söndag 31 januari 2010

Göteborg

två spårvagnar möts i korsningen vid hagakyrkan
snön färgar staden vit
jag följer Göteborgs räls ut mot Bergsjön

på en dörr uppe på berget hittar jag mitt namn
lukterna är hemma
är mörkret från en annan vinter
ljuset från en tidigare vår

jag tänker på platser miljoner mil bort
ett hemma långt bortanför här
en rastlöshet som följer mig

gatorna i den här staden
leder alla till restauranger
jag aldrig vill besöka igen
omklädningsrum där jag hängt in min uniform
och ombetts lämna nycklarna på disken
kök där jag slitits ut i samma takt som knivarna

namnen på spårvagnarna är
chefernas vassa blickar
stressen i för många ogjorda arbetsuppgifter
förnedringen i att inte våga
inte kunna
inte orka
ställa sig upp efter att blivit sparkad på

tyngden som läggs emot är
det första fackmötet
en överenskommelse om att inte jobba
utan övertidsersättning
är arbetskamraterna som tågar in
på chefens kontor

ett sätt att återuppfinna sitt eget värde
och så mycket svindel i höjdskillnaderna
däremellan

varje torg en hållplats
där jag suttit bredvid någon
som hållit min hand
varje park ett minne
av vänners leenden fästa mot mitt
varje årstid
ett sätt att gå sönder
för att hitta nya sätt
att läka igen

varje stad jag bott i
varje tåg jag hoppat på
varje avskedsbrev och hejdå-fest
det som värker i mig
när jag inser att jag längtar tillbaka till en stad
jag aldrig vill bo i igen


söndag 10 januari 2010

Människorna

Idag får Sonnevi säga det


Ur Etthundraett stycken

Inte tillräcklingt
har jag gått in

i kritiken
av detta samhälle
detta samhälles hemskheter, vad
det gör med
dom som kommer underst
dom som långsamt eller snabbt
krossas, förintas
Inte som människor
För det är
dom som är människorna

Ur Etthundraett stycken av Göran Sonnevi

fredag 8 januari 2010

Svart snö

Vintern är långsamma timmar framför skrivbordet i Bagarmossen,
tonerna som följer mig i hörlurarna på väg ut mot Nackareservatet
sjön bottenfrusen, människorna svarta siluetter mot vit snö

jag låter det gå dagar mellan tillfällena
då jag plockar upp telefonen
och försöker slå hans nummer

det är som om jag väntar på att mörkret ska skingras
och solen slå igenom bortanför de röda tegelhusen
men det är januari
och de flesta dagarna har solen redan börjat gå ner innan
jag orkat upp ur sängen

Isak sitter i köket och läser DNs Bo-del
säger att allt som stå mellan honom och den verklighet
tidningen beskriver är 3 miljoner kronor
och ett colgate-leende

att han varje gång det ringer på dörren
blir kallsvettig och gör sig redo att
packa väskorna och förtvivlat ringa runt bland vännerna och be om sovplats

ibland vaknar jag av värmen från
någon annans kropp
ibland ringer de upp mig mitt i natten
och säger att de behöver mig,
andra nätter för att berätta att de
aldrig vill se mig igen

men det är som om jag inte har något ord
för det dom kallar kärlek

och att det är därför jag inte
kan förmå mig att
svara när mobilen
blinkar till och ropar
mig tillbaka från
kylan i januari

onsdag 6 januari 2010

Januari


Det är 2010, anteckningarna från det förra året ropar mig tillbaka. Jag sitter framför skrivbordet i Bagarmossen och ser bilarna svänga ut på Stångåvägen. Morgonen den 24e stod jag där och väntade på bussen 05.09. Bara jag och busschauffören vakna. Och paret i lägenheten på andra sidan gatan, som slänger upp dörren, skriker på varandra

"På självaste julafton!"
"FÖR HELVETE STANNA!"
"Jävla kärring!"

Och han som slänger den svarta sopsäcken i containern (julklapparna?), halkar till på väg mot väggrenen, hoppar in i en röd volvo och försvinner bort förbi bensinmacken.
Bussen tog mig till centralen till tåget som tog mig till en gata i staden där jag växte upp.

Jag överlevde både jul och nyår. Det känns skönt att vara tillbaka i Bagarmossen.
Diktsamling börjar bli klar, femton nya dikter ska hitta sin plats, men det fattas fortfarande ett par stycken.

Här kommer en krönika som publicerades i Örnsköldsviks Allehanda strax innan jul. Här hittar ni en annan krönika som publicerades i Arbetarbladet ungefär samtidigt.


”Du är utförsäkrad” God Jul hälsningar Alliansen.


Jag sitter på bussen hem från jobbet, arbetsdagen sitter kvar som lera i lederna, torra händer efter timmarna i disken. Dagarna är kortare nu, nätterna längre, mörkret lite tätare. Det är vinter och kroppsarbetet pressar bakom ögonlocken när jag somnar i sätet.

Så drömmer jag att Alliansen kommit till makten, de klassklyftor jag hatar mest av allt växer som aldrig förr. Jag drömmer att jag är 18 år igen och flyttar hemifrån, på sju år bor jag i tio olika lägenheter, har oräkneliga arbetsplatser, elva olika osäkra anställningar, vikariat, timanställningar, säsongsanställningar, en enda fastanställning.

I drömmen flyttar jag till Stockholm, på jakt efter ett nytt jobb. Det finns ingenstans att bo och jag är tvungen att flytta runt bland svarta kontrakt i ett samhälle där allting ska gå att tjäna pengar på. Jag ställer mig i en kö som är flera år lång, i en allmännytta som krymper och krymper.

I drömmen har Sverige blivit kallt, på löpsedlarna kan man läsa att svårt cancersjuka tvingas ut i arbete, att de svagaste i samhället tvingas sälja allt de äger för att kunna få socialbidrag. Att det som förut var dåligt har blivit ännu sämre. Pengarna lägger man istället på skattesänkningar för de som redan har så de klarar sig. De rika blir rikare och vi som inte har så mycket, får ännu mindre.

I drömmen har arbetsuppgifterna blivit fler, arbetskamraterna färre, facket svagare. Alliansen har tagit vid där socialdemokraterna började; andelen fattiga har fördubblats under perioden 2002-2007 bland sjuka, arbetslösa och pensionärer. Klyftan mellan de som har arbete och de som inte har det ökar dramatiskt. Klockan ska vridas tillbaka och klyftorna öka, i drömmen har vi som arbetar ännu inte vunnit några bestående segrar. Regeringens julklapp till 16 000 sjukskrivna slås in i fint presentpapper och kallas reform. Innehållet? Ett litet brev som lyder ”Du är utförsäkrad” God Jul hälsningar Alliansen.

Istället för att anställa folk på riktiga jobb i offentlig sektor, så att vi kunde bli tillräckligt mycket personal på mitt jobb, satsar man miljarder på jobbcoacher. Rätten till arbete ersätts med skyldigheten att söka jobb som inte finns.

I drömmen har allting gått åt helvete och Alliansen har fortfarande nio månader på sig att riva ner allt som vi i arbetarrörelsen byggt upp. Jag vaknar kallsvettig och tänker att vi inte behöver ha tillbaka den gamla politiken, utan en politik som gör klassklyftorna omöjliga. Så att vi kan vakna ur den här mardrömmen snart.