tisdag 30 juni 2009

Det tystaste vulkanutbrott


Jag försöker skriva nått om solen;
synvillan över asfalten upp mot Alby,
mannen som ligger avsvimmad i gångtunneln in mot Tuna med
lava droppandes från pannan

den glödande asfalten, det mörka blodet

om vägen till sjukhuset och
kvinnan som kommer fram till mig på innergården,
säger att hon vill att jag ska åka till Latinamerika
på mission från Kyrkan

försöker skriva om tonläget i hennes röst när hon
försvarar statskupperna
om blodet på gatorna i Honduras
om blodet på gatorna i Iran
om blodet på gatorna i Tumba

Men det är någonting fel på språket
det är som om någon
gått med förstoringsglas och synat alla orden
med solen bakom ryggen
och
småleende gått därifrån
när allting tagit fyr

För vad jag än säger
känns det som om
vi inte pratar samma språk
eller som om vi inte pratar med varandra
eller som om vi menar någonting helt annat
än det vi egentligen säger

För nu
har vi slutat fråga varandra
varför
eller hur

tyst konstaterar vi
att vi nu inte längre klarar av att leva med varandra,
eller utan

bara att vi helt enkelt inte
klarar av det

För nu ringer du upp mig och säger
att du har skickat ett brev
där allting står beskrivet i detalj

hur solens bana över ljusblå himmel följer
sena junis vindar genom centrum ut
mot lavan som rinner genom gångtunnlarna

så lägger du på
för allt finns förklarat där

hur orden hör ihop
hur språket blev till
och
hur allting försvann i översättningen

mellan oss

lördag 27 juni 2009

Är du ond eller god?!

Jag vaknar ur en dröm om missbruk och hemlöshet av att min pojkvän i drömmen, en kusin till Michael Jackson, injicerar droger och tuppar av. För ett ögonblick har jag svårt att förstå var jag är; främmande färgskala i brunt, revolverljuden susar förbi fönstret, någon slår på en trumma. Tumba långt långt borta med sina tysta åkrar och ensamhet.

Jag lägger mig på rygg och hittar mig i en stuga i Smålands djupa skogar. Min syster och hennes kärlek i sängen bredvid min. Nöjesparken utanför har redan vaknat.

Jag tänker länge på veckan som gått och går sen ut och sätter mig på altanen till den lilla timmerstugan som är min systers personalbostad. Ett ånglok med vagnar fullproppade med turister åker förbi på andra sidan ån. Här rånas tågen en gång i halvtimmen, på Trapperön är det idag amerikanskt inbördeskrig och man stoppas i gränderna av småsmå människor som med pistoler i händerna frågar en om man är ond eller god. Det är som tur är fortfarande säkrast att ställa sig på det godas sida.

-Du är död.
-Nej, du är död.
-Nej, du är död, jag sköt dig först.

Här har barnen fler liv än Smålands alla katter tillsammans, showpersonalen dör tre gånger om dagen och krutlukten ligger tät mellan Saloonen och Sheriff-ön.

En lätt träningsvärk från Linedancen natten före gör sig påmind och på väg till bilen med min syster tänker jag på samtalet med en av skådisarna kvällen före; hans starkaste minne kopplat till Palme var vilken fil han ätit den morgonen hans föräldrar berättade att Palme var död.

Volvon startar med Dead Prez dånande ur högtalarna och på Gnosjö station står resten av syskonskaran och väntar. Traditionsenligt drar sommarens syskonträff igång med besök på secondhanden. Där gör jag tre av helgens fem viktigaste fynd





Det fjärde handlade om filmjölk och det femte om hur stor Vättern egentligen är.

tisdag 23 juni 2009

Snälla bygg fler hyresrätter

Chatten på facebook blinkar till. Det är Isaac som skriver att jag har fått post, stort kuvert till min gamla adress på Sockenvägen.
Mobilen vibrerar. Det är Emelie som smsar om att jag fått brev, litet kuvert från Biskops Arnö till Alströmmergatan.
Min bror ringer, han säger att det har kommit post till lägenheten i Bergsjön, skatteverket vill någonting.

