Jag vill berätta hur det kändes att gå på flygplanet tillbaka hit till Vancouver, med så många löften om att snart åka igen. Hur Marie hämtade mig på flygplatsen och körde mig direkt till en All-you-can-eat-sushi, hur de kilometerlånga gatorna snurrade när jag tittade upp mot skyskraporna. Vad som hände i mig när vi körde genom förstäderna och jag inte kunde hitta en bra anledning förutom henne och sushi för varför jag kommit tillbaka. Så långt hemifrån kände jag mig.
Att flytta till ett nytt land var att välja en ny sorts ensamhet, men att återvända hit var något helt annat. Jag vet inte vad än, och just nu spelar det inte så stor roll.
Jag har inte packat upp mina väskor, igår kunde jag se min andedräkt när jag pratade med M på telefon, idag är det 30 grader här och jag orkar inte skriva mer nu. Här är det allt eller inget som gäller och jag vet på vilken sida jag alltid hamnar.
Jag jobbar vidare på boken, har svårt att fokusera, drömmer om att vara närmare.
söndag 11 januari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar