tisdag 18 september 2007

Min bergsjö



du hoppar nu hastigt av vagnen och jag ser dig korsa grönsakstorget
din nacke säger åt mig att inte höra av mig på veckor

göteborg är kallt ikväll och i natt kommer hösten att lägga sitt första tunna lager av löv över gräsplanerna i vasaparken, över samma ytor där vi satt i en annan årstid och sög i oss sommarens sista klara strålar

det borde kännas längre sen men färgen på träden gör det tydligt;
vi har rört oss i en cirkel kring varandra för att kunna nå tillbaka till den dagen

tröttheten efter nio timmar i produktionen,
en omväg till systemet och
parken i vilken du skulle dricka din sista öl
det viste jag inte då, kanske inte du heller, men i efterhand sa du
att du inte kunde avslutat på ett bättre sätt
du satt i gräset och lät solen göra dig mjuk
ölen göra dig varm
berättade om din mamma som dött just när hon lyckats bli nykter och
jag satt bredvid och såg linjerna mellan våra erfarenheter bli tydliga
en stig växa mellan oss,
det som gjort oss illa hittade en öppning in i det som blev vi

jag tog mitt nya anställningsbevis, du din knivväska och vi gick ner mot vagnen
träffade två vänner till dig som jag mött men sen glömt bort
log artigt och bestämde oss sen för att ta sommarens sista dopp
behövde ett avslut på en eftermiddag som blivit en början

7:ans spårvagn hem till mig
du pratade inte när du gick upp för backen mot min lägenhet
kanske för att dölja ansträngningen i höjdskillnaden
eller bara för att vi båda ville vila i tystnaden ett tag
det här var första gången du var hemma hos mig och
du gick snett bakom mig hela vägen upp

satte inte på pausmusik och fyllde inte på någon proviant
tog bara ett badlakan och gav dig en varmare tröja
letade oss bort till sjön

spegelblank, tyst och klipporna fortfarande varma
en liten sjö på ett berg
min bergsjö viskade jag och gled ner i vattnet

vi satt på den klippan sen, uppkrupna i din svarta skinnjacka och
sjön låg där alldeles knäpptyst men så tydlig ändå,
så liten men med bottenlös volym, precis som jag sa du och
skickade en klarvit blixt genom min kropp
din hud mot min hud var en första gång som inte lovade mer än så
men som ändå viste bättre än att dra sig undan

vi hade svårt att hitta tillbaka ut ur skogen, bort från klipporna
dröjde oss kvar i ett hav av kala blåbärsris och
försökte ta riktning mot miljonprogrammens lekplatsskratt
höghusen som blivit mitt hem
tog en omväg för att hitta nya vägar, mera tid,
och väl framme vid vagnen var det oskyldiga i vårt kroppsspråk
det finaste vi hade burit mellan oss

vi var som vänner som överlevt varandra gång på gång
som älskare som fortfarande brann
en självklarhet som inte väntade på en motsats

orden mellan oss bar en smärta som inte kunde bära sig själv
som trampade upp stigen mellan oss och med ett lätt sommarregn
rensade luften och gjorde det lättare att andas

vi var något så nytt att färgen ännu inte hunnit torka
något så beprövat och tryggt att vi plötsligt redan kunde sångtexterna och
viste hur melodin gick
en sång som vi burit inom oss alldeles för länge

när vi skildes åt den kvällen lät vi viljan till något mer hänga kvar mellan oss
växa med timmarna som skulle gå,
och på jobbet morgonen efter var vi arbetskamrater igen
arbetskamrater som bara med ett igenkännande leende och
ett glänsande öga berättade om en större gemenskap

att du nu hastigt hoppar av vagnen i en annan årstid betyder ingenting mer än att du ska träffa en vän vid kanalen, och om jag har otur; att melodin i din röst sjunger för henne i höst






3 kommentarer:

Karin sa...

Oj. Vad fint du skriver... Verkligen.

lisa sa...

jäkligt fint jenkapenka!

Anders Eriksson sa...

Du är grym. Men det vet du ju att jag tycker.