En långsam pianoslinga över åkrarna ut mot Salem ikväll

Jag kommer hem efter en dag i soldiset med Z och hans hårda grabbar. Efter parken med finaste vännerna och boken på pendeln tillbaka. Kvällssolen reflekteras i disken på diskbänken och datorn blinkar till med mail, notifikationer och de där fotona från andra sidan jorden.
Någon grälar i lägenheten bredvid, en bil lämnar parkeringen på framsidan.

Jag klickar igång ordbehandlaren och bakgrundsmusiken. En långsam pianoslinga över åkrarna ut mot Salem ikväll. Jag skriver en dikt om att vi nu slutat ställa oss frågan
om det finns hopp eller inte
och istället stavar det ordet med
bokstäverna i löftet
organisation

Kvällssolen färgar himlen rosa och jag bryr mig inte om att åka in till valvakan. När jag sen gör misstaget att sätta på tvn låter det på yrkestyckarna som om valet handlat om hur mycket Bildt-familjen tycker om att resa i Europa, hur bra det är med fred (kom igen, vilka var för Irak-kriget egentligen?) och hur alla som inte är precis som oss ska kastas ut. Lämpas av utanför murarna som omger EU. Skickas tillbaka till krig.

Jag stänger av och funderar på hur logiskt det resonemanget egentligen är. Är krig bra nu helt plötsligt?

Jag avslutar dikten och tänker att vi ibland inte behöver orka ta hand om hela världen utan att det räcker att vi försöker gräva där vi står, på jobbet, bland arbetskamraterna eller med flygbladen på torget nere i Tumba , för när vi gör det tillsammans så kan vi se sambanden som gör det möjligt att skapa den styrkan som man behöver för att flytta fram våra positioner.

Att kanske är det så att för vi ska kunna prata om det mjuka
måste vi först stålsätta oss och
bli så hårda att
det mjuka inte når in.