söndag 29 augusti 2010

Ta från de fattiga, ge till de rika.

Augusti. Snart vänder vi blad till september. Månaderna flimrar förbi utanför tågfönstret. Min mapp med dikter som följer mig mellan läsningarna börjar bli sliten. Jag längtar efter nya dikter, nya landskap. Tänker att när 2010 blir 2011 väntar nya intryck, någon annan stans.
Vi avslutar augusti med en serie. Hannes Hopf har ritat fritt efter denna krönikan som jag skrev i vintras. Klicka på sidorna så blir de större.






lördag 21 augusti 2010

Ett sjukt samhälle


Jag sitter på tåget till Sundsvall, det är slutet av augusti och snart ändrar Sverige färg.
Igår satt jag mittemot någon som berättade om Sundsvalls bästa rostbiffsmacka med någonting glödande i blicken. Så mycket minnen i de smakerna.
Sundsvall lovar mer, en kulturmanifestation mot en sjuk regering. Och jag kommer och tänka på ännu en krönika som mellan jobbet, läsningarna och diktskrivandet aldrig blev upplagd här. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni kommer rösta för en röd regering den 19e september, så vi kan få slut på utförsäkringarna, nedrustningen och utförsäljningarna. Men mest hoppas jag att ni organiserar er, fortsätter ställa krav långt efter valrörelsen är slut. Så kanske Sverige verkligen kan förbi rött även efter löven faller från träden.


Ett sjukt samhälle


Snön yr under tåget på väg till jobbet, väl där berättar kocken att bussen han satt på krockade ett par timmar tidigare. Svärandes pressar han sig genom arbetsdagen med smärtan i ett brutet revben och ömma svarta blåmärken. Lyfter tunga kantiner, tar emot flera hundra kilo varor, lagar mat till två förskolor. Jag vet inte hur många gånger jag själv gått till jobbet när jag inte borde ha gjort det. Med ryggont, feber och brutna tår.

I debatten låter det ofta som om det är vi själva som bestämmer när vi är sjuka. Men tyvärr styrs vår känsla för vad våra kroppar orkar av fler än oss. Av våra arbetsgivare, av sjukskrivningsregler eller hur mycket som finns kvar i våra plånböcker. För om man sätter på sig skorna, lämnar riksdagshuset och går ut i verkligheten så är det största problemet inte att några få friska stannar hemma från jobbet, utan långt farligare är det faktum att många går till jobbet trots att de är sjuka. Alla de som inte har råd att vara hemma sjuka, alla de som vet att om de sjukanmäler sig så är de inte välkomna tillbaka när de blivit friska igen.

Istället för att prata om vad det är i våra arbeten som gör oss sjuka så försöker regeringen lägga skulden på de som gått sönder. De som jobbat så hårt att deras kroppar inte klarar mer utförsäkras och kallas lata. Hade alliansen fått välja hade vi varit lika okomplicerade som maskiner. Då hade vi inte protesterat när de nu kastar oss på soptippen. Då hade de inte behövt bry sig om att ju längre man kör oss på ”max” desto fortare går vi sönder.

Vad kostar det egentligen för samhället att sjuka går till jobbet? Hur många fler får vinterkräksjukan, blir smittade av svininfluensan eller sliter ut sina kroppar så mycket att de inte klarar av att komma tillbaka igen? Vad är det för sorts samhälle som tvingar sina medborgare att arbeta när deras kroppar värker? Varför tvingas sjuka in på arbetsförmedlingen när de egentligen behöver rehabilitering och tid att läka?

Och varför låter vi dom fortsätta att göra just det när det inte finns någon annan än vi själva som vet hur mycket våra kroppar orkar? Tills vi har ett samhälle där människan och inte vinsten står i centrum måste vi som arbetar själva se till att ta hand om varandra, att skicka hem våra arbetskamrater som kommer med feber till jobbet, kräva så hög bemanning att man klarar verksamheten även om folk är sjuka och fortsätta kämpa för trygga anställningar, slopande av karensdagen och för att få ses som just människor, istället för maskiner.


(Krönikan publicerades i Örnsköldsviks Allehanda i februari)

tisdag 17 augusti 2010

Littorins parallella verklighet

Hej allihopa. Man skulle kunna tro att jag inte skrivit nått i sommar, det är inte helt sant. Några krönikor har det blivit, men jag har varit lite dålig på att lägga upp dem här. På väg hem från jobbet idag läste jag att det nu är klart att Littorin får 112 000 kr i månaden i avgångsvederlag. Då tänkte jag på den här krönikan som jag skrev till Örnsköldsviks Allehanda i somras. Hoppas ni gillart.


Littorins parallella verklighet

Arbetsmarknadsminister Littorin avgår. När han i förra veckan gick ut i tv och med sina barns namn på läpparna förklarade att trycket varit för hårt hade han Sverige i tårar. ”Jag orkar inte mer” och man tänkte att vilken man, vilken människa, sätter barnen först. Så visade det sig att det kanske inte riktigt var där skon klämde. Men låt oss ändå hålla oss där en stund till. Tänk om fler hade möjlighet att vara mer människor. Kunde anpassa arbetet efter livssituationen istället för tvärtom. Tänk om vi alla hade möjlighet att gå in till chefen och säga att vi inte kan komma och jobba imorgon, eftersom vår familj behöver oss, eftersom våra barn frågar efter oss under nattpassen, eftersom våra vänner behöver vårt stöd. Tänk om fler hade de ekonomiska förutsättningarna och inflytandet över sitt jobb, att kunna skapa en arbetssituation där man inte hamnar i sådana situationer.

Men ska sanningen fram ser den arbetslöshet som nu väntar Littorin helt annorlunda ut än den jag själv har mött när mina osäkra anställningar tagit slut. Som före detta minister har han rätt till 1,3 miljoner i avgångsvederlag. Jämför det med den långa karensen i a-kassan som gäller för alla andra som tvingas säga upp sig för att de inte kan få sina liv att gå ihop med jobbet. Jämför det med den a-kassa han själv varit med och urholkat. Littorin har haft förmånen att jobba heltid, han behöver inte oroa sig för en 65% a-kassa på en 60% kallskänkstjänst. Han behöver inte gå till arbetsförmedlingen och söka jobb som inte finns, behöver sen inte öppna tidningen och läsa att arbetsmarknadsministern tycker att ungdomsarbetslösheten beror på att ungdomar spelar för mycket tv-spel. Och han behöver inte med cancer tvingas iväg på en jobbsökarkurs.

För visst är det oklart om hans ”Jag orkar inte mer” skulle ge honom rätt till sjukpenning. Jag har svårt att se att Försäkringskassan skulle se det som ett medicinskt hinder för arbete, men det behöver inte Littorin oroa sig för. För 1,3 miljoner kan han åka på fin rehabilitering.

Jag tycker egentligen inte att någon förtjänar att uppleva hopplösheten i väntrummet på arbetsförmedlingen, men det hade varit fint om Littorin nu faktiskt också skulle bli tvungen att leva i den verklighet han beslutat om de senaste fyra åren. Uppleva den urholkade a-kassan, de förnedrande besöken på arbetsförmedlingen och konsekvenserna i att ta ifrån sjuka människor sin inkomst. Då kanske han hade kunnat gå ut i tidningarna och erkänna att det han gjorde var fel.