Palme

Buss 708 kommer nerrullande längs åkrarna. Svänger sakta in på hållplatsen och jag hälsar på busschauffören, visar upp mitt SL-kort. Han stoppar mig med en fråga

"Är det bibeln du läser?"

Under höger arm bär jag en svart bok, med omslaget bortplockat och på bokryggen en vinröd boktitel.
Jag blir förvånad, inte över frågan, utan över att han faktiskt pratar med mig.

Efter 13 månader i Vancouvers kollektivtrafik, med busschaufförer som kunde ändra sin route för att man skulle hitta rätt, med människorna som skrek "Thanks!" när de hoppade av, har Sverige kännts lite kallt med sina tystatysta svenskar. Vancouver, staden med världens bästa busschaufförer och medresenärer.
Sverige, landet där chaufförerna blir förvånade om man ens ser dem i ögonen när man går på bussen.

Så jag blir förvånad, och svarar att "Eh nej, det är en bok om Olof Palme"
och sen försöker vi båda dra samma skämt samtidigt "höhö, nästan samma sak."


Och varför är jag ute och åker buss med en bok om Olof Palme under armen? Det vågar jag knappt berätta, men jag ska skriva litelite till det här
Så, prata gärna Palme med mig. Det är allt jag plågar min omgivning med just nu.