"Var är du? När kommer du hem?"

Lamporna ovanför Tuna Matcenter blinkar till, några ungdomar skriker från idrottsplatsen. Ett lätt regn över Tumba i natt.

En del dagar vill jag inget hellre än att bygga ett hem, med väggar, möbler och en postkod att lägga på minnet. Med bestick i besticklådan, böcker i bokhyllan och någon som möter mig med ett leende och två varma händer efter hårda dagar på jobbet.

Andra dagar tänker jag att jag hade allt det där och valde att lämna det på Kalendervägen i Göteborg för snart två år sen. De dagarna ser jag tydligare människorna som med mobiltelefonerna som en förlängd GPS håller koll på varandra och älskar varandra på det enda sättet som finns kvar när vanan vunnit över förälskelsen; på ren rutin. De dagarna är kärleken en begränsning och avundsjukan det enda sättet att visa kärlek.

Jag är sen unga år vaccinerad mot bilden av livslång kärlek, och har väldigt svårt att förstå skilsmässobarnens klagan. Lyckliga äktenskap var lika främmande som utlandssemestrar för mig som barn. När jag var sexton träffade jag en kille som hellre ville vara hemma med familjen än gå ut och träffa sina kompisar på midsommar. Jag fick be honom förklara för att ens komma i närheten av vad det var han menade. Det existerade inte ens på min karta och när en av mina klasskompisar på gymnasiet satt och grät över att hennes föräldrar skilt sig så avundades jag henne. Och tyckte att hennes reaktion var helt orimlig.

Missförstå mig inte, kärleken är det mest grundläggande mellan människor. Jag tror på kärleken. Som fan. Men jag tror också att vi allt för lätt vänjer oss vid något som egentligen bara gör oss själva mindre.

Vanan är farlig, den kan få oss att tro att tempot är schysst på jobbet, att vi ändå inte har det så dåligt. Och den kan få oss att bli förbannat rädda för förändring. Få oss att acceptera situationer vi egentligen inte trivs i. Som med en arbetssituation, sättet på vilket folk tilltalar en eller relationen till människan bredvid oss i soffan framför tvn.

När lamporna blinkar till nedanför mitt lägenhetsfönster föraktar jag människorna som tror att de kan bli lyckliga bara genom att träffa rätt person. Men samtidigt, när två människor ikväll korsar asfaltsplanen under regnet vid Tuna Matcenter vill jag mest att någon ska bevisa för mig hur fel jag har.