I den här dikten

"Ingen har sagt oss att vi blivit födda för att vi ska dö. Allt man sagt oss är att vi är födda för att vi ska leva. Att vi en gång ska dö är någonting som vi själva får ta reda på(...)Vad är det döden vill säga oss egentligen? Vill den säga oss att de vi förlorat är borta för evigt eller vill den berätta att vi fortfarande finns kvar?"

Ur En handfull regn, Niklas Rådström


Dagarna är ett långsamt regn över båtarna vid Lonsdale Quay, dimman som täcker bergen när jag står i köksfönstret och väntar på att det ska bli mörkt. Ibland tänker jag för mycket, men oftast känns det som om dagarna bara försvinner.
Det känns som om jag inte har någonting att säga, så pass att jag inte ens försöker beskriva den känslan.
Rastlösheten förlamar mig. När jag sitter i vardagsrummet om kvällarna och tittar på tangentbordet kan jag gå fram till fönstret och se en tremiljonerstad på håll. På avstånd är den tyst, precis som jag.
Jag tänker att så kommunicerar vi med varandra, precis som du och jag.

För kärleken är en tystnad mellan två världsdelar. När det blir för tyst pratar jag med främlingar på bussen, samlar telefonnummer i barer och skickar iväg sms som jag helst inte vill ha svar på.
Ibland hjälper det, men oftast inte.

Jag tänker på Sofie. Fina Sofie som förlorade sin syster till cancern.
Jag tänker på Michel. Michel som hoppade från 7e våningen. Det känns som en livstid sen.
Jag tänker på Mormor som blev så gammal att hon inte längre mindes sig själv.

Jag tänker på döden som om det fanns någonting att förstå.
Det finns det förstås inte,
men det hjälper ju väldigt lite.
Det faktum att det inte finns någon förklaring besvarar inte frågan.


Jag älskar dig Sofie.




I den här dikten


men i den här dikten är du inte död
du kan fortfarande ringa upp din syster och berätta om den där killen du börjat dejta,
ni kan springa på varandra nere på konsum,
ställa tillbaka frysvarorna och gå och köpa en kebab istället

i den här dikten spelar det ingen roll hur fort det gick eller hur ont det gjorde
du sitter i ditt kök och oroar dig för tentorna
du tittar på disken men bryr dig inte om att diska den,
du kan göra det imorgon; det finns ett imorgon

i den här dikten går jag inte bredvid din syster på kungsgatan,
hon berättar inte för mig att så mycket tid har gått att ni borde ses nu,
att hon slår ditt nummer ibland för att sen komma på att ingen kommer att svara
i den här dikten lägger jag inte en hand på hennes axel och säger sånt som man säger när man inte har en aning om vad man ska säga

i den här dikten vet vi inte hur hastigt allt kan förändras
i den här dikten regnar det och vi bryr oss fortfarande om att lämna lägenheten,
det spelar roll vilken sorts väder det är idag

i den här dikten ringer jag inte upp från andra sidan jorden för att fråga din syster om hon orkar leva utan dig, men får inget svar
vi får inga korta sms om hur trasigt allting är
i den här dikten är saker relativt hela

den här dikten handlar inte om dig
den handlar om allting annat

för i den här dikten pratar vi om tiden som om den var vår
framtiden som om den var en rak linje
minnena som om de inte skulle kunna förändras

i den här dikten finns inte döden
du sitter i ditt kök
disken ligger i diskhon
det regnar men du går ut ändå

(dikten finns nu inläst på http://www.myspace.com/jennywrangborg )