maskinerna att arbeta desto högre siffror till de höga människorna

tidsstudiemännen hittade bara ett problem med maskinerna i mörkret;
de var människor

för
maskiner får inte svårt att andas av damm och rök
maskiner förlorar inte hörseln av högljudda människor
och maskiner går inte hem med en knytnäve kring hjärtat
varse om att de om ett par timmar ska slitas ut igen

för här är mörkret inte frånvaron av ljus,
tystnaden inte bristen på ljud
här stavas hopplösheten med ett samförstånd så djupt
att vi inte längre kan prata om problemen

kanske är det mörkret
som jagat oss i gångarna
bullret som jobbat sig in bakom hörselkåpor och vadd
döden som stått och lurat bakom nya direktiv
kanske är det hopplösheten som tillsist blivit så stor att den gjort sig själv obetydlig
för det går en annan sorts viskning genom gruvan nu;
kanske är det lika farligt att ta ifrån folk hoppet som att ge dem det

men det händer inte plötsligt
utnötning av knän sker inte över ett skiftbyte
silikosen växer långsamt med varje inandning
människorna byts ut nästan omärkligt
för inga reservdelar finns att tillgå
döden jobbandes vid deras sida, bidar sin tid bakom ackorden,
redo att gripa in när den mänskliga faktorn får utrymme

men så kan det ändå vara så, att när maskinerna tystnar,
när berget ligger stilla och dammet vilar orört i gruvgångarna
kan det ändå vara så
att människan vaknar
med en viskning genom tysta rum

talar plötsligt med en röst istället för flera spridda
sätter sig plötsligt som en enda kropp ner,
lägger ner skyddshjälmen, stoppar undan rädslan,
motar bort mörkret
och med en enda röst
återuppfinner fackföreningsrörelsen

det sprider sig i gångar och schakt
från gruvor till verkstäder
när vi plötsligt hör oss själva säga
att vi är människor
med röst
muskler
och
värde

någonting händer med mörkret
när stämpelkorten sitter orörda i sina fack
människorna stannar kvar i lunchrummen
maskinerna står tysta under jorden

när den mänskliga faktorn plötsligt blir någonting annat än problemet
med att vi inte är maskiner, kan även nederlaget bli en seger
när dånet åter stiger från gruvöppningarna och
gångarna äter sig längre in under samhället är det inte längre svårt
att se var människa och maskin har sina gränser
är det inte längre samma människor som håller i maskinerna och skillnaden mellan dem och redskapen är plötsligt knivskarp
i ljuset från
händerna som håller dem

Någon att passa till

2009-12-08T14:12:00.000-08:00

Benen värker, blåmärkena bultar
fingrarna tar omvägar kring tangenterna

ikväll struntade jag i alla måsten och spelade innebandy istället

imorgon ska jag fira träningsvärken med
två läsningar

Bor du i Stockholmstrakten så har du mycket att se fram emot, bor du någon annan stans kan du glädja dig åt att min diktsamling kommer i mars/april någongång! Då vill jag gärna komma till din stad också.

Imorgon onsdag 9/12 läser jag först på Medborgarplatsen ca kl 15 på demonstrationen för en trygg sjukförsäkring för alla.

Senare på kvällen läser jag på ett Kafémöte runt senast numret av Clarté. Kl 19 på Café Agueli, Blecktorngränd 9.

Om ni måste passa barnen, jobba kvällsskiftet på caféet, hångla med flickvännen, gå på andra möten, kolla på tv, köpa julklappar eller något liknande just då så bjuder jag på en extra chans:

Föreningen Arbetarskrivare bjuder in till litteraturkväll den 15e dec kl 19 på Tellus i Midsommarkransen. En lastbilschaufför, en kallskänka, en byggnadssmed och en journalist.
David Ericsson, Jenny Wrangborg, Micke Evhammar och Jane Morén.
Missa inte!

Allting är gratis
och förhoppningsvis
kommer ni så att jag har någon att passa till

Stammisen

2009-12-04T06:19:00.000-08:00

Min dikt Stammisen publicerades i LO-tidningen idag. Den ligger inte uppe på nätet än men här kommer den i alla fall. Det här är ännu ett av porträtten som kommer finnas med i min diktsamling Kallskänken, när den kommer ut. Kocken har tidigare publicerats i samma tidning.

Stammisen

Han kom varje dag,
hade inget elakt att säga när kön var lång eller vi kort om folk.

Lugna mornar kunde han stå vid sidan om kassalinjen och
berätta om barnen som flyttat hemifrån eller kvinnan som lämnat honom.

Han brukade fråga hur vi orkade med
drickabackarna, ljudnivån, tempot.

Han kunde sitta i fönstret ut mot gatan,
drickandes samma kopp kaffe i timmar och se oss
svettas bakom muren av människor.

Han hälsade alltid när man gick på eller av sitt skift,
undrade ständigt om man tänkt komma tillbaka nästa dag.
Han hade sett fler kafébiträden än gäster komma och gå och
litade aldrig riktigt på att man inte sagt upp sig.

Vi lovade honom alltid att imorgon,
imorgon kommer vi tillbaka,
men sen orkar vi nog inte mer.

Jag är inget företag

2009-11-30T14:16:00.000-08:00

Jag försöker verkligen uppdatera här. Men jobbet ska jobbas och texterna ska skrivas och diktsamlingen ska granskas och mötena ska protokollföras och ölen ska drickas och människorna ska älskas och händerna ska hållas och tunnelbanan ankommer snart till Gullmarsplan, byte för resande mot Farsta strand samt till Tvärbanan

Tvärbanan ska åkas, sl-kortet betalas
barnen måste ha mat
även om
fröknarna inte vill äta

man ska ringa vännerna
svara på tilltal
höra av sig
till de som vill veta mer

man ska komma ihåg ansiktena
på människorna
så att man kan ta vid där man senast pausade
man ska lägga folk på minnet
man ska ha ett minne
på en terrabyte

man ska kunna sammanfatta sig själv med tre ord
en slogan att tapetsera upp på reklamen insprängd
bakom tågen på perrongen

Jenny Kristina Wrangborg

man ska vara ett företag
en f-skattsedel
avdragsgill och budgetanpassad

man måste
ta risker
leva lite på kanten
kunna gå i personlig konkurs

man ska inte låsa sig
man ska vara fri
man ska sitta med miljonlån och bostadsrätt
i en stad som blivit kall

man ska flytta dit jobben finns
det kommer inga stekta sparvar flygande
det kommer inga lägenheter körande längs E4an
ingen inför trängselskatt i vår tvåa med
svart andrahandskontrakt

vi bor inte här
vi öppnar inte när det ringer på dörren
ringer inte värden när kranen gått sönder
vi är bara inneboende
på genomresa
pojkvänner
flickvänner
på besök

här drivs vårdcentralerna av riskkapitalbolag
i skatteparadis

här betyder valfrihet likriktning
och effektivitet nedskärningar

här har fyraåringarna på förskolan
lärt sig tvärtomspråket

och vi verkar glömt att
Jag pratar inte tvärtomspråket
betyder att man gör det

Så, jag försöker verkligen uppdatera här.
Men Stockholm ställer sig i vägen,
varje morgon något dom vill att jag ska köpa
något som ska säljas ut
privatiseras

varje dag
den här staden som jag så gärna vill tycka om
men som gör det så lätt för mig att
vilja flytta härifrån.

Pinter och Fiendeland

2009-11-24T13:30:00.001-08:00

Bloggen Fiendeland var länge min favoritblogg.
Jag som tidigare inte läst särskilt mycket poesi fick där chans att hitta godbitarna i arbetarrörelsen poesiskatt. Dikter om framgång och nederlag, om kamp och om hopp.
Tyvärr så uppdateras den högst sporadiskt nuförtiden. Men det finns mycket att klicka sig igenom där. Gör det.

Det är ingen slump att de två senaste posterna på Fiendeland handlar om föreställningen i Uppsala. Olof, personen bakom bloggen, är nämligen samma Olof som gjort videon till I den här dikten.

Jag tänkte försöka få upp lite fler av mina favoritdikter av mina favoritpoeter här på bloggen.
Här kommer en snygg dikt av Harold Pinter.

Poem

Titta inte.
Världen håller på att gå sönder.

Titta inte.
Världen håller på att fimpa allt sitt ljus
och köra ner oss i sitt mörkers unkna gruvhål,
det svarta feta kvava stället
där du ska döda eller dö eller dansa eller gråta
och gnälla, gny och pipa som en stucken gris
för att få omförhandla ditt försäljningspris.

Pandemin och höstmörkret

2009-11-23T10:46:00.000-08:00

LO-tidningen har med en liten notis om Vi är här nu, som jag och Stormen satte upp på Uppsala Stadsteater i oktober.
På Arbetarbladets ledarsida kan man läsa en krönika om det där med att vara viktig.

Pandemin kan föra något gott med sig

November. Klockan är nio och jag är på väg till förskoleköket där jag jobbar som kallskänka. En man på perrongen nyser och samtliga människor runt honom backar undan. Löpsedlarna skriker om den nya influensan.

Bakom mig står två kvinnor och diskuterar någonting, jag hör dom bara i tystnaden mellan låtarna på min mp3-spelare. ”Det är för jävligt att vi inte kan göra nånting åt att det”. Kvinnan bredvid svarar ”Grejen är ju att om alla vi skulle stanna hemma samtidigt så skulle samhället stanna, ingenting skulle fungera”.

Jag undrar först om jag hört rätt, om det faktiskt kan vara så att vi äntligen upptäckt att det är vi som bär det här samhället. Vi som ser till att barnen får mat, vi som kör kollektivtrafiken, vi som tar hand om de sjuka och gamla, vi som kör apelsinerna från Spanien till Konsum, vi som bryter malmen och serverar kaffet, vi som städar gatorna, bygger husen, producerar elen.

Det är november, fackförbunden har rekordlåga medlemsantal och på personalmötet förra veckan konstaterade verksamhetschefen att under nästa års valår och kapitalistiska kris kan vi inte vänta oss att någon kommer att tänka på oss. Vi är barnskötarna, pedagogerna, kallskänkorna. Inte företagsägarna, politikerna eller aktieägarna och pratar vi någongång om framtiden så handlar det om nästa semester, nästa löning, luftfickorna.

På perrongen på väg till jobbet undrar jag om vi plötsligt vaknat, insett möjligheterna det innebär att vara de som ser till att samhället fungerar. Jämfört lönebeskeden med de utslitna axlarna, hörselnedsättningen, dödsolyckorna, arbetstempot.Jämfört arbetsinsatsen med inflytandet, hur ofta någon frågar oss vad vi tycker, hur våra drömmar ser ut.

Det finns ingen som använder våra röster ifall vi sitter tysta, man kan höra det tydligt om man sätter på tv:n, slår upp tidningen, läser titlarna på de inbjudna experterna. Så fort någon öppnar munnen kan jag höra hur tysta vi är.

”Om vi alla stannar hemma skulle ingenting fungera”. Året är 2009, för 100 år sen var det storstrejk i Sverige.För 40 år sen lade nästan 5 000 gruvarbetare ner sitt arbete i en vild strejk mot ackordshets och ständiga dödsolyckor. Mot tempohöjningar som gör våra kroppar till maskiner att kasta bort när vi gått sönder.

När jag nu lyfter blicken mot löpsedlarna bär jag ett stilla hopp om att den här pandemin ska föra i alla fall någonting gott med sig; att vi än en gång ska inse hur viktiga vi är, alla vi som bär upp det här samhället. Och ta strid för att bygga ett bättre.

En ljusare vår

2009-11-22T06:30:00.000-08:00

Den här dikten skrev jag i höstas, på uppdrag av Tvärdrag, den finns med i numret Verklighetens folk. Jag har inte lagt upp den här eftersom jag tyckte att den kändes lite väl lång, den är i sin helhet sex A4-sidor. Här kommer en lite kortare variant, samma tappning som förekommer musiksatt tillsammans med Stormen.
Ni kan se oss framföra den på Socialistiskt forum den 28e november i Stockholm. Vi spelar kl 15.00. Jag kommer också vara med på programpunkten "Arbetarklassens bästa partytricks" kl 16.45. Kom och säg hej!

En ljusare vår

Det är sent i september
sommaren slocknar utmed rälsen
jag ser hösten tända fyr på träden och med böjt huvud korsa torget
Allt är aska nu

Vissa nätter vaknar jag och vet inte åt vilket håll väggarna går,
det senaste halvåret har jag flyttat lika många gånger som månaderna ändrat namn för att nu sträcka mig mot min väckarklocka i oktober,
inneboendes svart i tredje hand i en förort till Sveriges största stad

Det är systemfel och konjunktursvängningarna gör mig yr på väg hem från ännu en timanställning

Det nya arbetarpartiet har tänt upp och öppnat dörrarna för de
som klarat av att hålla sig kvar medan folkhemmet sålts ut
Vi andra; i mörkret ser vi så små ut att vi inte ens verkar existera

Vad hände med alla inställda drömmar och visioner?
Allt som försvann i nittiotalets svarta hål
00-talets nya besparingar och kriser

Det är sent i september och jag letar efter ett vaccin istället för plåster och bromsmediciner
en förändring som släpper in ljuset
en öppning i allt som vill oss illa

Vi blev kvar i ett århundrade av brustna löften och idéer,
av kroppsarbete som gör oss obrukbara innan femtio,
av en hopplöshet så mörk att vi låtsas som om den inte ens finns där, letandes efter något helt annat; en lönefredag, mikrodrömmar i oändliga arbetsveckor, en luftficka i arbetslösheten

September och jag pratar med en vän om demokratins höst,
när jag frågar honom hur han orkar fortsätta kämpa vet jag redan svaret;
vi har inget val
Han säger att det gått så långt att vi inte ens kan lita på oss själva,
än mindre någon annan,
Därför måste vi göra just det,
så mycket står på spel nu

för när krisen kommer och varslen ligger över oss
tvingas vi ut ur fackstyrelserna, föreningslivet, förtroendeuppdragen för att
inte riskera våra socialbidrag

Demokratin blir något som angår de med kraft nog att hålla sig kvar i systemet

Här vaknar vi till tysta varsel och massuppsägningar
ingen kallar mig längre socialist när jag trött säger att det är något grundläggande fel på det här systemet
Det är som om det ordet blivit raderat ur språket tillsammans med riktningen, farten, förändringen det bär på
för det är väl så att när rörelsen stannar så försvinner den
Man kan inte ser det först
Men det ligger i själva definitionen av ordet
rörelse

Det är sent i september och jag letar efter
en av alla de två och en halv miljoner ljuspunkter
som sägs finnas i Sveriges gatunät
sprickorna i fasaden
demokratins vår

Vi har lämnat nittiotalet bakom oss
sprungit rakt in i ett nytt millennium med en nedrustning så total att min generation
inte ens kan läsa sig till innebörden i full sysselsättning

Vi minns inga storhetstider, bär inte segerns minne i våra kroppar
våra drömmar såldes ut bit för bit, ljuspunkt efter ljuspunkt
I kommunalgula korridorer går lärarna som ville lära oss om jämlikhet
allas ärliga chans

Det sägs att vi blev den första generationen som fick det sämre än våra föräldrar

September brinner i träden
på förskolan där jag jobbar får vi papper utdelade med riktlinjer vid en eventuell pandemi, det känns som om vi är beredda på allting utom hur vi ska ta hand om varandra

Var är krisberedskapen för de varslade, handlingsplanerna för att bygga ett nytt samhälle
Vem tar fram vaccinet mot systemet som går in i kriser, vem forskar efter botemedlet för hopplösheten i väntrummet på arbetsförmedlingen

Vi är pedagogerna, kallskänkorna, barnskötarna
inte
företagsägarna, politikerna eller aktieägarna
och pratar vi någongång om framtiden så handlar det om nästa semester,
nästa löning,
luftfickorna

Det finns ingen som använder våra röster ifall vi sitter tysta,
man kan höra det tydligt om man sätter på tvn, slår upp tidningen,
läser titlarna på de inbjudna experterna
Så fort någon öppnar munnen kan jag höra hur tysta vi är

Men också, att svagheten är något jag bara känner när sambanden blir otydliga,
när jag inte orkar gå på mötena eller prata med mina arbetskamrater

Luckorna är glasklara ögonblick;
hon som kom in i köket där jag en gång arbetade och ritade en linje precis där svängdörren gick, sa ”Här står vi och lagar mat som vi aldrig skulle ha råd att äta själva”
Den dagen såg jag sprickorna i fasaden i ljuset som sipprade igenom

September, sommaren svalnar utmed rälsen
grå akvedukter över
namnlösa vattendrag
blåmönstrade säten
på väg hem från jobbet

Löpsedlarna borta vid Pressbyrån berättar att ännu ett företag ska ”effektivisera”

Om vi bara kunde gå in bakom det ordet
hem till de varslade

om vi kunde få prata med dem som fick jobba kvar
göra deras kroppar till våra, känna tempoväxlingen, transportera oss ytterligare ett decennium in i framtiden – se hur kropparna sakta brutits ner av stressen, lyften, förnedringen

om varje siffra i statistiken var ett namn över löpsedlarna
om vi i krisberedskapen, riskbedömningen, handlingsplanerna kunde läsa ut något hopp
om kampen berättade för oss att förändring var möjlig

Det är september
det nya arbetarpartiet hade inte haft en chans om det gamla hade åldrats med värdighet
det är som om vi blivit osynliga efter så mycket samförstånd att vi inte verkar ha något förstånd kvar

Jag skulle vilja be Mona Sahlin att inte vara så rädd för oss,
lägga händerna på hennes axlar för att visa att arbetarklassen fortfarande existerar,
viska i hennes öra att det är bråttom nu, snart går vi utan er

Lika lite som de verkar tro att jag existerar
tror jag på deras bestående existens
Däri ligger mitt hopp
min ljuspunkt till en ljusare vår;
vi bär på hemligheten till vaccinet
antikropparna i våra kroppar
botemedlet som gör mörkret omöjligt

För om man läser mellan raderna i tidningarna
ser människorna bland siffrorna
spolar banden baklänges så
kan man bryta chiffret,
höra rösterna och se färgerna framträda ur mörket

Det är sent i september
och jag tycker mig se en spricka i fasaden
skriker vi tillräckligt högt kan glaset spricka,
isen brista och
ljuset leta sig upp genom
oss igen

Boken på arbetsplatsen

2009-11-21T10:30:00.000-08:00

Jag skulle vilja skriva något om dagarna på kursgården, med arbetarförfattarna och alla de som ser till att arbetsplatsbiblioteken runt om i Sverige fungerar. Vilja skriva något om eldsjälarna. Han som kommer fram och sätter sig bredvid mig i en tystnad jag först inte kan förstå. Han som sen öppnar munnen med en längtan till någonting annat, med glöden pyrande inuti, eldarna som vill vakna. Säger

"Men vi gör ju ingenting. Ingenting för att förändra det"
"Vi sitter ju bara här, i våra fackstyrelser och säger jajaja. När själva idéen var att vi skulle säga nej. Nejnejnej. Vi gör ju ingenting"

Sen tystnar han ett tag, eldsjälen, innan han börjar berätta om dottern, lika gammal som jag, jobbandes tio år som extraanställd inom långvården innan det dök upp en fastanställning.

Jag skulle vilja berätta om honom. Om människorna som kom fram till mig efter min läsning med någonting brinnande inuti. De som kramade om mig och började prata om den förlorade riktningen. Hur de sett och känt samma tomrum som jag, hur kampen kommit i skymundan bakom försäkringsprat och samförstånd.
Hur jag inte kan förstå att man fortsätter rösta på ett parti som år efter år svarar
"Vi kan inte lova något, vi vet inte hur konjunkturen ser ut"
på frågor om det finns hopp om en ljusare morgondag. I ett samhälle så rikt att vissa inte har något alls.

Det vill jag skriva om, men väl hemma igen berättar Isak att killen vi hyr lägenheten av beslutat sig att höja hyran med 25% , och den där peppen efter tre dagar tillsammans med eldsjälar byts ut till någonting annat, och det som skulle blivit en dikt om de som brinner blir en krigsförklaring mot samhället som inte ger människorna några val, mot människorna som inte säger sig ha några.
Men den får ni läsa någon annan gång.

Vellinge

2009-11-11T16:55:00.000-08:00

De skyr inga medel

Se upp för honom som säger sig föra
de mångas talan.
Han kanske gör det.

Se upp för honom som säger sig tala
bara å sina egna vägnar.
Han kanske gör det.

Se upp för honom som bara nickar
instämmande.
I morgon kan nickningen gälla dig.

Se upp för dem som bara vill leva
sitt liv i fred.
De skyr inga medel.

Claes Andersson

Städerna

2009-11-10T13:26:00.000-08:00

Det är november, träden försöker desperat hålla fast vid sina sista löv. De ser ut att skämmas där de står med sina nakna grenar och skräpiga trottoarer.

Mörkret är tätare nu, jag skyndar mig förbi förskolan och ser tomma gungor avteckna sig i gatubelysningen. En ensam man sitter inne på Bagis Grillbar med en mostallrik. Någon med svarta kläder svingar en knytnäve mot två butiksbiträden som försöker hålla fast honom inne på Konsum, någon skriker något som försvinner i det öronbedövande ljuset från reklamskyltarna. De automatiska dörrarna öppnas och stängs, en höstvind springer över torget med ljudet av torra löv. Jag drar jackan närmare huden, sätter på mig handskarna och svänger in mot tunnelbanan.

Det står människor utanför spärrarna, de tittar in mot mörkret på andra sidan, som om de försökte se vad som väntar nedanför rulltrapporna ner mot underjorden, bortanför mörkret. Vad är det vi väntar på?

Två vita strålkastare genom tunnlarna, det rasslar under tåget på väg över vattnet vid Skanstull. Jag tänker på april, när allt var namnlösa platser invid namnlösa vattendrag. Tusen främlingar på tusen främmande gator. Nu? Jag undrar om det ens är lönt att lägga min nya adress på minnet. Posten letar sig fortfarande fram till mina gamla adresser och når mig ibland med överkryssade postnummer, gatunamn, c/o-adresser jag sedan länge lämnat bakom mig.

