Hitta mig

Det börjar bli morgon här. Om ett par timmar tar brevbärarna bussen till jobbet och tjejen på Waves uppe vid Granville lyfter ner stolarna från borden. Jag gick ensam hem genom den här staden i natt. Den andades, taxibilarna följde mig med blicken och jag fick lock för öronen när jag passerade fontänen vid biblioteket. Fem minuter tidigare stod jag på dansgolvet, i källarlokalen, på svartklubben, hoppandes att musiken skulle räcka hela natten. Räcka tillräckligt långt för att få se solen gå upp mellan skyskraporna. Det gjorde den inte, när den sista diskanten studsat mellan väggarna kunde jag fortfarande känna basen i blodet. Den pulserade i samma takt som ljusen över dansgolvet. För ett tag hörde jag inte att musiken tystnat.

Kvällar som denna dansar vi så hårt att det kommer fram folk till oss och frågar om vi har droger att sälja. De har vi inte, nålsticken som hörselgångar, fötterna som andas in vibrationerna från golvet, väggarna, människan bredvid.
Kvällar som denna dricker jag inte.
Jag kommer hem med trötta ben och genomblöta kläder. Genom fönsterna ser jag mina miljoner grannar. Så mycket fönster i den här staden. På en av balkongerna i skyskrapan mittemot står en tjej och röker, hon tittar ner mot gatan och lutar armbågarna mot kanten. Staden låter annorlunda om natten. Sirenerna mer ihållande, men mjukare, som om de egentligen redan vet att det är för sent.

På tjugoandravåningen i skyskrapan till vänster sitter en man framför sin dator. Han dricker någonting ur en mörk kopp. Hans glasögon verkar besvära honom.

Klockan är halv fem på morgonen och jag tänker att om det hade varit sommar så skulle jag kunna ta hissen ner och se solen slå igenom mellan skyskraporna på Seymoure Street. Det är ännu vinter i Vancouver. Någon helt annan stans har den här dagen redan börjat.

I natt håller jag den här staden sällskap.
Jag tror det är ljuset jag väntar på, men jag är ännu inte helt säker.

Halvlek?

Jag sitter på Blenz med Mike. Vi pratar om hur allting går åt helvete.
Klockan är 02.30 och det är februari. Jag försöker i en halvtimme hitta orden för att beskriva någonting jag sällan pratar om. Han verkar inte förstå. Jag förstår definitivt inte, men kanske spelar det ingen roll.

När vi pratar om kärleken undrar jag varför det låter som om jag är ett offer för otrogna jävlar. Jag tycker sällan om hur bitter jag låter och Mike säger att jag måste bli bättre på att spela spelet.
Är det någonting jag inte vill bli är det att bli bättre på att spela spelet. Jag säger det till Mike, att jag är förbannat trött på spelet. Att jag har satt skorna på hyllan och bett mina motståndare dra åt helvete.
Jag har ingen lust att vara med längre. Om någon missuppfattar situationen och tror att jag är inne på plan igen, så beror det oftast på att jag inte hört av mig, av den enkla anledningen att jag faktiskt inte bryr mig.

Anledningen till att jag sällan uppdaterar här är att jag inte vet vad jag ska säga längre. Men jag försöker. En del av det jag skriver har jag lyckats sälja, för riktiga pengar, så att jag kan köpa glass och betala hyra. Eller ja, i alla fall köpa glass.
Därför får ni inte läsa det än, för jag tänker att de som köpt det ska få publicera det först. Men sen ska ni såklart få vara med.

Sånna här dikter är desto mer svårsålda,
men kanske att någon kan ha nytta av den ändå tänker jag;


vafan
den natten
som om vi skulle lämna allt morgonen efter
och det inte fanns något annat sätt
än du och jag

med ljuset spelandes i ditt ansikte
på dansgolvet
mellan skyskraporna
när du sa att du kunde höra musiken
kastade väskan
och tog huvudrollen

vafan
den natten
med ljuset från fönsterna ovanför oss
som stjärnbilder
när du pekade ut vår galax
och vi svävade hem
tyngdlösa

dina kläder slängda i hallen
mina över soffan
som om ljuset som letade sig in
genom gardinen
skulle ta vår vintergata ifrån oss

vafan
den natten
och inte ens morgonen
efter

I februari

Vancouver är solen som slår in genom persiennerna, viljan att ändå ligga kvar i sängen och se ljuset förändras i lägenheten. Vancouver är nya vänner och för mycket dramatik mellan de som älskar. Vancouver är känslan av att ha all tid i världen, men samtidigt känna att man kastat bort den och allting är försent. Vancouver är dansgolven, basen, blickarna som inte når ända in.