Jag går på date med mig själv, håller handen när filmen blir för läskig, och tar sen följe med mig hem. När jag öppnar ytterdörren har det kommit fyra brev, inga adresserade till mig.



Idag längtar jag efter framtiden,
då bara kärleksbreven skickas med vanlig post
och resten rasslar in i min inbox.

söndag 21 juni 2009

Ett sista försök

Tiden läker en del sår, andra inte alls. Det tiden däremot är bäst på är att vara tid. Och tiden förändrar kanske inte alltid hur man ser på saker, men ganska ofta hur de känns. Ärren bär vi med oss i vilket fall som helst. Som en påminnelse om att vi är människor bredvid andra människor. Som Michel.




Så drömmer jag att jag är död men att du fortfarande lever.
Du har just fyllt tjugofem och det är sex år sen jag försvann.
Det finns fortfarande saker som kan påminna dig om mig,
men de kommer allt mer sällan nu;
Den där parfymen du kan känna på främlingar,
klädseln på soffor i väntrum,
melodin när bussdörrarna öppnas.

På ett tåg genom Sverige kan du lägga ner tidningen och
titta ut när ni passerar öppna fält och vattendrag,
du betraktar inte längre det här landet som en fiende.

Måndagar spelar du badminton med en arbetskamrat och
det skulle överraska mig om du kunde berätta hur få platser du kallat “hemma”-
du som aldrig kunde sitta still bland andra människor.

Jag hade varit förvånad över att du aldrig besökt min gravsten och
skulle ha svårt att förstå varför -
jag som aldrig hann uppleva döden innan den sträckte sig efter mig.

Du är inte längre arg på mig,
det känns inte längre orealistiskt att jag är död.
Du kopplar nu döden direkt till mitt namn.

Hos mig kommer klockan alltid vara sju på kvällen,
alltid våren som spricker utanför lägenhetsväggarna medan
döden drar mig ut på balkongen.

Du har precis fyllt tjugofem och köpt ett årskort på gymmet,
själv kommer jag alltid att vara nitton och trött på att leva.

Palme

Buss 708 kommer nerrullande längs åkrarna. Svänger sakta in på hållplatsen och jag hälsar på busschauffören, visar upp mitt SL-kort. Han stoppar mig med en fråga

"Är det bibeln du läser?"

Under höger arm bär jag en svart bok, med omslaget bortplockat och på bokryggen en vinröd boktitel.
Jag blir förvånad, inte över frågan, utan över att han faktiskt pratar med mig.

Efter 13 månader i Vancouvers kollektivtrafik, med busschaufförer som kunde ändra sin route för att man skulle hitta rätt, med människorna som skrek "Thanks!" när de hoppade av, har Sverige kännts lite kallt med sina tystatysta svenskar. Vancouver, staden med världens bästa busschaufförer och medresenärer.
Sverige, landet där chaufförerna blir förvånade om man ens ser dem i ögonen när man går på bussen.

Så jag blir förvånad, och svarar att "Eh nej, det är en bok om Olof Palme"
och sen försöker vi båda dra samma skämt samtidigt "höhö, nästan samma sak."


Och varför är jag ute och åker buss med en bok om Olof Palme under armen? Det vågar jag knappt berätta, men jag ska skriva litelite till det här
Så, prata gärna Palme med mig. Det är allt jag plågar min omgivning med just nu.

lördag 20 juni 2009

Snart














idag vill jag
starta krig
mot uppfattningen
om att allting är hopplöst
bara för att
det
känns så

torsdag 18 juni 2009

Summer rain

En bil tutar nere på gården, regnet hänger i luften som små mikroskopiska hav över sockerbitshusen. Jag knyter på mig löparskorna och lämnar ett spår efter mig när jag fångar dropparna i kläderna, ögonfransarna. Bildar en tunnel genom regnet ut över fältet och över grusvägen som leder in i skogen.

