torsdag 19 februari 2009

En ljusare vår



Jag vaknar av ljuden nere från gatan; sopbilarna som lyfter kontainrarna, bilarna som bromsar in vid korsningen Smithe and Richards, någon som tutar och svär på ett främmande språk.
Det är första morgonen i den nya lägenheten, det luktar rengöringsmedel och lakanen är nytvättade. Jag flyttade ut ur huset i Norra Vancouver där jag bott sedan jag flyttade hit. Huset utan värme, där möglet klättrade upp längs väggarna och vi sällan pratade med varandra. Det verkade som om alla var för upptagna med sina egna liv, precis som jag.

Med en och en halv månad kvar i Kanada hyr jag och min syster en lägenhet mitt i downtown Vancouver. Jag flyttade från tystnaden vid bergen i korsningen 11th and Moody till pulsen downtown. Här hoppas jag kunna hitta de där skriken jag behöver för att kunna skriva; människorna, rösterna, staden.

Jag slänger på mig jackan och tar hissen ner till fast mark. Svänger upp på Seymour och solen skrattar vintern i ansiktet. Nere vid vattnet låter staden annorlunda. Bilarna som en dov ljudmatta och rösterna som tillrop. Som någon som hittat människan hon letat efter.

Jag sätter mig på ett betongblock och ser bussarna köra över bron till Granville Island. Jag tänker länge på hur det ska bli när jag lämnar den här staden för att inte komma tillbaka. All kunskap om de här gatorna som jag inte längre kommer ha någon nytta av. Ingen kommer fråga mig vilken buss man tar till Burnaby, vilken den kortaste vägen till Tinsletown är, eller var man kan köpa den bästa pizzan by the slice. Megabit vid Main Skytrainstation. Och jag undrar hur lång tid det kommer ta innan människorna och platserna här kommer bli främlingar för mig igen.
Jag känner att det kommer gå väldigt fort.
Men där sitter jag, tittar ut över ett världshav. Solen lovar en ljusare vår och lastfartygen glider sakta bortåt. Jag reser mig och går hem mellan skyskraporna när jag kommer att tänka på den där pizzan. Timmarna har runnit iväg över sidorna och jag är hungrig.

3 kommentarer:

bes sa...

Fin bild! Fin text!

ditte sa...

jag har ingen uppkoppling längre, och upptäcker hur jag saknar att få en inblick i ditt liv. jag saknar just dina ord. jag får ägna den här enda natten i frihet åt att läsa din blogg. kram

Anonym sa...

Jag måste avgjort titta in här oftare. Du skriver som ingen annan och det är få förunnat att ha en egen ton.