Hårt kärleksfull som i ett kök

Min vän kocken på förskolan ringer, jag får dåligt samvete redan innan jag svarat. Så lång tid som jag tänkt ringa sen jag landade på Landvetter. Så lång tid jag undrat hur rösten passat till människan, hur ansiktet bakom bloggposterna och alla delade erfarenheter från restaurangbranschen ser ut.

Han låter annorlunda än jag föreställt mig, yngre, mer Stockholmsk, nästan lite orolig.

Jag tycker inte om att prata i telefon, därav anledningen till att han tillslut blev tvungen att ringa mig. Att inte kunna se människan som man pratar med gör mig nervös. Telefoner redigerar bort kroppsspråk och osynliga blickar och såhär är det; jag pratar ogärna med folk jag aldrig träffat på telefon.

Min vän kocken på förskolan har en mjuk röst, inbjudande, fredlig. Kanske hade jag tänkt att 10+ år i kök skulle gjort den skrovlig, kanske har jag bara föreställt mig den i stressen mellan stekbordet och stimkittlarna, i dånet från kranarna och köksradions punkmusik. Rak och med det mjuka bara ett hårt tonläge i ett kök i rörelse kan ha.

Han frågar mig hur jag bor och jag tänker för en sekund att han blivit bostadslös, ska svara att det är ganska trångt men om han inte har någonstans att sova så har jag ju en extramadrass, men han frågar om jag har något jobb och jag drar någon kort mening om att jag inte jobbar just nu. Fast jag har både lunchrast och arbetstider i det jag kallar "kontoret"; köksbordet i Tumba där jag försöker skriva min bok.

Men jag säger inte det där, det är sånt jag bara säger efter tre öl i innerstan när alla andra också snackar massa skit och jag gärna vill ligga med nån. Vilken kanske skulle funka även om det inte var sant.

Men i alla fall, min vän kocken på förskolan berättar att han behöver personal och jag åker dit, med kockrocken och köksskorna, hucklet och rutiga byxorna.
Och i det köket, med rödlöken under kockkniven och hovmästarsåsen i stålbunken, hör jag den rösten precis så som jag föreställt mig den;

Hårt kärleksfull som i ett kök.