Det droppar från taket där, i kulverten av täta grenverket. Löven tyngda av vatten som glider ner som bomber mot marken och lämnar små kratrar i gruset bredvid mig.

På andra sidan, där skogen öppnar sig i bebyggelse igen, skiner solen. En kvinna går långsamt nedför backen bredvid sjukhemmet djupt försjunken i en bok. Precis när jag passerar tittar hon förskräckt upp, som om hon just vaknat upp ur en dröm, ser sig förvirrat omkring. Tumba.

Kommer upp längs fälten, svänger in mot sockerbitshusen igen. Mitt spår över parkeringen är igenregnat. Jag har jagat mina egna andetag. En gammal man med trasigt paraply går långsamt upp mot närlivset. Blå Lidl-påse i handen, svart kostym. Lämnar inga spår.

Jag klockar in på 23 minuter. Stretchar sakta.
Ljudet på innergården förändras när regnet avtar. Mannen i kassan på Tuna Matcenter plockar in skyltarna, låser dörrarna. Går hem med små mikroskopiska hav fästa med trådar upp mot molnen ovanför sig.




Idag har jag skrivit två dikter, tre skelett och färdigställt ytterligare en. Dessutom har jag förbättrat tiden på löprundan med fyra minuter. Duktig Jenny.

Två glada nyheter;

1. Idag kan man hitta en av mina dikter i LO-tidningen.
Den handlar om strejk och idag skulle jag vilja tillägna den arbetarna på Lagena. På måndag ordnas en manifestation ute vid lagret i Jordbro, ni som bor i Stockholm, vi ses där!

2. Jag har fått jobb! I augusti börjar jag laga mat igen. Hurra!!

onsdag 17 juni 2009

Note to myself

Förövrigt tycker jag det är skönt att jag kan vara vulgär och skylla det på att jag jobbar i kök. Det får mig att undra om jag jobbar i kök för att kunna vara vulgär eller om jag är vulgär eftersom jag jobbar i kök.
Ibland är det lätt att blanda ihop orsak och verkan.

Hårt kärleksfull som i ett kök


Min vän kocken på förskolan ringer, jag får dåligt samvete redan innan jag svarat. Så lång tid som jag tänkt ringa sen jag landade på Landvetter. Så lång tid jag undrat hur rösten passat till människan, hur ansiktet bakom bloggposterna och alla delade erfarenheter från restaurangbranschen ser ut.

Han låter annorlunda än jag föreställt mig, yngre, mer Stockholmsk, nästan lite orolig.

Jag tycker inte om att prata i telefon, därav anledningen till att han tillslut blev tvungen att ringa mig. Att inte kunna se människan som man pratar med gör mig nervös. Telefoner redigerar bort kroppsspråk och osynliga blickar och såhär är det; jag pratar ogärna med folk jag aldrig träffat på telefon.

Min vän kocken på förskolan har en mjuk röst, inbjudande, fredlig. Kanske hade jag tänkt att 10+ år i kök skulle gjort den skrovlig, kanske har jag bara föreställt mig den i stressen mellan stekbordet och stimkittlarna, i dånet från kranarna och köksradions punkmusik. Rak och med det mjuka bara ett hårt tonläge i ett kök i rörelse kan ha.

Han frågar mig hur jag bor och jag tänker för en sekund att han blivit bostadslös, ska svara att det är ganska trångt men om han inte har någonstans att sova så har jag ju en extramadrass, men han frågar om jag har något jobb och jag drar någon kort mening om att jag inte jobbar just nu. Fast jag har både lunchrast och arbetstider i det jag kallar "kontoret"; köksbordet i Tumba där jag försöker skriva min bok.

Men jag säger inte det där, det är sånt jag bara säger efter tre öl i innerstan när alla andra också snackar massa skit och jag gärna vill ligga med nån. Vilken kanske skulle funka även om det inte var sant.