Vancouver är jag som kryper ur sängen, tvingar på mig skorna och går ner till Starbucks för att få någonting gjort.


Jag känner det inte. Men jag försöker.

------------------------------

du ringde upp och sa att du glömt hur man gjorde
jag stod i underkläderna i hallen och
lyssnade till din röst som om du ringt mig från andra sidan,
tänkte att det inte fanns något man kunde svara på ett sådant samtal

jag hade fel då men hade du ringt upp mig nu
hade jag lyft telefonen och svarat samma sak som då,
det var så din fråga var ställd

du fortsatte prata medan ljuset förändrades i din lägenhet,
grannarna slog i hissdörren och
jag ljudlöst hörde dig sätta dig ner vid köksbordet

någonting förändrades i din röst men jag vet inte vad

sen sa jag det jag visste skulle göra mest ont;
det gjorde ingenting att du gått hem med henne den kvällen
det fanns ingenting att förlåta

jag hade fel då och hade du frågat mig nu hade jag gjort samma misstag som då;
lyft telefonen och sagt att vi ibland glömmer att vi är människor
att jag gick hem med din bästa vän den kvällen
och att det var därför vi inte behövde någon förlåtelse

nu önskar jag
förlåt
intatuerat
på horisonten
när du tittar upp från din morgontidning och
minns en tid då vi kände varandra så väl att
vi inte behövde fråga varandra vad det var som gick fel

En ljusare vår

Jag vaknar av ljuden nere från gatan; sopbilarna som lyfter kontainrarna, bilarna som bromsar in vid korsningen Smithe and Richards, någon som tutar och svär på ett främmande språk.
Det är första morgonen i den nya lägenheten, det luktar rengöringsmedel och lakanen är nytvättade. Jag flyttade ut ur huset i Norra Vancouver där jag bott sedan jag flyttade hit. Huset utan värme, där möglet klättrade upp längs väggarna och vi sällan pratade med varandra. Det verkade som om alla var för upptagna med sina egna liv, precis som jag.

Med en och en halv månad kvar i Kanada hyr jag och min syster en lägenhet mitt i downtown Vancouver. Jag flyttade från tystnaden vid bergen i korsningen 11th and Moody till pulsen downtown. Här hoppas jag kunna hitta de där skriken jag behöver för att kunna skriva; människorna, rösterna, staden.

Jag slänger på mig jackan och tar hissen ner till fast mark. Svänger upp på Seymour och solen skrattar vintern i ansiktet. Nere vid vattnet låter staden annorlunda. Bilarna som en dov ljudmatta och rösterna som tillrop. Som någon som hittat människan hon letat efter.

Jag sätter mig på ett betongblock och ser bussarna köra över bron till Granville Island. Jag tänker länge på hur det ska bli när jag lämnar den här staden för att inte komma tillbaka. All kunskap om de här gatorna som jag inte längre kommer ha någon nytta av. Ingen kommer fråga mig vilken buss man tar till Burnaby, vilken den kortaste vägen till Tinsletown är, eller var man kan köpa den bästa pizzan by the slice. Megabit vid Main Skytrainstation. Och jag undrar hur lång tid det kommer ta innan människorna och platserna här kommer bli främlingar för mig igen.
Jag känner att det kommer gå väldigt fort.
Men där sitter jag, tittar ut över ett världshav. Solen lovar en ljusare vår och lastfartygen glider sakta bortåt. Jag reser mig och går hem mellan skyskraporna när jag kommer att tänka på den där pizzan. Timmarna har runnit iväg över sidorna och jag är hungrig.

