tisdag 20 januari 2009

Bödeln tar drickapaus och plockar bland tortyrverktygen


Jag är så långt borta.
Det som går i sönder i januari kanske inte går att laga i mars.
Sånna tankar tänker jag när jag står vid 11th street och ser buss 228 köra rakt genom dimman nerför Grand Boulevard. Barnet i sätet bredvid mitt pressar ansiktet mot rutan och vill någon annan stans. Jag känner med henne.
Sånna här dagar svävar båten över vattnet mot downtown Vancouver genom ett hav av vit mjölk; som om blindheten redan tagit oss. Lastfartygens siluetter flyter ut och måsarna skriker i en isande tystnad. Sånna här dagar är känslan av isolering en vän som håller min hand de tjugo minuterna det tar innan skyskraporna dyker upp vid horisonten. När man stiger ut i dimman är det som om man tagit en dusch, fukten fastnar som miljontals mikroskopiska regndroppar i mitt hår. Den hemlöse skakar i slowmotion pressningen som är hans hem, packar ihop och rullar vidare med sina ägodelar. Dagar som denna är staden kallare när jag kommit över vattnet. Löpsedlarna om uppsägningar slår emot mig och i varje gathörn syns bevisen på hur trasig det här samhället är. Någon sträcker ut en hand och ber om en dollar till mat.
Jag går mellan metallblå skyskrapor med dimman hängande som lakan mellan 20e och 40e våningen.
Sånna här dagar ringer jag inte upp bekanta och frågar om de vill ta en fika. Jag bär mina skrivblock som tegelstenar och sitter sen länge på Waves med en pappmugg innan jag orkar beskriva det jag ser. Det är en stad utan naturliga mötesplatser, med människor som glömt hur man gör. Vi samlas under palestinaflaggorna utanför the artgallery men vi räcker inte till. E skriver att vi inte ska tro att det är fred, för det är ingen fred. Bödeln tar drickapaus och plockar bland tortyrverktygen.
När jag försöker prata med M om det byter hon samtalsämne och säger något om att north americans är avtrubbade. Så stora har våra problem blivit att vi inte orkar se dem längre.
I hörnet vid Granville and Georgia sitter en kvinna utan skor och gungar fram och tillbaka. Är den här staden hennes hem? Är det hörnet då hennes vardagsrum?
När det skymmer och innehållet i min pappmugg för längesen kallnat tar jag mina tegelstenar, kvitton och tunga fötter och åker över till andra sidan igen.
Jag läser om Captain Chelsey Sullenberg som lyckats landa ett passagerarplan på Hudsonriver. Hjälten Sully är tydligen inte bara bra på att flyga flygplan utan han ägnar sig även åt välgörenhet, serverar mat i soppkök och samlar pengar till de blinda.
På väg ut från Seabusen slänger jag den tidningen och tänker att de som tror att de gjort sitt när de ger mig dricks på jobbet eller slänger en 25centare till kvinnan på hörnet Granville and Georgia har inte fattat någonting.
Sen håller jag mig inomhus tills jag måste gå till jobbet igen.

2 kommentarer:

lisa sa...

bra text och bra bokreferens till Blindheten!

lisa igen sa...

och ibland är det inte lika hopplöst