Jag antar att en del meddelande aldrig når mig.

Mannen mittemot mig ler när tunnelbaneföraren svär sina allra finaste svordomar åt dagens ungdom. Jag ler tillbaka.

När de frågar om jag trivs i Stockholm svarar jag att jag inte vet. Att hemma är hemma och jobbet är jobbet. Det däremellan är tid spenderad på tunnelbanan, timmar promenerandes bredvid någon vän, kvällar med tangenterna vilande under fingrarna.

Det är Göteborg, Vancouver, Stockholm. Det är Kalendervägen 105, 538 Smithe Street, Astronomvägen 39, Ahlströmmersgatan, Tunavägen 4, 11^th and Moody och Emågatan. Jag tittar upp mot vännen vid min sida och det är Hanna, Marie, Peter, Brian, Helene, Daniel.

De stora vägarna river fortfarande i mig, tågrälsen leder fortfarande ut ur, inte in i, de här städerna. Och när jag ler mot främlingar, är jag fortfarande lika mycket en främling för dem som de är för mig.

Stormen

2009-11-09T08:19:00.000-08:00

Stormen smider planer på att ta över världen, men vi behöver er hjälp.

Sitter ni inne med en scen att stå på, ett möte att förgylla, en 30årsfest att uppträda på? Känner ni nån som känner nån som känner nån?

Eller som Sonnevi skulle uttryckt det; Tillsammans har vi makt att upphäva makten.

Hjälp till!

Uppsala Frias recensent gillar oss!

En främling kallar det "en stor upplevelse"!

Aftonbladet kultursidor vill att vi ska ut över Sverige!

Fiendeland kallar det "imponerande, berörande och stort"

Palme och självkänslan

2009-11-08T15:42:00.000-08:00

I somras var jag med och skrev material till pjäsen Palme som går på Uppsala Stadsteater. Igår var jag och såg den igen. Jag är med på video i föreställningen, läsandes delar ur två brev som jag skrev till regissören Carolina Frände.

Jag har inte varit så mycket på teater. Teater har känts lite som opera, väldigt främmande och konstigt. Resultatet på scen och samarbetet med Frände under arbetets gång har förändrat min syn på vad teater är och kan vara.

Jag har inte skrivit så mycket om mitt skrivande för Palme här, mest för att jag tror att det gjorde mig livrädd. "Inte fan kan jag skriva till teater?" Efter premiären var jag skakig i dagar, att se sig själv i dom där tv-apparaterna på scenen fick mig ur balans. Samma obehagskänsla som efter min och Stormens föreställning på Ettanscenen, känslan av att jag håller på med saker som jag egentligen inte kan.

Min syster och min vän var med mig denna gången. De sa att de var väldigt stolta över mig. Det har andra också sagt. Det ska jag också lära mig att vara.
För pjäsen Palme är grym, ni borde gå och se den, om inte för att ni gillar/ogillar Palme så för de fantastiska skådespelarinsatserna. Det är bara två föreställningar kvar nu. Hinner ni inte till Uppsala så håll utkik efter Frändes arbete i framtiden, hade fler delat hennes ambitioner hade jag kanske känt mig lika hemma i en teatersalong som på en biograf.

BOKA BILJETTER!

Vi som bär de här städerna

2009-10-26T00:12:00.000-07:00

Idag medverkar jag med en dikt på Arbetarbladets ledarsida. Såhär går den.

Vi som bär de här städerna

du som vaknar innan solen stiger över husen
som tar morgontåget genom dimman och
lyfter stolarna från borden innan stressen tvingar dig att
knyta förklädet och sätta på dig leendet

du som tar bussen hem till förstaden, ståplats i rusningstid,
efter nio timmar med städvagnen genom kontoren
ni, de osynliga skuggorna som magiskt
tömmer papperskorgarna och tvättar golven

ni som varken syns eller hörs i offentliga rum

du, du som ligger kvar i sängen med blicken i taket och
arbetslösheten som heltidsjobb när den fulla sysselsättningen
förpassats till omöjlighetens bistra korridorer och
ledarna redan fått vad de vill ha

du som stämplar in när andra stämplar ut
som vet hur tröttheten kan förvandlas till bly i lederna en måndagskväll
ni, ni som vänder på dygnen, sover bort morgnarna,
innan nätterna blir dagar utan ljus

du, du som minns tiden innan samförståndet suddade ut
gränsen mellan hopplöshet och dröm
då glöden i rörelsen var något att ta till vara och
ombuden kände tröttheten som vi

du som har tempot tatuerat i trasiga handleder och
tacksamheten från samhället i löftet om en snabb utförsäkring
vi, vi som går sönder i schemalagd underbemanning och
lägger livspusslet räknandes småmynt i kassan på Ica

vi, vi som är så tysta att vi inte verkar existera
vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker,
väntar, borrar, vårdar, säljer, ringer, serverar,
monterar, svarvar, gräver, värmer, bakar, blandar,
vi som bevakar, sorterar, styckar, klipper, målar,
plockar, reparerar och
bär
de här städerna

vi som på jakt efter en seger som
skrämmer bort alla försämringar
reser oss upp,
hittar våra röster, sträcker våra ryggar
och kräver tillbaka oss själva

Dikt i LO-Tidningen

2009-10-23T05:00:00.000-07:00

En del av diktsamlingen som jag skrivit är dikter/porträtt av gamla arbetskamrater. Ett av dessa publicerades i LO-tidningen idag. Kolla här.

Kocken

Han var den skickligaste kocken jag jobbat med.

Han hade smakerna i blodet och kockkniven
som ett förlängt trollspö i höger hand.
Under fredagskvällarnas smatter från bongmaskinen utförde
han underverk med händer som fartstreck mellan
spisen grillen tallrikarna.

Han hade en japansk kärna av rostfritt stål och älskade att berätta
om middagarna han lagade till kvinnorna han förförde.

Det enda sättet att få hans respekt
var att jobba vid hans sida en lördagskväll.
Han förlät alla misstag så länge han visste att man gjort sitt bästa.
För honom var köket en fotbollsplan
och vi spelade i samma lag.
Självmål fick honom att sänka blicken
men inte att höja rösten.

Det tog tre månader för mig att förstå hur han gjorde
för att klara av pressen uppifrån.
Att det var vodka i vattenflaskan
och att det glansiga i hans blick
var det enda sättet han visste
för att inte låta stressen knäcka honom.

"Kallskänka med mersmak"

2009-10-22T10:37:00.000-07:00

Ett leende följer mig till jobbet, jag köper Aftonbladet vid Gullmarsplan och möter skrattande min egen blick i fotot på kultursidorna.
Recensenten Mikael Nyberg skriver att "Anslaget är mjukt men vreden stor" och avslutar recensionen med "En kväll intog kallskänkan och Stormen scenen i Uppsla. Nu borde de ut över landet. Vi är här nu, heter föreställningen. Det är kollektivets löfte."

Väl på jobbet kan inte kockens missplanering, berget av plåtar med inbränt fläskfett som måste skrubbas eller leveransen som kommer mitt i lunchen räta ut det där leendet. Det rör mig inte att Tvärbanan är försenad och fullpackad med gälla skrik efter två timmar i disken på jobbet. Det gör inget att jag efter jobbet går ner till affären för att lösa in en spännande avi bara för att få ett paket fullt av blanketter om penionsval och skit. Det spelar ingen roll att boken jag tänkt låna är utlånad eller att jag efter att ha gjort varma mackor med svampstuvning, dukat fram ölglaset och tänt lite ljus, inser att jag i tröttheten efter jobbet råkat köpa alkoholfri öl när jag ville fira med riktig.

Det gör inget. För idag var en mycket bra dag.

Färgerna

2009-10-20T16:26:00.000-07:00

Jag vaknar av Saras och Isaks röster i rummet bredvid, min storasyster har skickat ett sms "Lycka till på föreställningen ikväll!". Jag ligger kvar ett tag och försöker hålla nervositeten inför läsningen på Uppsala Stadsteater borta. Alla förberedelser, sömnlöshet, paniken i att inte veta vad fan man håller på med.

När dörren till trappuppgången slår igen bakom mig på väg till tunnelbanan jag är i halvt upplösningstillstånd. Ringer Hanna för att dra en sista runda minnen från caféet på Avenyn och andas i vetskapen om att mina allra bästa vänner fick jag under mina två år på Göteborgs sämsta arbetsplats. Det vilar vi i när vi fortfarande, år efteråt, kan känna adrenalinet stiga när vi pratar om arbetsmiljön, maktlösheten, stressen från de åren.
Malin, som slutade sist av oss, ville bara en sak, att ingen av de som kom på föreställningen sen skulle gå till Evas Paley. "Se till att dom bojkottar skiten"

Möter upp Ellen och Emelie vid Fridhemsplan, står i bilkö med xylofonen, keyboarden, dragspelet och vill inte vara med längre. Träden färglägger paniken inuti mig, rött gult orange. Dimman gör allting suddigt, väl framme i Uppsala är vi en halvtimme försenade och teknikerna sitter och väntar på oss.
Vad som händer sen är oklart, som om dimman följer oss in på scenen och gör konturerna svåra att urskilja. Som om nervositeten slår mig på käften och jag vaknar upp ett par timmar senare med huvudvärk, minnesluckor och blommor.

Jag minns att Olof mötte mig vid sceningången för att rigga kamerorna, jag minns en publik som satt tystare än döden, jag minns att jag tittade mot nödutgången men lyckades hålla mig kvar på scenen, minns de som skruvade på sig i salongen och jag själv som förbannade mitt val av texter. Minns hur dikterna gick för fort och tiden för sakta. Hur allting var över på en sekund. Jag minns blommarna efteråt och applåden när vi kom ut i baren efter föreställningen.

Mest minns jag känslan av Stormen i ryggen, Ellen och Emelies leenden som en trygghet. Och den där känslan som kommer över mig ibland, den som jag skäms för; rädslan för att folk bara ska tycka att jag är jobbig och pretentiös. Hur jag kunde höra de tänka "Vafan är det här? Var är dikterna om kärlek?"
Och hur jag samtidigt är livrädd för att sugas upp av nått grått och förlora färgen, bli den snälla pausunderhållningen.

Men så, efter dimman lättat och vännerna tagit mig under armen, benen börjat bära igen;
insikten om att den rädslan är min vän, håller mig på kurs. För varje gång jag känner att jag vill vara enklare att tycka om så påminns jag om vad det skulle innebär; jag skulle bli hon som inte orkar, som inte har kraft nog att protestera när någon sätter sig på henne, som inte ställer sig upp när någon ber henne att sitta. Någon som förlorat färgen och inte orkar.

I sena natten, vännerna som ser den rädslan, säger att vi inte ens kan lita på oss själva, och det är därför vi behöver varandra. För att hålla varandra på rätt kurs så att vi kan fortsätta se världen i färg.

Här är vi

2009-10-17T15:53:00.000-07:00

En vän hittade detta i Stadsteaterns skyltfönster på väg hem ikväll.

Det gör mig livrädd. Kom och håll min hand på tisdag.

Under så mycket tyngd

2009-10-12T13:01:00.000-07:00

Jag har solen i ögonen när vi rullar ut ur Stockholm. Mannen i sätet bredvid söker min blick men talar inte samma språk som mig. Färgerna längs rälsen har förändrats, genom gula, oranga, röda träd silas höstsolen. Höghusen som höga murar när tåget susar förbi Huddinge. Tunnlarna genom bergen mörka, hårda. Vi är människor under så mycket tyngd.

Veckans arbete sitter kvar i min kropp som lera i lederna, någonting tungt jag måste fortsätta bära genom helgen. Det är som om tåget kör raka vägen tillbaka in i september, på väg ner mot Göteborg skiftar färgerna tillbaka in i orange, gult, grönt. Ingenting annat kan göras ogjort.

Kärleken är ännu ett misslyckande, någonting jag kan peka på och känna att jag aldrig kommer kunna leva med en annan människa. Det tar tid att lära känna sig själv, för varje dag som går tar det en dag längre. Imorgon börjar jag om igen.

Jag somnar när vi passerar Falköping. Drömmarna lämnar mig inte ifred. Ljuset har förändrats när jag vaknar igen, mannen bredvid mig är försvunnen. Jag lägger fötterna på sätet och ser Sverige susa förbi utanför tågfönstret. Mörkret faller med mig och jag letar efter en ljusare vår, håller min systers hand på väg bort över spårvagnsspåren.

Pressbilder

2009-10-05T06:28:00.000-07:00

Fotografen Mia Olofsson har tagit massa fina pressbilder på mig.
Spana in hennes hemsida, hon är grymt duktig.

Bilderna är tänkta till bland annat en ny hemsida/blogg, so stay tuned.

Vi är här nu

2009-10-04T12:37:00.000-07:00

Gå in på www.jennywrangborg.se och kolla uppdateringen inför kvällen i Uppsala!

I tystnaden mellan raderna på ledarsidorna

2009-09-28T13:18:00.000-07:00

Allting händer på en gång.
Idag publicerades en krönika av mig på ledarsidan i Örnsköldsviks Allehanda. Jag medverkade samtidigt på ledarplats i Arbetarbladet med en dikt som jag tidigare publicerat här på bloggen, då i ett längre format och med annorlunda slut. Formateringen ser galen ut på det deras hemsida men här är den i alla fall.

I tystnaden mellan raderna på ledarsidorna

Det är tidig höst. Jag är på väg till mitt jobb som kallskänka på en förskola i Stockholm. Deltidslönen håller mig flytande. De senaste sex åren har jag haft oräkneliga timanställningar på caféer och restauranger. Osäkra anställningar i fyra olika städer, två olika världsdelar. Efter att ha flyttat runt bland vänner och andrahandskontrakt bor jag nu inneboendes, svart i tredjehand, i en förort till Sverige största stad.

Kvar på köksbordet ligger den liberala ledarsidan uppslagen. Mycket sällan skriver de om mina problem; arbetsgivare som inte betalar ut övertidsersättning, vinstmålen som pressar upp arbetstempot, lönen som varje månad känns som ett hån mot arbetsinsatsen.

Nya reklamaffischer möter mig vid hållplatsen. ”Urban worker” lyder texten och på bilden presenteras denna arbetare som arkitekt. Välklädd, stylad och snygg.

Är det så dagens arbetare ser ut? Traskar de runt i kostym och slips utan ett bekymmer så långt ögat når? Jag tittar mig omkring och inser att ingen av människorna på perrongen är klädda som denna ”urban worker”. Däremot ser jag folk med målarbyxor och lysande varningsvästar. Jag ser tågvärdsuniformer, byggarbetare med röda hjälmar, lokalvårdare med städvagnar, butiksbiträden borta i Pressbyrån. Många säkert inte ombytta än. Min egen kockrock och förkläde ligger och väntar i omklädningsrummet på jobbet.

Morgnar som denna känner jag mig extra trött, för det blir tydligt hur osynliga vi som arbetar har blivit. På ledarsidorna i tidningarna existerar vi inte, på film och i böcker deltar vi ibland som exotiska inslag, på nyheterna nästan bara när vi förlorat våra jobb.

Till och med reklampelarna verkar säga att klassamhället tillhör 1900-talet och är något vi lämnat bakom oss. Nu är alla välbetalda arkitekter med slips och kavaj.

Men verkligheten runt om reklampelarna ser annorlunda ut, oavsett om vi befinner oss i Stockholm, Örnsköldsvik eller Kristianstad. Här är klasskillnaderna tydliga.

De varslade industriarbetarna vet det, sjuksköterskorna känner det, jag ser det tydligt i prisen på bostadsrätterna. Medan skattesänkningarna gynnar de redan rika så får vi andra gå till soss när ersättningsdagarna tar slut, får vi oroa oss över att inte ha någonstans att bo nästa månad, får vi betala med sämre trygghet och välfärd. För oavsett vad reklampelarna eller tidningarna säger så finns klassamhället här, överallt. I tidiga morgnar i Stockholm tunnelbana, i varslade sjuksköterskor i Härnösand, i planerna på att privatisera hemtjänsten i Örnsköldsvik och i tystnaden mellan raderna på ledarsidorna.

Om jag hinner

2009-09-18T06:48:00.001-07:00

Det är tystnaden på morgontåget till jobbet,
skolungdomarnas gälla skrik på väg hem igen.
Vattnet som rinner genom den här staden,
broarna att ta oss över det.

Det är munnarna i mjuka gäspningar på perrongen i Bagarmossen,
samtalen som förs sena nätter i tunnelbanesäten.

Det är kocken som ringer upp mig,
säger att han inte orkar jobba imorgon.
Jag som ensam måste laga mat till hundrasjuttio barn.

Det är stressen som pulserar i kroppen,
som om någon satt en spruta mot tunna huden och
gett mig ett gift, ett sätt att orka bära allting.

Efteråt blodet som spillolja i mina leder,
baksmällan av tunga arbetsdagar.

Det är telefonen som ringer
mailen som blinkar
chatten som vill något
smsen som ropar efter mig.

Varningssignalerna innan dörrarna stängs.

Det är kärleken som någonting långt bort som saknar konturer,
någonting som jag kan peka på och känna att
vi kommer klara oss igenom det här.

Det är paniken som någonting tungt över bröstkorgen efter
lunchen kommit ut men man fortfarande måste
diska disken, göra grönsaksbeställningen,
få tag på vikarie, fixa fruktfaten,
skriva veckobrevet, hitta matsedeln,
ringa Menigo och städa hela köket.

Det är arbetskamraten som kommer in och frågar om kaffet är klart.

Det är giftet, spilloljan, vattnet som rinner genom den här staden
och broarna vi använder för att
ta oss över det.

Militärkuppen

2009-09-11T14:49:00.000-07:00

Idag, den 11e september, är det 36 år sen militärkuppen i Chile.
Idag går mina tankar till folket i Honduras, där en annan statskupp genomfördes den 28e juni i år. Det kan ni läsa mer om här.

"Ni kan döda alla rosor, men aldrig hindra våren" Pablo Neruda

Jag undrar när skriken ska nå oss
hur långt vinden måste bära rösterna innan vi kan höra de vibrera i metallen

Skriken från barnen
burna in i sjukhusen
skriken från
bomberna
skärande upp revor i himlen
skriken från
tortyrkamrarna, isoleringscellerna
människorna över vilka domen fallit då
advokaterna och lagarna redan blivit
mördade
undangömda
tystade

Jag undrar hur högt vi måste skrika
för att de ska förstå att vi ser igenom
murarna
taggtråden
förbi avstånden och tystnaden
för att berätta att de inte är bortglömda

Ska vi lyfta våra händer
gå längs gatorna
ställa oss i tystnad eller
vrida upp volymen

Ska vi vända oss mot varandra och
berätta om rösterna som når oss i drömmarna,
bakom tvs nyhetsflimmer
rubrikerna som vänder bort blicken
löpsedlarna som säger att allt är okej

Hur högt måste vi skrika för att höra våra egna röster viska att
det är bråttom nu?

Våra systrar är mördade för flygbladen de skrev
våra bröder är inlåsta
för mänskligheten de trodde på

Snart har vi bara oss själva kvar
och rösterna
som viskar att
det är bråttom nu

Igår var det redan försent

Stormen

2009-09-07T14:17:00.000-07:00

Det blir måndag i Bagarmossen och jag har svårt att få vanan i benen att hoppa av på rätt hållplats, försöker än en gång lära mig att hitta hem. Ny adress, ny rumskamrat, nya färdvägar. Böckerna i högar i bokhyllan som jag köpte av Thomas som flyttade ut innan jag flyttade in. Mina fyra väskor tömda och slängda i nått hörn. Kläder över byrån, papper och mappar i någon sorts ordning över golvet. Gardiner, möbler, alla saker med affektionsvärde kvar i staden som jag lämnade för snart två år sen. Mitt kaos i Stockholms förorter, mitt kaos i källarförrådet i Göteborg. Allt som blev kvar.

Jag gör om mitt deltidsjobb till heltid genom att trycka liv i datorn så fort jag kommer hem från förskoleköket. Kökslukten fortfarande kvar i håret, adrenalinet fortfarande pulserande i benen. Kontrasten till skrivandet vid datorn kan ibland bli bedövande. Tiden pressar sig mot mig och när jag öppnar min kalender kan jag bli kallsvettig och ha väldigt svårt att föreställa mig det året då jag inte ens ägde någon kalender att planera in saker i.

Tumbas åkrar och tysta torg har bytts mot Bagarmossens ungdomsgäng, urbrunna bilar och kvällsöppna videobutiker. Pensionärer och tåg bytta mot polispikéer och nattrafik. En postkod mot en annan.

Jag tar tunnelbanan till Fridhemsplan och sitter sen i Emelies kök och pratar om att orka. Eller att låta bli.

Sen, med hennes fingrar över pianot och mina över dikterna kommer den där varma känslan tillbaka; känslan av att man har de allra bästa människorna i sin närhet.

Sittandes i de blåmönstrade sätena på väg hem igen har jag leendet på läpparna. Jag tänker att ni inte vill missa föreställningen i Uppsala den 20e oktober. Då blir det en föreställning om arbete, med både poesi och musik. Och bra blir det. Riktigt bra.

Hoppas jag.

Om det inte vore för tröttheten

2009-08-31T13:31:00.000-07:00

Om jag hade orkat hade jag berättat om tunga arbetsdagar, tröttheten efter dom. Jag hade skrivit något om att skrivarlinjen på distans nu dragit igång, hur allting gick från tidiga augustis tystnad i lägenheten i Tumba till kökslarmet, smattret från tangentbordet, mailen i inboxen, tre missade samtal, "Du glömmer väl inte mötet på tordag?" och en ovilja att tacka nej till saker när man plötsligt får en chans att göra sig själv synlig efter alla "Vadå kallskänka? Men vad ska du plugga till sen?"

Under hösten kommer jag skriva krönikor på ledarsidan i Örnsköldsviks Allehanda och i Arbetarbladet. Ni kan se lite av mig i föreställningen om Palme på Uppsala Stadsteater och jag har en egen föreställning på samma teater den 20 oktober.
Och jobbet och skolan och diktuppdragen.