As we leave this city

Vi rullar ut ur Vancouver tillsammans med två främlingar. Basen pulserande i blodet, diskanten vibrerandes fönsterrutorna i baksätet. När tulltjänstemannen frågar hur vi känner varandra svarar vi som det är “eh, we met on pub340” men låter bli att berätta om hur många timmar sen det var.
Inget slår känslan av att lämna en plats för en annan; hoppa in i bilen, sätta sig på tåget, betala busschauffören. Vara på väg.
Och någonting tystnar inuti mig med insikten om hur lätt främlingar kan bli vänner.

Vi rullar genom ett självlysande USA medan mörkret faller och motorvägen blir vita fartstreck under oss. Cat Power sjunger oss närmare Seattle, min tvillingsyster somnar utmed en kustremsa vi lämnar bakom oss. När jag hämtade henne på flygplatsen för en vecka sedan var hon vackrare än någonsin. Jag har burit ett leende genom Vancouver, tittat på henne genom folksamlingar och dansgolv. Så mycket kärlek.

Mike and Chris berättar om sin hemstad, blir dova röster i framsätet när sömnen pressar bakom ögonlocken och basen sväljer konturerna av deras ord. När jag vaknar igen är horisonten ljuset från miljoner fönster i skyskraporna i Seattle. En stad som en stjärnbild i änden av motorvägen som sträcker sig in i staden. Någonting tickar väldigt tyst i mig, inte längre som en rastlöshet, mer som en puls; ett hjärtslag.

Det är minnesbilderna från en stad på andra sidan gränsen; easyrider-killen på sin 50-talsmotorcykel som med ett “bye sweden” bedövar hela 54th street när han sparkar igång sin cykel och försvinner upp längs Broadway i ett moln av bensinångor och “Ontheroad“-komplex. En natt på väg hem genom en ny stad med pizzakartonger och gator som leder in i, inte ut ur. En fotboll sparkad i en perfekt halvcirkel över ett amerikanskt campus, människorna som står där för att ta emot den. Det är bilderna av människorna som berättar om sina liv som om jag var den enda som skulle överleva för att kunna berätta. De som sen blir suddiga bekantskaper när vi lämnar pubarna, caféerna, parkerna. Ett telefonnummer hastigt nerskrivet på ett kvitto, ett okänt namn i en telefonbok, en främling på en vännerlista på facebook.

På väg över gränsen igen hoppas jag innerligt att någonting har förändrats. Vi pratar länge om hur annorlunda allting skulle kunna vara. Det handlar om facket som en styrka och världen som en plats för människorna. Det visar sig att jag, min syster, Chris och Mike aldrig var främlingar. Vi säger inte så mycket när vi kommit över gränsen och ser Vancouver utanför mörkret i bilen. Vi kör på motorvägarna som leder tillbaka till vår galax. Kanske har någonting förändrats.

I den här dikten

"Ingen har sagt oss att vi blivit födda för att vi ska dö. Allt man sagt oss är att vi är födda för att vi ska leva. Att vi en gång ska dö är någonting som vi själva får ta reda på(...)Vad är det döden vill säga oss egentligen? Vill den säga oss att de vi förlorat är borta för evigt eller vill den berätta att vi fortfarande finns kvar?"

Ur En handfull regn, Niklas Rådström


Dagarna är ett långsamt regn över båtarna vid Lonsdale Quay, dimman som täcker bergen när jag står i köksfönstret och väntar på att det ska bli mörkt. Ibland tänker jag för mycket, men oftast känns det som om dagarna bara försvinner.
Det känns som om jag inte har någonting att säga, så pass att jag inte ens försöker beskriva den känslan.
Rastlösheten förlamar mig. När jag sitter i vardagsrummet om kvällarna och tittar på tangentbordet kan jag gå fram till fönstret och se en tremiljonerstad på håll. På avstånd är den tyst, precis som jag.
Jag tänker att så kommunicerar vi med varandra, precis som du och jag.

För kärleken är en tystnad mellan två världsdelar. När det blir för tyst pratar jag med främlingar på bussen, samlar telefonnummer i barer och skickar iväg sms som jag helst inte vill ha svar på.
Ibland hjälper det, men oftast inte.