Men i alla fall, min vän kocken på förskolan berättar att han behöver personal och jag åker dit, med kockrocken och köksskorna, hucklet och rutiga byxorna.
Och i det köket, med rödlöken under kockkniven och hovmästarsåsen i stålbunken, hör jag den rösten precis så som jag föreställt mig den;

Hårt kärleksfull som i ett kök.

Festen är slut



Arbetarna på Lagena tar sitt samhällsansvar och protesterar mot försämringarna,
idag är nationell aktionsdag. Ut och sprid!

Puss

En liten artikel på LO-tidningen

Lagerarbetarnas blogg

söndag 14 juni 2009

Autofokus

Vi hoppar från bryggan i ett vitt motljus som plötsligt lägger sig mot den regniga sommarnatten. Trycket över öronen när vi kommer under vattenytan, rösterna ovanför dova, uttalade som i slowmotion. Skratten från siluetterna på bryggan möter oss när vi häver oss upp på kanten. Vi springer upp till gångvägen igen, försöker hitta våra kläder, lika hopplöst blöta som vi själva.
Regnet genom ljuset från gatlyktorna, barfota längs Fyrisån och någon tar min hand.

Senare, när solen redan börjat gå upp bakom tunga juniregnet och grannarna hotat med att ringa störningsjouren, plötsligt det där motljuset igen. Trycket inuti som förändras när man tar ett steg tillbaka från människan framför en. Någonting som försöker hitta autofokus, men det verkar vara slut på film. Minneskortet visar bara ett enda foto,
Händer hållna i motljus.

torsdag 11 juni 2009

Sammankomst

Hon hade sagt nått om att komma utifrån och
se allting på ett nytt sätt och jag hade inte lyssnat för
han hade stått och tittat på mig som om han försökte
hitta ett sätt att förstå mekanismerna bakom de svältande barnen
och det var nog därför
jag inte kunde säga nej sen, när han bad mig följa med hem till honom.

Det hade helt enkelt inte varit moraliskt försvarbart.

onsdag 10 juni 2009

Tumba

Jag spar mycket av det jag skriver just nu, för att få lite distans till det innan det hamnar i den där boken som jag hoppas att någon kommer vilja publicera. Ni som läste förra veckan vet att jag håller på att jobba om manus nu, fokus kommer ligga på köken, och kampen. Kampen i köken.

Jag går upp vid åtta, börjar skriva vid nio, redigerar, går ner till centrum för att köpa diskmedel. Kommer hem, diskar inte, sätter mig vid datorn med fingrarna över tangentbordet och The Album Leaf eller någon dovt med Beethoven spelandes i bakgrunden.

Jag läser lite, skriver lite, lagar mat, diskar inte. Lyssnar på nått upptempo för att väcka mig till liv. Går ner mot åkrarna eller ringer någon vän när lägenheten känns för liten. Slänger ett öga mot disken när jag kommer hem igen.


Den här texten skrev jag igår, på väg ut mot Salem för att reka motionsspåret, efter jag passerat det gamla Bruksmuseumet. Ni kan se den som en liten kommentar till alla som verkar tro att Tumba ligger vid världens ände, att det är socialt självmord att bo här ute, att det här är ändhållplatsen för allting levande. Som en liten hyllning till tanterna nere på second handen som pratar med mig om sin historia och resorna in mot Stockholm central, då jag får som mest gjort.




Klockan blir nio och
himlen öppnar sig från alla håll samtidigt,
som om någon drar bort alla moln från en osynlig mittpunkt

Solen träffar fönsterna i höghusen bakom Tunavägen,
en hund springer över fälten mot ropet från en medelålderskvinna
Beige jacka, grönt hav
Bilisterna i sina gamla ostindiefarare saktar ner i rondellen och fortsätter upp
förbi sjukhemmet

Bruket såldes till ett amerikanskt företag
efter två sekel vid tryckmaskinerna
men här trycks fortfarande sedlarna vi använder
räknandes småmynt nere i kassan i centrum

På skylten utanför på Bruksvägen kan man läsa att
företaget tidigt gav arbetarna drägliga arbetsvillkor,
en del av lönen betalades i naturaförmåner
och jag funderar på vad som egentligen gömmer sig bakom de där orden

Strejker
Fackföreningar
Avsked
Svartlistningar
eller
En oerhörd välvilja från arbetsgivaren?

Skogspartier kastar ölika skuggor ut i vågorna av
det växande
En moped susar förbi med skriken från ungdomarna vid busshållplatsen
Farvattnen upplysta av en gatubelysning som ställer sig på tå,
sträcker sig mot horisonten
som för att titta efter om man kan trilla av eller
om allting bara fortsätter bölja
fram och tillbaka
in mot centrum

tisdag 9 juni 2009

Pablo Neruda

Pablo Neruda är en av få poeter som har följt mig genom mitt skrivande de senaste åren. Våren 2007 hade jag förmånen att besöka både hans hem La Sebastiana i Valparaíso och Casa de Isla Negra på Isla Negra i Chile, där Neruda och hans hustru också ligger begravda. Båda husen är omgjorda till museum efter hans död.

1971 fick Neruda Nobelpriset vilket väckte en del uppmärksamhet med tanke på hans politiska engagemang. Neruda var medlem i Chiles kommunistiska parti(jag har skrivit mer om det här) och spenderade flera år i landsflykt. Hans mest kända verk "Canto General" skrevs till stor del under hans tid som gömd i Chile och under tiden på flykt i bland annat Europa. Jag ska erkänna att jag aldrig lyckts ta mig igenom Canto General, min favorit är The Captains Verses (Kaptenens verser). Dock är tyvärr de svenska översättningarna ganska dåliga.

Det talades väldigt tyst om Nerudas politiska arbete under guidningarna i hans hus och de frågor vi ställde fick flyktiga svar, det verkade som om stiftelsen som sköter museumen helst inte pratar om det.
Däremot går det som en röd tråd genom hela hans skrivande, även i kärlekdikterna.
Det här är riktigt, riktigt bra.



The Flag


Stand up with me.

No one would like
more than I to stay
on the pillow where your eyelids
try to shut out the world for me.
There too I whould like
to let my blood sleep
surrounding your sweetness.

But stand up,
you, stand upp,
but stand up with me
and let us go off together
to fight face to face
against the devil's webs,
against the system that distributes hunger,
against organized misery.

Let's go,
and you, my star, next to me,
newborn from my own clay,
you will have found the hidden spring
and in the midst of the fire you will be
next to me,
with your wild eyes,
raising my flag.


Pablo Neruda, The Captain's Verses

Nöjesparken i Smålands skogar

jag ringer min syster, för att höra om hon lever
det gör hon
och frågar om jag behöver ett jobb
och ja,
det gör jag
men säger att jag har ju den här boken att skriva
och skatteåterbäringen
till vatten och bröd

hon svarar att om du vill ha inspiration så är det här
arbetsplatsen för dig

sämre arbetsmiljö får man leta efter

måndag 8 juni 2009

"När kommer du tillbaka?"

Den här dikten hittade jag nerklottrad på en flygbiljett i dag när jag letade efter mitt pass. Jag måste skrivit den just efter jag kom tillbaka från Vancouver i mars. Eller på väg över Atlanten.

Den kan läsas som en kommentar till dikten När vi blir äldre ska vi flytta härifrån som skrevs innan jag åkte tillbaka till Vancouver i januari.






flygplatserna
resväskorna
fyllorna

avskeden på smutsiga gator
i smutsiga städer

gjorde allting fel den vintern
ringde fel människor
sov i fel sängar
tog
fel flyg
i fel riktning

dagarna i solen
kisandes
nätterna på rummet
huvudet mellan knäna
ögonen
vidöppna

allt jag återvänt till
någonannanstans

höll inte tillräckligt hårt i
januari
somnade på andra sidan jorden
kunde inte komma längre bort än
februari
när du på fyllan ringde upp mig
och jag svarade
två flygplatser
från mars
då kylan tog över från vintern

och jag kom hem
till din nya flickvän

söndag 7 juni 2009

En långsam pianoslinga över åkrarna ut mot Salem ikväll

Jag kommer hem efter en dag i soldiset med Z och hans hårda grabbar. Efter parken med finaste vännerna och boken på pendeln tillbaka. Kvällssolen reflekteras i disken på diskbänken och datorn blinkar till med mail, notifikationer och de där fotona från andra sidan jorden.
Någon grälar i lägenheten bredvid, en bil lämnar parkeringen på framsidan.