Jag trivs alla dagar utom de som är en kitchen nightmare. De är tyvärr ganska många just nu.

Men mest av allt(och jag vågar knappt säga det i rädsla för att misslyckas);
manuset till diktsamlingen är efter kontakt med chefsredaktören skickat till ett första förlag.

Jagvillhabostad.nu

2009-08-25T12:32:00.000-07:00

September brinner borta vid veckoslutet, lovar röda träd och halsdukar att leta fram ur garderober. Augusti svalnar och nätternas kyla ligger kvar över gräsplanerna när jag går bort mot pendeln. Varma dagar, kalla nätter.

Sommaren med sina synvillor borta vid horisonten vid backen upp mot Hallunda, sommaren med tiden långsamt pressande sig förbi tolvsnåret och de lätta sommarregnen, nu hällregnet över Tumba centrum, slår mot plåttaken med ett eftertryck som berättar att vi inte kan vända tillbaka.

Sommaren med sina två månadsskiften utan stressen i att inte veta var man ska bo nästa månad, utan pressen i att ständigt fundera på vem man kan ringa om inte allt löser sig och man hittar ett nytt andrahandskontakt.

Men augusti tickar långsamt förbi och det blir plötsligt dags att packa sina väskor igen. A kommer tillbaka från Norge och "hemma" blir ännu en adress jag aldrig hann lära mig postkoden till.

Jag räknar mig bakåt genom sommaren, våren, januaris första uppbrott med flygbiljetterna tillbaka till Vancouver. Mina tillhörigheter packade i två väskor, incheckade, utcheckade, burna genom snön in i huset på 11th and Moody, nerpackade i februari igen, flyttade till 538 Smith Street, nerpackade en tidig morgon med slutgiltiga farväl och tårar i slutat av mars, flugna tillbaka tio tusen meter över havet, till Göteborg och Bergsjön. Jag räknar mig tillbaka genom alla gånger det inte ens varit lönt att packa upp dem; ompackade i tre mindre väskor på tåget till Stockholm. Första natten hos AE innan jag fick tillgång till lägenheten på fridhemsplan. Tre veckor med våren tvekande i träden, solen som slog igenom bortanför namnlösa platser, jetlaggen fortfarande jagande mig, saknaden efter vänner på andra sidan jorden fortfarande fysisk i vilket språk jag av vana lärt mig använda.

Maj med flytten i tunnelbanan, två vändor mellan Fridhem och Sockenplan. Isaac med gitarren sittandes vid datorn, jag med tangenterna under fingrarna och första försöket till bok uppklistrat på väggarna. Trångbodheten och osäkerheten. Flytten till Tumba. Fyra påsar och en skrivare tyngre än i april.

Så är det då dags igen. Jag minns fortfarande min adress i Göteborg men ingen av mina Stockholmska adresser har ännu fastnat.

Jag packar mina väskor och hoppas att mitt nya svarta tredjehandkontrakt ska vara länge nog för att få se hösten gå över i vinter.

Solidaritet

2009-08-19T14:04:00.002-07:00

"Den minsta sociala enheten är inte en människa, utan två"
Bertold Brecht

Grundtanken är enkel;
Om vi riktar våra blickar mot
de mjuka kropparna
så kan
den hårda metallen
inte punktera dem,
blodet inte rinna ur dem,
sångerna inuti ej tystna.

Det är enkelt,
vi kan se det hända.
Men för att göra det så måste vi lära oss att möta vår egen blick när någon annan tittar oss i ögonen.

Sången

2009-08-18T15:00:00.001-07:00

Så är det sorlet på tunnelbanan som bakgrundsmusik, melodin innan tåget saktar in vid ännu en perrong, mannen som tittar mig i ögonen när jag låter pennan vila mot pappret och höjer blicken. Sången som den här staden bär i mitten av augusti.
Det börjar bli sent och jag håller mig i dagar från att ringa dig, jag vet inte hur jag ska tänka på dig för att kunna hålla kvar känslan. Sommaren svalnar långsamt utmed rälsen mellan städerna.

"Sätt dig på tåget så kommer jag och hämtar dig."

Kanske att det jag är mest rädd för är att du kommer behöva mig lika mycket som jag behöver dig.

Så jag håller mig till den här sången, byter inte tåg på centralstationen och bär din röst på avståndet mellan oss. För att undvika att tiden förändrar känslan inuti; lika hopplöst omöjligt varje gång.

Men det är dina ögon som följer mig på gatorna på Söder, i parkerna mellan torgen, nervositeten gränsande till panik inuti. Det är din röst som bär tonerna, gnislet från rälsen när tåget saktar in, men hur jag än lägger örat emot och ber människorna runt om mig att prata tystare så kan jag inte höra vad sångtexten handlar om.
Ett uråldrigt behov av närhet eller ett försök till att lära sig att leva med sig själv?
Kanske båda.

Jag aktar mig för avståndet mellan perrong och tåg när jag stiger av, nynnar på dig utan att märka av det. Bär dig inuti som sommarens största hit, sommarplågan som ska följa mig in i andra årstider, om vi bara vågar fortsätta sjunga.

Sökes; förläggare av arbetarpoesi

2009-08-17T16:04:00.000-07:00

Allting händer på en gång.
Nu är jag plötsligt krönikör på ledarsidan i Örnsköldsviks Allehanda, den 20e oktober kan man se mig i egen föreställning på Uppsala Stadsteater, jag blir uppringd och anlitad att skriva en långdikt ungas situation i dagens Sverige. Inställda drömmar, hopp och visioner.
Jobba deltid, plugga heltid. Skriva skriva skriva.

Nu, för att kunna göra allt detta, vill jag gärna slippa tänka mer på den här diktsamlingen om att arbeta i kök som jag har skrivit. Den stör mitt synfält, gör mig livrädd, ger mig sömnlösa nätter.
Så, nu kör vi.

Hej och hå.

Lagen om alltings jävlighet

2009-08-17T15:41:00.000-07:00

-Hur känns nya jobbet då?
-Jo, det är skönt att jobba men jag får mest skära grönsaker och lägga upp mat. Fast köksmästaren berömde min knivteknik och kallade mig norra Europas bästa kallskänka igår.

Så kunde det låta så sent som i lördags för det har varit skönt, skönt att komma hem efter de fem timmarna på jobbet, fortfarande kapabel att orka stå upp. Skönt att göra nytta och jobba tillsammans med en kock som vet vad han håller på med, och vill lära ut.

Så när den andra veckan på jobbet skulle dra igång idag och den nya kocken byta ut köksmästaren som gått på föräldrarledighet, kändes det lite som om jag visste vad jag höll på med.
Jag knäppte långsamt kockrocken, satte på mig hucklet och gick in i köket för att träffa min nya kock. Istället möttes jag av en förskolärare(förlåt, pedagog) iförd köksförkläde, som med ett uns av panik i rösten frågade om jag inte visste vad som hänt!?

- Kocken är sjuk idag!

Vad som hände efter det är oklart och handlar mest om lagen om alltings jävlighet när jag ska leka kock tillsammans med en pedagog, en timme ifrån lunch för 150 barn och vuxna. Det handlar om den sortens misstag man gör när man glömmer att andas och "falafeln" som pedagogen tagit fram visar sig vara köttbullar. Precis den sortens jävlighet som uppstår när grönsaksleveransen inte kommer och fyra förskoleavdelningar plötsligt ska ha kalas och uppflyttningar och fruktfat, samtidigt.
Det är dagar som denna jag uppriktigt överväger att utbilda mig till kock, bara för att få lite bättre odds mot sånna här dagar.

Snälla Köksmästaren, kom tillbaka.

Workmare?

2009-08-13T09:27:00.000-07:00

Det blir torsdag, jag sitter på tåget till jobbet och tänker på drömmen jag drömde natten till första arbetsdagen.

Jag hade blivit kallad till arbetsintervju på en privat förskola och efter att ha gått vilse i en Röda Korset-butik satt jag mittemot kvinnan som i drömmen var min blivande arbetsgivare. Hon och en av chefspedagogerna satt och tittade på mitt CV när kvinnan plötsligt frågade vad "Pucko!" betydde. Jag förstod först inte vad hon menade men när jag tittade på papperna insåg jag att jag av misstag gett dem fel papper; de hade fått ett CV där jag i drömmen satt betyg på alla mina tidigare arbetsgivare. Efter varje arbetsplats stod förutom arbetsuppgifter som "kassahantering", "beställning av varor", "varm- och kallkök" också "Pucko!". Ordet som beskrev vilka okompetenta chefer de var.

"Vad betyder det?"

Jag drog till med att vi på alla mina tidigare arbetsplatser sålt Pucko, chokladdrycken, och hon nickade glatt, sa "Aha!" och anställde mig direkt. Med kallsvetten rinnande längs ryggraden vaknar jag till och funderar på vad mina tidigare arbetsgivare gett mig för bild av intelligensnivån hos människor i chefsposition.

När jag somnar igen står jag plötsligt i ett hav av barn i min köksuniform. Barnen sitter helt stilla och lyssnar när jag berättar om varför man har dubbelknäppning på kockrockar och varför de måste lära sig att dela med sig; det är helt enkelt så att det är lika bra att vänja sig, vi håller nämligen på att införa ett rättvist samhälle, där alla får leka med leksakerna och alla får plats i lekhörnan. Så om deras föräldrar klagar på fastighetsskatten så betyder det bara att de behöver gå om förskolan.

Jag ler när jag går av tåget och in på min nya arbetsplats.

Fotnot; denna veckan började jag arbeta som kallskänka i ett förskolekök och de senaste fyra veckorna har jag ägnat åt att skriva om mina politiska drömmar och visioner. Och drömma om dom.

Långsiktigt miljötänk?

2009-08-12T15:32:00.000-07:00

Jag läser om forskaren som tycker att vi ska rädda miljön genom att jobba mindre. Tanken är att vi då får mindre pengar att göra av med och på så sätt slösar mindre på jordens resurser.

"Jobba mindre, tjäna mindre, konsumera mindre och få tid och ork över till annat - för din egen och för miljöns skull. "

Vänta nu lite, tänker jag. Här står det ju svart på vitt vilka miljöbovar de där rika människorna är. Borde då inte det logiska ur miljösynpunkt vara att avskaffa de rika och se till att alla har lagom istället?

Sen tänker jag, snälla lilla forskare,
jag heter Jenny, jag jobbar som kallskänka. I min bransch jobbar de flesta redan deltid. Problemet är att det inte är något som vi valt själva, inte ens för att vara snälla mot miljön. Vårt problem är lite tvärtemot ditt; vi kämpar för att få de lilla pengarna vi tjänar att räcka. Vi brottas inte med problemet med att ha så mycket av dom att vi inte kan använda dom på ett vettigt sätt. Vi går mellan säsongsanställningar, timvik, arbetslöshet och ovisshet. Sitter vid telefonen och väntar på beskedet att vi visst behövs, "du får tre timmar idag". Vi hoppas ibland att våra arbetskamrater ska vara sjuka så att vi ska få jobba, vi jobbar öppningspass efter stängningspass, stängningspass efter öppningspass, jonglerande flera jobb i tiden mellan på spårvagnar, tunnelbanor, bussar. Vi vet vad det kan innebära att tacka nej till jobb; imorgon har du inget längre. De ringer någon annan. Nästa månad kanske vi inte behövs längre så ringer de så tackar man ja, ställer in planerna på fritid, tar aldrig semester från deltidsarbetslösheten.