Jag tänker på Sofie. Fina Sofie som förlorade sin syster till cancern.
Jag tänker på Michel. Michel som hoppade från 7e våningen. Det känns som en livstid sen.
Jag tänker på Mormor som blev så gammal att hon inte längre mindes sig själv.

Jag tänker på döden som om det fanns någonting att förstå.
Det finns det förstås inte,
men det hjälper ju väldigt lite.
Det faktum att det inte finns någon förklaring besvarar inte frågan.


Jag älskar dig Sofie.




I den här dikten


men i den här dikten är du inte död
du kan fortfarande ringa upp din syster och berätta om den där killen du börjat dejta,
ni kan springa på varandra nere på konsum,
ställa tillbaka frysvarorna och gå och köpa en kebab istället

i den här dikten spelar det ingen roll hur fort det gick eller hur ont det gjorde
du sitter i ditt kök och oroar dig för tentorna
du tittar på disken men bryr dig inte om att diska den,
du kan göra det imorgon; det finns ett imorgon

i den här dikten går jag inte bredvid din syster på kungsgatan,
hon berättar inte för mig att så mycket tid har gått att ni borde ses nu,
att hon slår ditt nummer ibland för att sen komma på att ingen kommer att svara
i den här dikten lägger jag inte en hand på hennes axel och säger sånt som man säger när man inte har en aning om vad man ska säga

i den här dikten vet vi inte hur hastigt allt kan förändras
i den här dikten regnar det och vi bryr oss fortfarande om att lämna lägenheten,
det spelar roll vilken sorts väder det är idag

i den här dikten ringer jag inte upp från andra sidan jorden för att fråga din syster om hon orkar leva utan dig, men får inget svar
vi får inga korta sms om hur trasigt allting är
i den här dikten är saker relativt hela

den här dikten handlar inte om dig
den handlar om allting annat

för i den här dikten pratar vi om tiden som om den var vår
framtiden som om den var en rak linje
minnena som om de inte skulle kunna förändras

i den här dikten finns inte döden
du sitter i ditt kök
disken ligger i diskhon
det regnar men du går ut ändå

(dikten finns nu inläst på http://www.myspace.com/jennywrangborg )

bomben inuti

Jag vet inte. Något tickar inuti mig. Det gör verkligen det.
Jag vaknar kallsvettig efter konstiga drömmar. Jag tänker inte på det själv förrän M oroligt tittar på mig i en toalettkö och frågar om jag någonsin drömmer om någonting annat än världens undergång. Det gör jag. Igår vaknade jag med ett skratt men mindes inte vad det var jag skrattade åt, somnade om och drömde att jag gick längs en strand i Skåne. Horisonten var täckt av svart rök och det spelade ingen roll vart jag var på väg.
Men jag vet inte. Någon tickar inuti mig. Jag känner det tydligt. I rastlösheten.
Någon följer mig med blicken, jag tittar tillbaka, men det verkar som om vi inte ser varandra.
Så känns det.
Som om om jag inte känner någonting väldigt tydligt väldigt snart så är hoppet ute.

Tick tack tick tack




han brukade alltså sitta på bänken vid busshållplatsen
den precis innan konsum, efter biblioteket
och när man tittade närmare var det alltid som om han flimrade till
som om det var ett glapp någonstans
och man kunde se hans pixlar

en del sa att han kommit från någon annan stans
en morgon när det var så kallt att fönsterrutorna skakade
när man andades på dem
att det hade varit knäpptyst den morgonen
att fåglarna suttit stilla på telefonledningarna
att mjölken varit slut i affären den eftermiddagen och tre dagar framåt
men att det nog inte alls hade med saken att göra

de sa att han alltid varit vithårig
att han kanske varit med i kriget, eller kärleken,
eller någonting annat som kan göra en gammal för tidigt
att han kanske jobbat på fabriken innan den las ner
att han kanske hade fru och barn någonstans, eller var på flykt från något fruktansvärt
att du skulle låta honom vara, låta honom sitta, låta honom vänta där på busshållplatsen

andra sa att han aldrig pratat med någon
att han bar sitt hjärta utanpå som om han försökte hitta någon annan som kunde bära det
och att det var därför han satt vid busshållplatsen
dag ut och dag in
och väntade på att bussen skulle komma

och att det inte skulle hjälpa att berätta för honom
att konsum slagit igen, biblioteket var nerlagt
att kriget var över och
att sista bussen redan gått

