onsdag 28 januari 2009

Vi valde handlingens väg

Jag hittar en gammal dagboksanteckning,
den är från efter en dag på caféet på Avenyn. Det är 2006 och jag har för inte så länge sen varit på min första fackkurs. Schemaläggningen har inte fungerat sen jag började för över ett år sedan, och innan dess vet ingen hur det var; de flesta orkar inte jobba kvar längre än tre månader.

Som kallskänka har jag fasta tider men restaurangbiträdena, cafétjejerna, diskarna har tur om de får ut schemat ett par dagar innan det börjar gälla. I kallskänken ligger det gröna kollektivavtalet på en hylla under några följesedlar som lagts ovanpå det med eftertanke, man vill inte stå och bläddra i det om ägaren kommer. Dess vackra ord om vad vi har rätt till står i skarp kontrast till hur verkligheten ser ut på vårt café. Väldigt få av oss vågar prata om det.
Efter månaders försök att få schemaläggningen att fungera och kontakt med facket så ger platschefen mig ett papper med nya arbetstider för mig. Hon säger att nu fick jag som jag ville och ler ironiskt.

Ägaren har gett mig ett nytt schema som helt ändrat mina arbetstider, tagit ifrån mig ansvar och gett mig mer kvällsarbete, mer obekväm arbetstid, mer helgarbete. Vid förhandlingen sitter min fackliga ombudsman och pratar om kompromisser samtidigt som min chef säger att jag får välja mellan att acceptera schemat eller gå ner i lön.
Jag har redan innan detta förstått att "kompromisser" är något som alltid gynnar någon annan.

Jag kommer hem. Min sambo som jobbar blandade kvälls- och dagsskift på ett gruppboende har för ett par timmar sedan påbörjat sin arbetsdag, min är just över.
Jag är trött. De få dagar vi haft ledigt samtidigt försvann med det nya schemat. Det är oktober, jag tänker att det ska bli trevligt att träffa honom i slutet av november någongång.

Jag är trött. Trött, arg och ledsen. Jag tänker att det fan inte är värt det. Inte värt att vara den som säger emot.
Sen blir jag ännu argare och tar fram ett skrivblock. Jag har inte skrivit något på två år, sista dateringen är 1/8-04.

Det är oktober 2006 och jag skriver en lista

"Varför plåga sig själv?

1. Behålla respekten för sig själv.
2. Facklig kamp som påverkar mig själv. Mitt liv, min strid.
3. Socialism."



fråga inte varför
låt mig bara berätta om hur kampen kom till oss
med ett samhälle som tvingar oss till handling
som spränger vattenledningar i Irak
lämnar mina systrar lemlästade i Gaza
gör min kropp till en maskin
fjärrstyrd och ihålig

med en avgrund mellan oss
och de på andra sidan
med murarna genom ockuperat land
gångvägarna mellan höghusen
och villakvarteren

men fråga inte varför
vi står utanför konsum med flygbladen
vi höjer rösten i fikarummen
vi väljer en längre väg när det enklaste vore att stålsätta sig och ta skiten

låt mig bara förklara hur kampen kom till oss
med skammen över att aldrig ha tillräckligt
med stoltheten över att ha lärt sig att dela det lilla rättvist
men inte accepterat begränsningen

med en tydlig skillnad mellan att ha och inte ha
vinterkläderna eller fotbollsoverallen
skoldiskot eller klassresan
med upptäckten av att fattigdomen inte var ett givet tillstånd
vykorten från solsemestrarna, gameboyen, husen
att ha en fungerande bil

kampen valde oss
handling blev vår väg
stoltheten vårt vapen

så fråga inte varför
men förstå detta:
vi valde inte kampen
kampen valde oss


(den här dikten har jag försökt skriva färdigt sen dess, en av få dikter med flera olika slut. nu valde jag det här, den är fortfarade inte klar, men ja, nu fick den vara med ändå.ok?)

3 kommentarer:

lisa sa...

riktigt bra!

Krastavac sa...

Shit. Jag har aldrig jobbat café/restaurangbranschen på allvar. Bara som pryo och lite idéelt för föreningar. Men jävlar vad jag kände igen mig ändå.

Mycket fin dikt också.

Jeanette S sa...

Detta var så man nästan fick en tår i ögat. Kändes som om du skrec precis det jag känner.
Jag älskade den...