Vänta, vi tar det en gång till

"Jobba mindre, tjäna mindre, konsumera mindre och få tid och ork över till annat - för din egen och för miljöns skull. "

Jobba mindre?
Tjäna mindre?
Konsumera mindre?

Få tid och ork över till annat
för vår egen skull?
För miljöns skull?

Om vi jobbar mindre blir a-kassan mindre när vi blir arbetslösa, för det blir vi ju. Ofta.
Problemet är att Alliansen ändrat reglerna så jobbar man deltid får man numera bara a-kassa i högst 75 ersättningsdagar. Och ersättningsnivåerna har dom sänkt.

Vi tar mig som exempel, jag tjänar ca 12o kr i timmen, en hög lön i min bransch. Jag jobbar just nu 67%. Blir jag arbetslös en längre tid och hamnar på 65% av min lön kommer jag få ut ca5700 kr i månaden. Woho! Jobba mindre = tjäna mindre. Ja, det stämmer ju faktiskt. Frågan är hur mycket ersättningen blir när jag inte ens har rätt till a-kassa efter de 75 ersättningsdagarna.

Tänk er sen vad bra det är för miljön när jag går i pension på de här inkomsterna. Kommer inte göra av med en enda krona på något som inte går att äta och det kommer bara vara närproducerat eftersom allt jag kommer ha råd med är frukten ur villaägarnas trädgårdar. Tack Alliansen för att ni ger mig möjligheten att hjälpa en planet i nöd.

Jag vill gärna jobba mindre,
jag tycker att vi skulle kunna konsumera mindre.
Jag vill gärna få tid och ork över till annat,
både för min egen och miljöns skull.

Men snälla lilla forskare, öppna ögonen. Det här är verkligheten.
Resurserna behöver omfördelas, annars kommer jag palla frukt ur din trädgård när jag fyller 50 år och går i förtidspension eftersom min kropp gett upp. Då får du skylla dig själv.

Här kan ni läsa artikeln.

Ett sista försök

2009-08-06T03:20:00.000-07:00

Sommaren gör ett sista försök i tidiga augusti. Jag packar min väska och tar tåget in mot Stockholm. På bussen söderut funderar jag på vad vi ska göra när de som gett upp blivit fler än de som trots det orkar kämpa. Sverige med sina gröna åkrar och heta asfalt susar förbi bussfönstret. Vi pratar inte med varandra på den fullsatta bussen, håller blicken riktad rakt fram.

Det är augusti och jag har inte jobbat i kök sen matservicen på Huddingssjukhus privatiserades i april. Inga skärsår på mina händer, inga arbetskamrater som ringer och berättar för mig om motståndet mot allt som vill oss illa tidiga mornar, sena kvällar. Inga lönebesked som håller mig ovanför ytan. Jag har fyra dagar kvar innan jag börjar jobba som kallskänka igen. Fyra dagar som pressar mig söderut.

Sommaren har varit oändligt lång i tystnaden i lägenheten i Tumba, har varit solen mot min hud på gräset vid sjön, vänners leenden på väg över torg och parker. Den har varit fruktansvärt kort i känslan av att ingenting blivit gjort, har varit travar av låneböcker bredvid min säng, ljudet av dova röster på biblioteken, smattret från fingrarna över tangenterna, blyersraspet. Och den kompakta tystnaden när inga av orden fungerat ihop, när bristen på sammanhang har sänkt ljudnivån inuti och gjort det omöjligt att förvandla viskningarna till rop. Det har varit tusen misslyckade försök i att lära sig att älska varandra, tusen förlåtelser och svek. Men också värmen inuti på väg hem från tåget med sommarsolen på väg upp bakom våra ryggar. Blåbärsfläckade fingrar och mousserande i parker vid namnlösa vattendrag. Lyckan i att vara tillräckligt stark för att vara ensam, svagheten i att tro att man klarar sig bäst själv.

Jag rullar genom Sverige med en önskan om att finanskrisen ska väcka något i oss. Ett sätt att se att ingenting är hopplöst bara för att det är så det känns. Ett sätt att se våra svagheter som potentiella styrkor, hitta tillbaka till styrkan i tillsammans och våga behöva varandra.

På parkeringen utanför Ica i Värnamo står en blå Volvo och väntar på mig. Någon kommer möta mig med ett leende och sommarens sista dagar kommer föda något sorts hopp.

Hoppas jag.

Tillsammans har vi makt att upphäva makten

2009-08-02T14:20:00.001-07:00

Jag har under sommarmånaderna ägnat mycket tid till att försöka förstå mig på Palme och socialdemokratin, det har gått sådär. Oftast har det slutat med svordomar och hopskrynklade utkast. Ett av de teman som jag försökt skriva om är gruvstrejken i Kiruna, Malmberget och Svappavaara 1969-70. Då strejkade 4 800 gruvarbetare i 57 dagar mot bland annat ackordshets och ständiga dödsolyckor. Gruvstrejken var startskottet för den vilda strejkvåg som följde under 70-talet.

Under min research stötte jag på en dikt av Göran Sonnevi som han skrev i samband med strejken.
Fram till för två månader sen tror jag inte att jag läst en enda hel dikt av honom. När en vän frågade vad jag tyckte om Sonnevi svarade jag någonting i stil med att det var för abstrakt. Nu har jag haft tid och ork att läsa och revidera den ståndpunkten. Sonnevi är i sina bästa stunder lysande, i sina sämsta vill jag fortfarande hävda att det är ganska flummigt och abstrakt. Här kommer en dikt som Göran Sonnevi skrivit i en av sina lysande stunder. Den är från diktsamlingen "Det måste gå".

Rösterna från Kiruna, Svappavara, Malmberget

När arbetarna på en stor arbetsplats gick samman
föddes ett nytt språk
Strejken var inte i huvudsak för
pengarnas skull, utan
för att bli människa, och inte en
siffra i produktionen
Naturligtvis betydde pengarna mycket

Men överallt, på allt flera
arbetsplatser, börjar man tala igen,
på det nya språket, som
de flesta redan kan, men inte
visste det Att gå tillbaka
till jobbet betydde inte
att gå tillbaka till det gamla språket

Vi kan siffrornas språk nu, ända
in i märgen, och det
ska vi fortsätta tala! Men också
vårt eget språk, och så länge
att dom som har makten begriper det
Ingenting kan gå tillbaks till det gamla
Tillsammans har vi makt att upphäva makten

Inga sommarlov kunde skilja oss åt

2009-08-02T02:50:00.000-07:00

Man skulle kunna säga att jag varit på semester och att det är därför jag inte kunnat uppdatera bloggen, för någon från Örnsköldsviks Allehanda ringer och hänvisar till sista bloggposten "Så du låter manuset vila lite nu?" och jag minns knappt i vilken årstid jag skrev det där. Det är som ju fler dagar som lägger sig mellan desto svårare blir det att komma ihåg vad den här bloggen handlar om.

Vissa dagar känns det som om allting tystnat. För jag kan inte berätta om kärleken med risk för att såra, jag kan inte skriva om alkoholen utan att riskera allt igen, jag kan inte berätta om människorna jag träffar, för oftast orkar jag inte ens lämna lägenheten. Jag kollar upp när bussarna går, packar väskan och blir sen sittandes med fingrarna över tangenterna, väntandes på något och missar tre bussar på raken innan jag packar upp väskan igen.

Jag vaknar efter en mardröm. Jag var tillbaka på en gata i staden där jag växte upp, så arbetslös och pank att jag var tvungen att börja sälja Kvällsposten igen. Och i drömmen kom det inte trettio tidningar utan hundratals. Jag vaknar kallsvettig och tänker att det här med att jag äntligen ska få börja jobba, och få lön, kan vara det bästa som hänt i sommar.

Här får ni en dikt som var med i mitt första försök till manus, På en gata i staden där vi växte upp. Det blev inget av det just nu, så då tänker jag att det är synd att den bara ligger här på min hårddisk.

Det här är ett försök i att inte ägna mig åt självcensur.

Inga sommarlov kunde skilja oss åt

vi var yngre då
fotbollsplanerna förlängde horisonten

vi trodde vi sett allting den sommaren när vi åkte på läger med fritids och
Lisa nästan täljde av sin tumme
blod överallt och jag förstod aldrig varför tjejerna skrek

lördagarna cyklade vi med tidningsväskan upp längs Slåttervägen
söndagarna med extrabilagan skavande mot axeln,
enkronorna skramlandes i magväskan,

vår egen veckopeng

brunbrända ben över en tennisplan utan nät
skejtarna borta vid ramperna och
tuggummi i håret fast vi bara fick äta godis på lördagar

kvällarna i kojorna i skogen bortom skolan
David Nilssons storebror snusade
och Filip hade fest i sin källare i det röda huset vid lekis

ryktet gick att vi förlorat oskulden den gången
och vi blev
hora på fyra olika språk

skolbänkarna fyllda med hockeybilder och trasiga läroböcker
Fröken som förklarade för Remi att alla inte hade
råd att lägga mer än tjugokronor till klassresan,
varför var hon tvungen att säga det

vykorten från Grekland
när vi faktiskt hade sol i Sverige
förlåt
för att jag bara umgicks med dig för att du hade Nintendo,
pool och ett rum fullt med godis i källaren
dina föräldrar hade jobb och jag var från en annan planet

oändliga skolkorridorer
alltid hungrig vid tio igen
men inte kunde man be mamma om pengar till frallor på kvartsrasten
lunchen var ju gratis

jag och min syster i ett vi sittandes ensamma på
bänkarna vid cykelställen
vi var horor utan några ligg att berätta om
fel kläder, för korta byxor
men bra på fotboll var vi ju förstås

så vi ringde runt för att få skjuts till matchen
tyckte inte om att behöva
mamma kunde ju köra men bilen var pajj igen och
pappas händer inte nyktra nog att laga den

cykelvägen över Blåbron,
cyklade genom orättvisorna till inneträningen och
fick en stenhård rakt på bröstet
gömde mig på toa när jag inte vågade säga att det gjorde ont
vilka bröst? jag hade väl inga bröst

insamling till världens barn och vattendropparna fyllde klassrumsfönsterna
vi köpte godis för de första pantburkarna,
tänkte att vi hade väldigt många fler tomma prippsblå där hemma
och vi var ju också barn

vi var också
barn

bingolotter
penséer
gräddbullar
kolor
kvällsposten

fast att ingen egentligen ville köpa
och mamma redan betalat säsongsavgiften

nya fotbollsoveraller
fast de gamla kostat och fortfarande passade
men likadana träningsoveraller måste vi ju ha
ont i magen
på cykeln hem från träningen

vi var yngre då
fotbollsplanerna förlängde horisonten
och på väg över Blåbron
såg vi världen
lite tydligare

Diktsamlingen

2009-07-17T14:14:00.000-07:00

Ni undrar kanske om jag åkt på semester, slutat skriva, glömt bort er, flyttat utomlands, sagt upp telefonabonnemanget, hyrt ut lägenheten, skrivit kryptiska avskedsbrev, kännt isen på flygplansvingarna, lämnat älskarna i obäddade sängar, raderat telefonböckerna, avvecklat bohaget, hamnat på gatan, blivit med barn, sökt upp barndomskärleken, ställt mina föräldrar mot väggen, bett chefen dra åt helvete, plötsligt bombhotat arbetsförmedlingens webtjänst, kapat en tunnelbana, gått planlöst längs oändliga vattendrag, slutgiltligen skurit av vänster tumme i stressen en fredagskväll, skrivit mig bort från dikten, blivit blixtförälskad i Westerns bästa prickskytt, blivit erbjuden miljoner för att skriva en bok om vikten av politiskt tålamod, sovit bort sommaren, längtat till hösten, ägnat mig åt omoraliska aktiviteter, lovat att ringa och sen låtit bli, hävdat att mitt namn är Lisa och mitt telefonnummer trasigt, supit mig redlös och hoppat på fel spårvagn, sålt smöret och tappat pengarna,

somnat vaknat ätit supit knullat och slåtts.

Det stämmer delvis fast mest av allt har jag försökt skiva färdigt min diktsamling, vilket jag faktiskt tror jag lyckats med(!). Så nu tänker jag inte röra den på en vecka, nu blir det Palme-deadline.

Just nu längtar jag jättemycket tills jag får börja jobba som kallskänka igen.

Jag vill byta pennan och pappret, mot knivarna och värmen från arbetskamraterna.

Snart, tre veckor kvar.

"Är vi framme snart? Är vi framme snart? Är vi framme snart?"

2009-07-11T03:45:00.000-07:00

Jag tar på mig skorna och tar trappan ner till fast mark. Datorn och skrivböckerna ligger i ryggsäcken och jag ringer min syster för att höra efter om hon fortfarande lever. Mardrömmen från natten före tvingar mig.
Hon svarar att jag kanske borde läsa mindre jordensundergång-böcker. Jag säger att hon kanske borde bo närmare mig, eller jag henne. Ringer nästa syster, även hon mår bra. Hon säger att jag kanske borde titta på färre endoftheworld-movies och jag berättar att jag tittat på Blindheten. Så jävla bra.

Väl på biblioteket packar jag upp datorn, sorterar utskrifterna och förbannar mig själv när jag inser att jag fortfarande inte skrivit färdigt diktsamlingen. Sen räknar jag dikterna och tänker att det är okey när jag räknat till tjugoåtta nya dikter sen jag bestämde mig för att arbeta om manus i slutet av maj. Från ursprungliga manus finns bara ett tiotal dikter kvar.
Men jag vet inte, ibland tror jag som fan på det här, andra stunder tänker jag att jag aldrig kommer bli färdig. Det känns som att ju mer jag skriver desto längre bort från sista sidan kommer jag. Nästa stund kan jag gå igenom manus igen och tänka att "fan, nu är jag nog klar".
Det är jag inte, men jag försöker bli.

Mitt tålamod sitter på stolen bredvid, frågar om vi inte ska gå och köpa frimärken snart, skicka iväg skiten och gå och spela fotboll istället.

Vi behöver inte aptiten, vi har hungern

2009-07-09T14:32:00.000-07:00

Ibland funderar jag på att inte bara låna böcker, utan också på att lämna tillbaka några.

Imorgon.

Tapasrestaurangen

2009-07-07T16:34:00.000-07:00

Jag vaknar hastigt, sätter mig snabbt upp i sängen. Jag har precis stått vid en motorväg i Vancouver och kysst en perfekt främling. Drömmen fortfarande verklig mot mina läppar. Ljudet av lastbilarna som susar förbi fortfarande tjutande inuti.

Spelar vi den här kvällen baklänges så dansar jag, Marie, Molly, Julia, Maytal och Marilyn till Lykke Li på The Bourbon, vi köper en öl i baren, hänger in våra jackor i garderoben och går från klubben där vi sen ska dansa till Lykke Li tillbaka upp till Seabusen.
På Seabusen pratar vi om gamla arbetsgivare som fortfarande är skyldiga oss pengar och människovärde. Vi drar Translink-korten bakifrån och fram och backar ut ur spärrarna i Norra Vancouver. Jag och Marilyn möter Marie vid Lonsdale Quay och vi går långsamt från vattnet baklänges upp för backen mot 14th Street med en flaska vin i handen.
På väg tillbaka in i restaurangen där vi båda arbetar låser Marilyn dörren från utsidan och går sedan innanför bardisken och tar tillbaka lite av lönen vi sen aldrig kommer få, öppnar en flaska vin. Vi backar tillbaka ner i källaren, sätter på oss uniformerna och leendena, tillbaka upp i köket. Jag sätter på ugnarna, spisarna, salamandern, diskmaskinen och fläktarna. Marilyn bär ner stolarna från borden, torkar tillbaka smulorna på borden och viker tillbaka servetterna ner i tvättkorgen.
Vi skriver oss baklänges genom beställningarna, lägger tillbaka fisken i kylarna, stänger ungsluckan, häller tillbaka grädden in i paketen; trotsar dragningskraften.

Vi slipar knivarna baklänges och ser skrattandes bartendern hälla tillbaka drinkarna in i flaskorna, hör chefen ta tillbaka alla ord om hastigheten i våra rörelser. Sen stänger jag av ugnarna, spisarna, salamandern, diskmasknen och fläktarna, backar baklänges ner i omklädningsrummet, byter om till sommarklänningen igen.
På väg upp till personalingången träffar jag Marilyn för första gången idag och vi hälsar glatt på varandra när vi trötta går uppför trappan, säger att vi redan längtar efter kvällens fylla.

Stämplar ut innan vi hunnit stämpla in. Klär på oss och vaknar sedan sakta till ännu en arbetsdag.

Alkoholen

2009-07-07T07:17:00.000-07:00

Det spelade ingen roll vilken dag det var
eller hur mycket klockan visade

Du gick bredvid mig på en gata
i en större stad

Pratade sakta,
som om orden behövde hämta andan och
var rädda att stå iväg för det
du försökte berätta

Din syster hade ringt upp dig
kvällen före för att
berätta om er mamma

Er mamma
och alkoholen

Om er mamma
med
alkoholen
efter trettio år
utan den

Tidiga juli

2009-07-07T06:01:00.000-07:00

Dagarna går och jag försöker skriva. Ibland kör jag fast. Oftare nu än innan.
Jag träffar människor som tittar på mig som om jag har något som de letar efter. Det har jag inte och när de frågar mig om jag vill ta en kaffe så svarar jag att jag inte dricker kaffe. Det gör jag inte heller, fast det har egentligen inte så mycket med saken att göra.

En del dagar känns det som om jag är tjejen i Bachelorett, och det kan inte vara ett gott tecken.

Åskan rullar in över Tumba och efter att ha loggat in på internetbanken undviker jag att lämna lägenheten, det är det mest effektiva sättet att inte göra av med pengar på. När jag väl kommer ner till pendeltåget och tittar på mitt SL-kort kan jag bli kallsvettig när jag inser att jag snart behöver 690kr för att köpa ett nytt.

Jag skriver blogginlägg som jag aldrig publicerar, har svårt att anpassa mig till att inte vara på andra sidan jorden. Ägnar mig åt självcensur. Önskar ononymiteten tillbaka, ett efternamn som inte går att googla, en blogg som ingen kan spåra. Smider planer.

Jag skriver dikter om att jobba i kök och ifrågasätter idiotin i att de bara ligger här, i mina skrivböcker utan att göra någon nytta. Otåligheten håller mig sällskap framför datorn när jag långsamt försöker få diktsamlingen att växa.

Mest av allt tror jag att jag behöver miljöombyte och dagar som denna funderar jag allvarligt på att flytta till Australien.

För allmän kännedom

2009-07-04T01:23:00.000-07:00

Kungörelse;

Kapitalismen har gått i konkurs! Wallenberg ombedes infinna sig på arbetsförmedlingen kl 08.00 måndag morgon. Kapitalismens samtliga kvarvarande tillgångar tillfaller fodringsägarna; folket. Stor exekutivauktion av konkursboet på tisdag, ta med tändvätska, allt ska bort! Konkursförvaltaren Arbetarna svarar för alltings riktighet. Beslutet kan ej överklagas.

Det tystaste vulkanutbrott

2009-06-30T12:39:00.000-07:00

Jag försöker skriva nått om solen;

synvillan över asfalten upp mot Alby,

mannen som ligger avsvimmad i gångtunneln in mot Tuna med

lava droppandes från pannan

den glödande asfalten, det mörka blodet

om vägen till sjukhuset och

kvinnan som kommer fram till mig på innergården,

säger att hon vill att jag ska åka till Latinamerika

på mission från Kyrkan

försöker skriva om tonläget i hennes röst när hon

försvarar statskupperna

om blodet på gatorna i Honduras

om blodet på gatorna i Iran

om blodet på gatorna i Tumba

Men det är någonting fel på språket

det är som om någon

gått med förstoringsglas och synat alla orden

med solen bakom ryggen

och

småleende gått därifrån

när allting tagit fyr

För vad jag än säger

känns det som om

vi inte pratar samma språk

eller som om vi inte pratar med varandra

eller som om vi menar någonting helt annat

än det vi egentligen säger

För nu

har vi slutat fråga varandra

varför

eller hur

tyst konstaterar vi

att vi nu inte längre klarar av att leva med varandra,

eller utan

bara att vi helt enkelt inte

klarar av det

För nu ringer du upp mig och säger

att du har skickat ett brev

där allting står beskrivet i detalj

hur solens bana över ljusblå himmel följer

sena junis vindar genom centrum ut

mot lavan som rinner genom gångtunnlarna

så lägger du på

för allt finns förklarat där

hur orden hör ihop

hur språket blev till

och

hur allting försvann i översättningen

mellan oss

Är du ond eller god?!

2009-06-27T05:39:00.000-07:00

Jag vaknar ur en dröm om missbruk och hemlöshet av att min pojkvän i drömmen, en kusin till Michael Jackson, injicerar droger och tuppar av. För ett ögonblick har jag svårt att förstå var jag är; främmande färgskala i brunt, revolverljuden susar förbi fönstret, någon slår på en trumma. Tumba långt långt borta med sina tysta åkrar och ensamhet.

Jag lägger mig på rygg och hittar mig i en stuga i Smålands djupa skogar. Min syster och hennes kärlek i sängen bredvid min. Nöjesparken utanför har redan vaknat.

Jag tänker länge på veckan som gått och går sen ut och sätter mig på altanen till den lilla timmerstugan som är min systers personalbostad. Ett ånglok med vagnar fullproppade med turister åker förbi på andra sidan ån. Här rånas tågen en gång i halvtimmen, på Trapperön är det idag amerikanskt inbördeskrig och man stoppas i gränderna av småsmå människor som med pistoler i händerna frågar en om man är ond eller god. Det är som tur är fortfarande säkrast att ställa sig på det godas sida.

