När det gör ont

Vissa nätter är det omöjligt att gå och lägga sig. Det är de nätterna som kommer efter kvällar då allting gått åt helvete i köket, eller de då allting har gått alldeles för bra. De kvällar då man tydligt kan känna att det är förjävligt att så mycket skrivs, men att ingen berättar om just detta.
Det tog bara ett par timmar tillbaka på jobbet här i Vancouver innan jag igen blev påmind om att jag är 24 år gammal, inte 24 år ung. De senaste årens panik mellan kassan och kallskänken på kaféet, mellan degmaskinerna och upplägget i storköket, med de monotoma rörelserna vid fritöserna i pubköket, har tagit ut sin rätt.
Det bränner mellan skulderbladen, höger axel kommer inte klara ett arbetsliv i en bransch utan skyddsombud. Men ännu mer bilden av det här samhället som det gett mig. Bitterheten, hatet som blivit reslutatet av det. De som inte förstår hur mycket man kan hata det här samhället har aldrig stått nära tårar efter att ha kämpat för att få 430 frallor klara i tid för en konferens och sen inte fått betalt för de timmarna utan istället blivit inkallad på kontoret för att man räknat fel på en enda fralla.
Det är det som bryter ner oss om vi inte slår tillbaka. Det är hoppet i en överenskommelse om att inte jobba utan övertidsersättning eller en kram från en minst lika arg arbetskamrat. Det handlar om utvägen.

Ikväll var det känslan av att stå lutad över stekbordet med beställningarna smattrandes bakom ryggen, den glödheta oljan som skvätter upp i ansiktet när man i stressen inte hinner manövrera filterna rätt. Det är den iskalla smärtan som hugger i höger axel när man för 343e gången idag lyfter fritöskorgarna, det är svagheten i den armen men stressen som pressar den. Det är ett "fanjävlahelvete" på de fem olika språken vi talar i mitt kök. Svordommarna inte som ord utan som vassheten i eggen som skär av toppen på vänster pekfinger, hettan från stekpannan som tatuerar vänster underarm.

Så det handlar om utvägen. Socialismen är inte ett ord för mig. Inte något som får ta tid eller en utopi trevlig att tänka lite på så där på första maj. Socialismen är det som slår tillbaka; mot min förlorade arbetsglädje, underbanningen som gör att jag inte har tid att gå på toa, mina arbetskamrater som tågar in på chefens kontor efter att jag fått sparken när vi krävt ut vår övertidsersättning.
Det är utvägen som får mig att orka gå till jobbet imorgon igen.
Det är vi som kallar till fackmöte och vet att vi är starkare tillsammans.

Socialismen är ingen jäkla utopi. Den är verklighet.