Är tröttheten i benen, brännmärket på armen och sushimåndagarna med Marie. Är skrivbordet och tusen miljoner worddokument, papper och kvitton med hastigt nedtecknade inledningar. Alldeles för få avslut.
Vancouver är så långt borta, så nära, så mycket i vägen just nu.
Vancouver är datorn i knät, katten i fönstret, människorna på övervåningen.
Vancouver är jag som borde resa mig upp, ta på mig nått fint och gå ut och dansa.
jag vet att jag bara snackade skit när jag sa att sömn var överskattat
men jag ville så gärna få prata med dig inatt
för här hälsar vi inte på varandra på stan
inte så mycket för att vi är otrevliga
mer för att vi inte känner varandra
och jag ville berätta för dig
att jag tänkt på det du frågade mig
när det regnade och vi stod
på någons balkong
med vinflaskan och längtan
men att jag fortfarande inte hittat något vettigt svar
och jag ville att du skulle veta
att det tog tid
att det kanske inte hjälpte
att det inte alls hjälpte
men att jag tillslut
ringde upp honom
och bad honom dra åt helvete
jag vet att det var en ursäkt när jag sa att det kändes annorlunda
men jag ville så gärna höra din röst
för här ringer man inte upp varandra och erkänner att man förlorat hoppet
inte för att man inte har det
mer för att det aldrig verkar funnits något
och jag ville berätta
att jag minns den kvällen,
när allting brann och du hittade mig
med kartorna uppslagna över köksbordet som ett avskedsbrev
och du slog ihop dem utan att ens läsa det
och jag ville berätta att jag hade fel när jag sa
att jag inte skulle sakna dig
och tog min ryggsäck
och längtan
och gick
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar