Ett sista försök

Tiden läker en del sår, andra inte alls. Det tiden däremot är bäst på är att vara tid. Och tiden förändrar kanske inte alltid hur man ser på saker, men ganska ofta hur de känns. Ärren bär vi med oss i vilket fall som helst. Som en påminnelse om att vi är människor bredvid andra människor. Som Michel.




Så drömmer jag att jag är död men att du fortfarande lever.
Du har just fyllt tjugofem och det är sex år sen jag försvann.
Det finns fortfarande saker som kan påminna dig om mig,
men de kommer allt mer sällan nu;
Den där parfymen du kan känna på främlingar,
klädseln på soffor i väntrum,
melodin när bussdörrarna öppnas.

På ett tåg genom Sverige kan du lägga ner tidningen och
titta ut när ni passerar öppna fält och vattendrag,
du betraktar inte längre det här landet som en fiende.

Måndagar spelar du badminton med en arbetskamrat och
det skulle överraska mig om du kunde berätta hur få platser du kallat “hemma”-
du som aldrig kunde sitta still bland andra människor.

Jag hade varit förvånad över att du aldrig besökt min gravsten och
skulle ha svårt att förstå varför -
jag som aldrig hann uppleva döden innan den sträckte sig efter mig.

Du är inte längre arg på mig,
det känns inte längre orealistiskt att jag är död.
Du kopplar nu döden direkt till mitt namn.

Hos mig kommer klockan alltid vara sju på kvällen,
alltid våren som spricker utanför lägenhetsväggarna medan
döden drar mig ut på balkongen.

Du har precis fyllt tjugofem och köpt ett årskort på gymmet,
själv kommer jag alltid att vara nitton och trött på att leva.