Tick tack tick tack

Ni säger inte så mycket nu för tiden.
Saknar ni såpoperan? Har ni tröttnat på att jag uppdaterar så dåligt? Är ni januaridepresiva?

Jag vet inte vad jag tycker själv riktigt, men imorgon får jag lön och då ska jag köpa en mikrofon. Kanske får ni höra något.

Jag har börjat skolan också. Skrivarlinje på distans.
Det bästa med det är att jag inte behöver träffa några studenter. Jag behöver på min höjd läsa deras mail. Ett tag verkade det hela vara en samtalsgrupp för folk som ville diskutera hur svårt det är att skriva, men jag tar nog tillbaka det nu. De flesta är tysta och det gillar jag.
Det näst bästa är att pressen på att skriva boken gjort att jag skriver på allting annat istället, tex kanske en diktsamling. Då kan det låta ungefär såhär;


det fanns en tid
när jag kunde sitta uppe
hela nätter utan strumpor
vid köksbordet och
vänta på att någonting skulle hända

en tid då motorvägarna var en viskning från
en främling jag tyckte mig känna igen
något som rev i mig när jag tittade ut över innergården
och hörde någonting ticka inuti mig
som en bomb

jag kunde gå mellan kylskåpet
och köksfönstret
inte kunna vänta en sekund till
sen stå orörligt lutad mot
spisen
och läsa en tidning från -98

jag kunde lyssna till grannens snarkningar
genom papperstunna väggar
sitta naken framför stereon
spelandes mig tio år tillbaka
till vänner som blev bekanta som blev främlingar

det fanns somrar när vi spelade fotboll
tills någons föräldrar kom och
det enda vi såg var den vita målburen
somrar då vi insåg att det blivit vinter
och pengarna inte räckte till att laga värmen i huset
det fanns dagar de vintrarna då
vi hellre stannade kvar i skolan
än gick hem

jag kunde lyssna på min systers andetag
bredvid mig i sängen
när vi inte vågade vara ensamma
utan var värmen som strålade in i varandra
en hand hålld när arbetslösheten och alkoholen tagit pappa och
skriken blev för höga
vita knogar och tryggheten så som jag kände den

det fanns en tid
när jag kunde ringa upp mitt livs kärlek
och säga att jag hatade honom
det fanns en tid när jag verkligen gjorde det och
en annan då jag aldrig skulle ljugit om en sådan sak

de fanns en dag i maj
då de sa att du inte orkat mer
en dag då skolkorridorerna imploderade och
minneshögtiderna slog våren på käften

den våren kunde jag sitta på en bänk
på Lyckans höjd
i min 18åriga kropp
och veta att allting redan var försent
med en övertygelse ingen kunde ta ifrån mig

det fanns nätter då
tiden inte var en rak linje
utan snurrade omkring oss
så fort att vi glömde gå till jobbet morgonen efter
och plötsligt vaknade i en annan natt
ensamma
men med man och barn
och vi kunde höra grannen snarka genom väggen,
mannen skrika i vardagsrummet och
undrar var barnen var

och mörkret kunde snurra kring oss så tungt att vi omöjligt kunde hitta ut

det fanns en tid när vi kunde lova varandra evig kärlek
tills nästa sommarlov la sig emellan
och vi bytte skola
det fanns en tid när det inte spelade roll hur länge vi skulle älska varandra
bara att

nu kan jag vakna efter nätter
då du pratat till mig som genom
ekot i en väntsal
det är efter såna nätter jag tänker
att det aldrig var försent, att det fortfarande inte är det

såna nätter kan jag resa mig upp från köksbordet
och inse att du aldrig gick,
att du fortfarande är kvar här
i tystnaden från vänner som blev bekanta som blev främlingar
i namnet på en plats jag inte besökt sen -98
i de stora vägarna som river mig

i; tick tack tick tack