Jag klickar igång ordbehandlaren och bakgrundsmusiken. En långsam pianoslinga över åkrarna ut mot Salem ikväll. Jag skriver en dikt om att vi nu slutat ställa oss frågan
om det finns hopp eller inte
och istället stavar det ordet med
bokstäverna i löftet
organisation

Kvällssolen färgar himlen rosa och jag bryr mig inte om att åka in till valvakan. När jag sen gör misstaget att sätta på tvn låter det på yrkestyckarna som om valet handlat om hur mycket Bildt-familjen tycker om att resa i Europa, hur bra det är med fred (kom igen, vilka var för Irak-kriget egentligen?) och hur alla som inte är precis som oss ska kastas ut. Lämpas av utanför murarna som omger EU. Skickas tillbaka till krig.

Jag stänger av och funderar på hur logiskt det resonemanget egentligen är. Är krig bra nu helt plötsligt?

Jag avslutar dikten och tänker att vi ibland inte behöver orka ta hand om hela världen utan att det räcker att vi försöker gräva där vi står, på jobbet, bland arbetskamraterna eller med flygbladen på torget nere i Tumba , för när vi gör det tillsammans så kan vi se sambanden som gör det möjligt att skapa den styrkan som man behöver för att flytta fram våra positioner.

Att kanske är det så att för vi ska kunna prata om det mjuka
måste vi först stålsätta oss och
bli så hårda att
det mjuka inte når in.

lördag 6 juni 2009

"Var är du? När kommer du hem?"


Lamporna ovanför Tuna Matcenter blinkar till, några ungdomar skriker från idrottsplatsen. Ett lätt regn över Tumba i natt.

En del dagar vill jag inget hellre än att bygga ett hem, med väggar, möbler och en postkod att lägga på minnet. Med bestick i besticklådan, böcker i bokhyllan och någon som möter mig med ett leende och två varma händer efter hårda dagar på jobbet.

Andra dagar tänker jag att jag hade allt det där och valde att lämna det på Kalendervägen i Göteborg för snart två år sen. De dagarna ser jag tydligare människorna som med mobiltelefonerna som en förlängd GPS håller koll på varandra och älskar varandra på det enda sättet som finns kvar när vanan vunnit över förälskelsen; på ren rutin. De dagarna är kärleken en begränsning och avundsjukan det enda sättet att visa kärlek.

Jag är sen unga år vaccinerad mot bilden av livslång kärlek, och har väldigt svårt att förstå skilsmässobarnens klagan. Lyckliga äktenskap var lika främmande som utlandssemestrar för mig som barn. När jag var sexton träffade jag en kille som hellre ville vara hemma med familjen än gå ut och träffa sina kompisar på midsommar. Jag fick be honom förklara för att ens komma i närheten av vad det var han menade. Det existerade inte ens på min karta och när en av mina klasskompisar på gymnasiet satt och grät över att hennes föräldrar skilt sig så avundades jag henne. Och tyckte att hennes reaktion var helt orimlig.

Missförstå mig inte, kärleken är det mest grundläggande mellan människor. Jag tror på kärleken. Som fan. Men jag tror också att vi allt för lätt vänjer oss vid något som egentligen bara gör oss själva mindre.