Min mormor Elvira

Jag är så långt borta
, med beskedet om att att min mormor somnat in på hemmet. Med sina barn sittandes runt omkring. Kusinerna som kommit. Så långt borta från byn där jag kände mig trygg, med mina tjugonio kusiner som gjorde släktträffar och födelsedagar till äventyr.
Så långt borta från mormor sittandes nära läsandes godnattbön. Pannkaksfrukostar, fotboll på åkern, lukten av gödsel.
Min mormor blev gammal, började glömma vem hon var, tills demensen helt tog över. Men jag minns henne ståendes på trappan när vi svängde in på gårdsplanen. Hon log alltid. Hon älskade sina barnbarn.
Efter hon kom in på hemmet och morfar fortfarande bodde kvar på gården sa han att maten som hemtjänsten kom med var bra, men inte alls som mormors. Min mormor var en fantastisk kock, även om hon själv aldrig skulle kallat sig det.
Hon sydde tavlor och målade. Alla kusiner fick porslinsfigurer, hon målade fantastiska vaser och skålar. Min mormor var konstnär.
Hon var en troende kvinna. Godnattbönen påverkade mina tidiga år mycket, jag trodde på gud tills ett par år innan jag konfirmerades. Den tron känns väldigt avlägsen nu. Men då var gud tryggheten i mormors röst, ljudet av mina kusiners andetag i sovalkoven, lukten av gården.

Jag hoppas att hon hittat till sin Gud nu.


Det gör fruktansvärt ont att vara så långt borta i natt.





jag minns mormor när hon fortfarande mindes sig själv
det var barnskratt och ljudet av en liten by
i nordvästra Skåne
med mormor sittandes i skuggan i hammocken

hon var gammal redan då
log när vi sprang fram över gårdsplanen
pratandes med sina barn om dottern som cancern tog

det var alltid sommar då
med mormors varma hand runt kaffekoppen
förklädet hängt över köksstolen
när gården tystnade om nätterna och huset knarrade under barnbarnen

det var den tjocka luften på höskullen
kattungarna som öppnade ögonen för första gången
kojorna byggda uppe i den röda ladan
storasyskonen som sträckte ut händerna över takbjälkarna

det var mjölkbilen, korna i hagen borta vid pilarna
kusinerna sittandes på flaket bakom en grön traktor med en yngre morfar
mormor ståendes på farstutrappan med matklockan i handen

jag minns mornar sittandes i köket i Ingelsträde
när vi blev lyfta upp på stolarna
körsbärskompott i filen
vaxduken som reflekterade solen
nymjölkad mjölk i glasen

jag minns mormor när hon mindes sig själv
när hon pratade till sina tjugonio barnbarn
med kärleken hos någon som levt ett helt liv
så nära sin församling

det var alltid sommar då
med mormor sittandes på sängkanten i flickrummet
läsandes barnens aftonbön
och vi fortfarande visste
att det inte fanns någonting att vara rädda för

vi sprang över åkrarna
lekte krig i den tomma ladugården
matade hönsen
tills någon sa att kriget var över och vi måste gå och lägga oss
mormor skalandes potatis vid vasken
morfar lyssnandes på kulingrapporterna

jag minns mormor när hon mindes sig själv
när hon vid en födelsedag grät vid bordet med de vuxna,
sa att hon var så glad att alla var där
morfar la en hand i hennes knä

vi lekte spöktunnel på övervåningen
med bilder av Jesus på väggarna
var världens rikaste med kopparmynt från början av ett annat århundrade
så många plastsoldater att skydda oss

jag minns mormor sittandes i skuggan i hammocken
i en liten by i nordvästra Skåne
det långsamma i en gammal människas rörelser
med minnen från ett helt liv

jag minns mormor när hon fortfarande mindes sig själv
hon berättade för mig
att hon hade minnen av oss från långt innan vi blev gamla nog att minnas henne