-Du är död.
-Nej, du är död.
-Nej, du är död, jag sköt dig först.

Här har barnen fler liv än Smålands alla katter tillsammans, showpersonalen dör tre gånger om dagen och krutlukten ligger tät mellan Saloonen och Sheriff-ön.

En lätt träningsvärk från Linedancen natten före gör sig påmind och på väg till bilen med min syster tänker jag på samtalet med en av skådisarna kvällen före; hans starkaste minne kopplat till Palme var vilken fil han ätit den morgonen hans föräldrar berättade att Palme var död.

Volvon startar med Dead Prez dånande ur högtalarna och på Gnosjö station står resten av syskonskaran och väntar. Traditionsenligt drar sommarens syskonträff igång med besök på secondhanden. Där gör jag tre av helgens fem viktigaste fynd

Det fjärde handlade om filmjölk och det femte om hur stor Vättern egentligen är.

Snälla bygg fler hyresrätter

2009-06-23T05:27:00.000-07:00

Chatten på facebook blinkar till. Det är Isaac som skriver att jag har fått post, stort kuvert till min gamla adress på Sockenvägen.
Mobilen vibrerar. Det är Emelie som smsar om att jag fått brev, litet kuvert från Biskops Arnö till Alströmmergatan.
Min bror ringer, han säger att det har kommit post till lägenheten i Bergsjön, skatteverket vill någonting.

Jag går på date med mig själv, håller handen när filmen blir för läskig, och tar sen följe med mig hem. När jag öppnar ytterdörren har det kommit fyra brev, inga adresserade till mig.

Idag längtar jag efter framtiden,
då bara kärleksbreven skickas med vanlig post
och resten rasslar in i min inbox.

Ett sista försök

2009-06-21T15:01:00.000-07:00

Tiden läker en del sår, andra inte alls. Det tiden däremot är bäst på är att vara tid. Och tiden förändrar kanske inte alltid hur man ser på saker, men ganska ofta hur de känns. Ärren bär vi med oss i vilket fall som helst. Som en påminnelse om att vi är människor bredvid andra människor. Som Michel.

Så drömmer jag att jag är död men att du fortfarande lever.
Du har just fyllt tjugofem och det är sex år sen jag försvann.
Det finns fortfarande saker som kan påminna dig om mig,
men de kommer allt mer sällan nu;
Den där parfymen du kan känna på främlingar,
klädseln på soffor i väntrum,
melodin när bussdörrarna öppnas.

På ett tåg genom Sverige kan du lägga ner tidningen och
titta ut när ni passerar öppna fält och vattendrag,
du betraktar inte längre det här landet som en fiende.

Måndagar spelar du badminton med en arbetskamrat och
det skulle överraska mig om du kunde berätta hur få platser du kallat “hemma”-
du som aldrig kunde sitta still bland andra människor.

Jag hade varit förvånad över att du aldrig besökt min gravsten och
skulle ha svårt att förstå varför -
jag som aldrig hann uppleva döden innan den sträckte sig efter mig.

Du är inte längre arg på mig,
det känns inte längre orealistiskt att jag är död.
Du kopplar nu döden direkt till mitt namn.

Hos mig kommer klockan alltid vara sju på kvällen,
alltid våren som spricker utanför lägenhetsväggarna medan
döden drar mig ut på balkongen.

Du har precis fyllt tjugofem och köpt ett årskort på gymmet,
själv kommer jag alltid att vara nitton och trött på att leva.

Palme

2009-06-21T14:29:00.000-07:00

Buss 708 kommer nerrullande längs åkrarna. Svänger sakta in på hållplatsen och jag hälsar på busschauffören, visar upp mitt SL-kort. Han stoppar mig med en fråga

"Är det bibeln du läser?"

Under höger arm bär jag en svart bok, med omslaget bortplockat och på bokryggen en vinröd boktitel.
Jag blir förvånad, inte över frågan, utan över att han faktiskt pratar med mig.

Efter 13 månader i Vancouvers kollektivtrafik, med busschaufförer som kunde ändra sin route för att man skulle hitta rätt, med människorna som skrek "Thanks!" när de hoppade av, har Sverige kännts lite kallt med sina tystatysta svenskar. Vancouver, staden med världens bästa busschaufförer och medresenärer.
Sverige, landet där chaufförerna blir förvånade om man ens ser dem i ögonen när man går på bussen.

Så jag blir förvånad, och svarar att "Eh nej, det är en bok om Olof Palme"
och sen försöker vi båda dra samma skämt samtidigt "höhö, nästan samma sak."

Och varför är jag ute och åker buss med en bok om Olof Palme under armen? Det vågar jag knappt berätta, men jag ska skriva litelite till det här
Så, prata gärna Palme med mig. Det är allt jag plågar min omgivning med just nu.

Snart

2009-06-20T10:15:00.000-07:00

idag vill jag
starta krig
mot uppfattningen
om att allting är hopplöst
bara för att
det
känns så

Summer rain

2009-06-18T10:56:00.000-07:00

En bil tutar nere på gården, regnet hänger i luften som små mikroskopiska hav över sockerbitshusen. Jag knyter på mig löparskorna och lämnar ett spår efter mig när jag fångar dropparna i kläderna, ögonfransarna. Bildar en tunnel genom regnet ut över fältet och över grusvägen som leder in i skogen.

Det droppar från taket där, i kulverten av täta grenverket. Löven tyngda av vatten som glider ner som bomber mot marken och lämnar små kratrar i gruset bredvid mig.

På andra sidan, där skogen öppnar sig i bebyggelse igen, skiner solen. En kvinna går långsamt nedför backen bredvid sjukhemmet djupt försjunken i en bok. Precis när jag passerar tittar hon förskräckt upp, som om hon just vaknat upp ur en dröm, ser sig förvirrat omkring. Tumba.

Kommer upp längs fälten, svänger in mot sockerbitshusen igen. Mitt spår över parkeringen är igenregnat. Jag har jagat mina egna andetag. En gammal man med trasigt paraply går långsamt upp mot närlivset. Blå Lidl-påse i handen, svart kostym. Lämnar inga spår.

Jag klockar in på 23 minuter. Stretchar sakta.
Ljudet på innergården förändras när regnet avtar. Mannen i kassan på Tuna Matcenter plockar in skyltarna, låser dörrarna. Går hem med små mikroskopiska hav fästa med trådar upp mot molnen ovanför sig.

Idag har jag skrivit två dikter, tre skelett och färdigställt ytterligare en. Dessutom har jag förbättrat tiden på löprundan med fyra minuter. Duktig Jenny.

Två glada nyheter;

2009-06-18T08:30:00.000-07:00

1. Idag kan man hitta en av mina dikter i LO-tidningen.
Den handlar om strejk och idag skulle jag vilja tillägna den arbetarna på Lagena. På måndag ordnas en manifestation ute vid lagret i Jordbro, ni som bor i Stockholm, vi ses där!

2. Jag har fått jobb! I augusti börjar jag laga mat igen. Hurra!!

Note to myself

2009-06-17T16:51:00.001-07:00

Förövrigt tycker jag det är skönt att jag kan vara vulgär och skylla det på att jag jobbar i kök. Det får mig att undra om jag jobbar i kök för att kunna vara vulgär eller om jag är vulgär eftersom jag jobbar i kök.
Ibland är det lätt att blanda ihop orsak och verkan.

Hårt kärleksfull som i ett kök

2009-06-17T16:14:00.000-07:00

Min vän kocken på förskolan ringer, jag får dåligt samvete redan innan jag svarat. Så lång tid som jag tänkt ringa sen jag landade på Landvetter. Så lång tid jag undrat hur rösten passat till människan, hur ansiktet bakom bloggposterna och alla delade erfarenheter från restaurangbranschen ser ut.

Han låter annorlunda än jag föreställt mig, yngre, mer Stockholmsk, nästan lite orolig.

Jag tycker inte om att prata i telefon, därav anledningen till att han tillslut blev tvungen att ringa mig. Att inte kunna se människan som man pratar med gör mig nervös. Telefoner redigerar bort kroppsspråk och osynliga blickar och såhär är det; jag pratar ogärna med folk jag aldrig träffat på telefon.

Min vän kocken på förskolan har en mjuk röst, inbjudande, fredlig. Kanske hade jag tänkt att 10+ år i kök skulle gjort den skrovlig, kanske har jag bara föreställt mig den i stressen mellan stekbordet och stimkittlarna, i dånet från kranarna och köksradions punkmusik. Rak och med det mjuka bara ett hårt tonläge i ett kök i rörelse kan ha.

Han frågar mig hur jag bor och jag tänker för en sekund att han blivit bostadslös, ska svara att det är ganska trångt men om han inte har någonstans att sova så har jag ju en extramadrass, men han frågar om jag har något jobb och jag drar någon kort mening om att jag inte jobbar just nu. Fast jag har både lunchrast och arbetstider i det jag kallar "kontoret"; köksbordet i Tumba där jag försöker skriva min bok.

Men jag säger inte det där, det är sånt jag bara säger efter tre öl i innerstan när alla andra också snackar massa skit och jag gärna vill ligga med nån. Vilken kanske skulle funka även om det inte var sant.

Men i alla fall, min vän kocken på förskolan berättar att han behöver personal och jag åker dit, med kockrocken och köksskorna, hucklet och rutiga byxorna.
Och i det köket, med rödlöken under kockkniven och hovmästarsåsen i stålbunken, hör jag den rösten precis så som jag föreställt mig den;

Hårt kärleksfull som i ett kök.

Festen är slut

2009-06-17T01:16:00.000-07:00

Arbetarna på Lagena tar sitt samhällsansvar och protesterar mot försämringarna,
idag är nationell aktionsdag. Ut och sprid!

Puss

En liten artikel på LO-tidningen
Lagerarbetarnas blogg

Autofokus

2009-06-14T15:20:00.000-07:00

Vi hoppar från bryggan i ett vitt motljus som plötsligt lägger sig mot den regniga sommarnatten. Trycket över öronen när vi kommer under vattenytan, rösterna ovanför dova, uttalade som i slowmotion. Skratten från siluetterna på bryggan möter oss när vi häver oss upp på kanten. Vi springer upp till gångvägen igen, försöker hitta våra kläder, lika hopplöst blöta som vi själva.
Regnet genom ljuset från gatlyktorna, barfota längs Fyrisån och någon tar min hand.

Senare, när solen redan börjat gå upp bakom tunga juniregnet och grannarna hotat med att ringa störningsjouren, plötsligt det där motljuset igen. Trycket inuti som förändras när man tar ett steg tillbaka från människan framför en. Någonting som försöker hitta autofokus, men det verkar vara slut på film. Minneskortet visar bara ett enda foto,
Händer hållna i motljus.

Sammankomst

2009-06-11T14:51:00.000-07:00

Hon hade sagt nått om att komma utifrån och
se allting på ett nytt sätt och jag hade inte lyssnat för
han hade stått och tittat på mig som om han försökte
hitta ett sätt att förstå mekanismerna bakom de svältande barnen
och det var nog därför
jag inte kunde säga nej sen, när han bad mig följa med hem till honom.

Det hade helt enkelt inte varit moraliskt försvarbart.