Vanan är farlig, den kan få oss att tro att tempot är schysst på jobbet, att vi ändå inte har det så dåligt. Och den kan få oss att bli förbannat rädda för förändring. Få oss att acceptera situationer vi egentligen inte trivs i. Som med en arbetssituation, sättet på vilket folk tilltalar en eller relationen till människan bredvid oss i soffan framför tvn.

När lamporna blinkar till nedanför mitt lägenhetsfönster föraktar jag människorna som tror att de kan bli lyckliga bara genom att träffa rätt person. Men samtidigt, när två människor ikväll korsar asfaltsplanen under regnet vid Tuna Matcenter vill jag mest att någon ska bevisa för mig hur fel jag har.

Ja tack

Systemfel

Det regnar när jag vaknar, det regnar när jag skyndar mig till bussen. Regnet slår mot skyltfönsterna när jag hoppar av samma bus vid Tumba Centrum. Människorna hukar sig under en grå himmel. Det tar ett tag innan jag hittar biblioteket och när jag försöker låna böcker piper det bara från maskinen. Det visar sig att jag flyttat så långt ut i Stockholms förorter att jag måste skaffa nytt lånekort. Bibliotekarien tycker att jag är rolig som fortfarande tror att jag bor i Stockholm. Så när jag går ut genom de automatiska dörrarna, förbi tidningsrummet med de gamla männen, kan jag lägga ett femte lånekort i plånboken med lika många oanvända biljetter till kollektivtrafiken i olika städer, länder.
På väg in i köpcentrumet under biblioteket tänker jag att det är en galen värld vi lever i när det finns fler shoppingcentrum än bibliotek och badhus. Systemfel.

När jag kommer ut till busshållplatserna igen regnar det och jag vill åka hem och gråta skiten ur mig. Jag har flyttat till en ny stad utan att ens veta om det och jag är trött, så förbannat trött på att vara på väg. Kan man inte få komma fram snart.
Grå himmel och regn när jag är på väg hem igen. Jag vill kasta mjölken och brödet i hallen, banka knytnäven i väggen och slippa vara med mer.

Men väl innanför dörren, efter jag lyckats höja blodsockerhalten med en banan och solen slår igenom bortanför ännu en plats utan namn, så förlåter jag min nya stad och tillåter mig själv att njuta av att ha ett eget hem i tre månader. Det var längesen nu.

torsdag 4 juni 2009

Moving on

Dags att flytta igen, väskorna är packade, golvet dammsuget och nycklarna till lägenheten i Tumba ligger i min vänstra jackficka. Det är oklart hur internetuppkopplingen i mitt nya boende funkar. Det kanske blir tyst ett tag.

Ikväll ska jag se den här killen. Det kan bli riktigt stort.




Hejdå Sockenplan!

onsdag 3 juni 2009

Grattis till oss!

Nu firar vi,

30 000 besökare sen bloggen drog igång!

Analyserar man siffrorna får man veta att hälften av alla som kommer in här väljer att komma tillbaka.

Tio meter över havet har förändrats mycket sen starten. Jag drog igång hösten 2007 efter ett längre upphåll utan skrivande. Tidigare samma år hade jag sagt upp mig från caféet på Avenyn och plockat ner bloggen "Kallskänken" för att kunna söka jobb. Den bloggen handlade uteslutande om den fackliga kampen på caféet och innehöll ingen poesi. När jag sen började skriva lyrik igen hösten 2007 startade jag Tio meter över havet som en fortsättning på Kallskänken, tanken var att skildra min vardag med arbete och kamp, men även att få ett forum att publicera andra sorters texter som te x poesi och prosa.
Under de här knappt två åren har bloggen skiftat en del, och mycket har väl det speglat det som hänt i mitt liv och människorna omkring mig just då. När jag jobbat har det handlar om jobbet, när jag varit kär har det handlat om kärleken, när jag flyttat till andra sidan jorden har det handlat om andra sidan jorden.

Jag tycker det är häftigt att ni som följer den här bloggen blivit fler. De senaste månaderna plockar många tusen av de totala 30 000. Jag hoppas att vi kan fortsätta hålla handen i det här de kallar bloggsfären, och fortsätta kämpa i det som är verkligheten.

