Knarkarlängan

Jag tar tåget till Uddevalla. Går genom en stelfrusen stad förbi Pingstkyrkan. Köper en kebabtallrik och pratar med min syster om vad allting betyder. I tunneln under järnvägsspåren läser vi den här staden som en bok. Så mycket längtan bort i klottret i en småstad.
Vi springer i ekot av "Your the voice" ut i mörkret. Sover så nära henne. Jag hör när tidningen kommer vid femtiden, det är väldigt mörkt ute och jag kan höra grannen snarka genom tunna väggar.

När vi vaknar skiner solen och jag önskar mig in i raderna som någon annan skrivit.
Uddevalla är vitt och postbilen kör runt i rondellen vid Willys. Ingen proggmusik hörs från knarkarlängan idag och jag tänker att någon annan väl flyttat in i hennes studentrum på Kämpargatan nu.

Vi går nära varandra ner till stan.
Så gör vi det igen, tar farväl på en centralstation, solen slår in genom glaskorridoren.
Sen skriver jag mig hela vägen till Göteborg, tänker att Uddevalla är en plats där jag kan tänka mig att bo. Den staden har aldrig gjort mig illa, den staden känns som en plats där mörker och ljus möts. Det är ganska coolt.