Det tystaste vulkanutbrott

Jag försöker skriva nått om solen;

synvillan över asfalten upp mot Alby,

mannen som ligger avsvimmad i gångtunneln in mot Tuna med

lava droppandes från pannan

den glödande asfalten, det mörka blodet

om vägen till sjukhuset och

kvinnan som kommer fram till mig på innergården,

säger att hon vill att jag ska åka till Latinamerika

på mission från Kyrkan

försöker skriva om tonläget i hennes röst när hon

försvarar statskupperna

om blodet på gatorna i Honduras

om blodet på gatorna i Iran

om blodet på gatorna i Tumba

Men det är någonting fel på språket

det är som om någon

gått med förstoringsglas och synat alla orden

med solen bakom ryggen

och

småleende gått därifrån

när allting tagit fyr

För vad jag än säger

känns det som om

vi inte pratar samma språk

eller som om vi inte pratar med varandra

eller som om vi menar någonting helt annat

än det vi egentligen säger

För nu

har vi slutat fråga varandra

varför

eller hur

tyst konstaterar vi

att vi nu inte längre klarar av att leva med varandra,

eller utan

bara att vi helt enkelt inte

klarar av det

För nu ringer du upp mig och säger

att du har skickat ett brev

där allting står beskrivet i detalj

hur solens bana över ljusblå himmel följer

sena junis vindar genom centrum ut

mot lavan som rinner genom gångtunnlarna

så lägger du på

för allt finns förklarat där

hur orden hör ihop

hur språket blev till

och

hur allting försvann i översättningen

mellan oss