Och så hoppas jag att ni håller ett öga på att jag inte låter min besöksräknare styra innehållet på den här bloggen. Jag litar på att ni gör det, ok?

Tio meter över havet, en kärlekshistoria

På tåget tillbaka till Stockholm sitter jag med ett leende och tänker att ibland, vissa dagar, är jag säker på att det finns hopp. När jag lämnade Bergsjön ett par timmar tidigare åkte min syster till Landvetter för att hämta sin kanadensiska kärlek, så mycket nervositet i luften att jag kunde känna den i mig.

De träffades på The Bourbon, det var en torsdag. Det var alltid en torsdag på The Bourbon. Jag hade hämtat henne ett par veckor tidigare på Vancouver flygplats och burit hennes väskor genom den staden. Hon var min tvillingsyster och han bar ett namn det tog dagar att lära sig att uttala.
Självklart borde hon varit försiktig, men hon var inte den sortens människa som trodde att det bara fanns en enda, och sen ingen mer. Och han hade tydligen bara trott att de skulle ta en kaffe.
Men det var en kärlekshistoria, så därför frågade han henne om han fick träffa och måla av henne någongång. Därför svarade hon ja.
Så de träffades, satt mittemot varandra i två fåtöljer på Starbucks och la pusslet som var deras liv. Så gick de längs ett världshav med bergen som fotoshopade mot horisonten. Så tog hon hans hand och sa att hon snart skulle åka igen. Den månaden låg de bredvid varandra dagarna och nätterna för att försöka hålla nedräkningen borta. Vågade säga allt, göra allt, känna allt i en begränsning som snart skulle skilja dem åt. Och så åkte hon.

Den sista natten innan planet lyfte för att ta henne bort från honom hade han stått och skrikit ut över havet, förbannat världen i deras allra första gräl. Ett avgrundsvrål som ett sista försök att undvika det oundvikliga, avskedet. På kanten av en tremiljonserstad hade hon sparkat på en soptunna i paniken i att vara tvungen att lämna sitt hjärta i två händer på andra sidan jorden. Skrikit att han ändå var tvungen att glömma henne. Morgonen efter kom hon haltande genom lägenhetsdörren med tårarna rinnande längs kinderna och berättade att han hade sprungit barfota efter henne genom downtown Vancouver efter de sagt hejdå, för att berätta att han aldrig skulle kunna glömma henne. Så åkte vi, grät oss över ett världshav, med så mycket svindel. Så var det sagt att de inte skulle få ses igen.

Men det var en kärlekshistoria, så efter två månader med extrapass i servisen på Vancouverrestaurangen, åkte han över havet han förbannat den där kvällen, så mycket svindel i att komma närmare. Så mycket svindel i att stå där på Landvetter med längtan och hjärtat, att efter så lång tid i en kärlekshistoria mötas i säkerheten i en kyss. Min syster och Xch'é'.





Jag rullar in på t-centralen med ett leende och känslan av ett lyckligt slut. Kanske är det därför jag med lätthet sen kan tacka nej till smset från honom som bara hör av sig på fyllan, för att ikväll handlar det inte kropparna, utan om att höra någonting bulta inuti dem, och kanske om att fortsätta leta efter det som får oss att känna oss mänskliga.

måndag 1 juni 2009

Min Bergsjö



Det blir juni och efter en roadtripp med syster och bror byts Malmö mot Göteborg.
Malmö var leenden och fotboll i parken, och efter jordgubbarna i O´s kök var bilden av vad som ska hända med min bok tydligare.
Idag flyttar jag ut kontoret till klipporna vid Bergsjön och börjar skriva om allting. Hälften redigeras bort och sparas medan kapitel tre och fyra fylls på med produktiviteten i de senaste veckorna.
Solen kallar, det kliar i fingrarna, och min syster står med badkläderna över armen.
Måste rusa nu. Idag känns det som om vi är nått stort på spåren.