Inga sommarlov kunde skilja oss åt

Man skulle kunna säga att jag varit på semester och att det är därför jag inte kunnat uppdatera bloggen, för någon från Örnsköldsviks Allehanda ringer och hänvisar till sista bloggposten "Så du låter manuset vila lite nu?" och jag minns knappt i vilken årstid jag skrev det där. Det är som ju fler dagar som lägger sig mellan desto svårare blir det att komma ihåg vad den här bloggen handlar om.

Vissa dagar känns det som om allting tystnat. För jag kan inte berätta om kärleken med risk för att såra, jag kan inte skriva om alkoholen utan att riskera allt igen, jag kan inte berätta om människorna jag träffar, för oftast orkar jag inte ens lämna lägenheten. Jag kollar upp när bussarna går, packar väskan och blir sen sittandes med fingrarna över tangenterna, väntandes på något och missar tre bussar på raken innan jag packar upp väskan igen.

Jag vaknar efter en mardröm. Jag var tillbaka på en gata i staden där jag växte upp, så arbetslös och pank att jag var tvungen att börja sälja Kvällsposten igen. Och i drömmen kom det inte trettio tidningar utan hundratals. Jag vaknar kallsvettig och tänker att det här med att jag äntligen ska få börja jobba, och få lön, kan vara det bästa som hänt i sommar.

Här får ni en dikt som var med i mitt första försök till manus, På en gata i staden där vi växte upp. Det blev inget av det just nu, så då tänker jag att det är synd att den bara ligger här på min hårddisk.

Det här är ett försök i att inte ägna mig åt självcensur.


Inga sommarlov kunde skilja oss åt

vi var yngre då
fotbollsplanerna förlängde horisonten

vi trodde vi sett allting den sommaren när vi åkte på läger med fritids och
Lisa nästan täljde av sin tumme
blod överallt och jag förstod aldrig varför tjejerna skrek

lördagarna cyklade vi med tidningsväskan upp längs Slåttervägen
söndagarna med extrabilagan skavande mot axeln,
enkronorna skramlandes i magväskan,

vår egen veckopeng

brunbrända ben över en tennisplan utan nät
skejtarna borta vid ramperna och
tuggummi i håret fast vi bara fick äta godis på lördagar

kvällarna i kojorna i skogen bortom skolan
David Nilssons storebror snusade
och Filip hade fest i sin källare i det röda huset vid lekis

ryktet gick att vi förlorat oskulden den gången
och vi blev
hora på fyra olika språk

skolbänkarna fyllda med hockeybilder och trasiga läroböcker
Fröken som förklarade för Remi att alla inte hade
råd att lägga mer än tjugokronor till klassresan,
varför var hon tvungen att säga det

vykorten från Grekland
när vi faktiskt hade sol i Sverige
förlåt
för att jag bara umgicks med dig för att du hade Nintendo,
pool och ett rum fullt med godis i källaren
dina föräldrar hade jobb och jag var från en annan planet

oändliga skolkorridorer
alltid hungrig vid tio igen
men inte kunde man be mamma om pengar till frallor på kvartsrasten
lunchen var ju gratis

jag och min syster i ett vi sittandes ensamma på
bänkarna vid cykelställen
vi var horor utan några ligg att berätta om
fel kläder, för korta byxor
men bra på fotboll var vi ju förstås

så vi ringde runt för att få skjuts till matchen
tyckte inte om att behöva
mamma kunde ju köra men bilen var pajj igen och
pappas händer inte nyktra nog att laga den

cykelvägen över Blåbron,
cyklade genom orättvisorna till inneträningen och
fick en stenhård rakt på bröstet
gömde mig på toa när jag inte vågade säga att det gjorde ont
vilka bröst? jag hade väl inga bröst

insamling till världens barn och vattendropparna fyllde klassrumsfönsterna
vi köpte godis för de första pantburkarna,
tänkte att vi hade väldigt många fler tomma prippsblå där hemma
och vi var ju också barn

vi var också
barn

bingolotter
penséer
gräddbullar
kolor
kvällsposten

fast att ingen egentligen ville köpa
och mamma redan betalat säsongsavgiften

nya fotbollsoveraller
fast de gamla kostat och fortfarande passade
men likadana träningsoveraller måste vi ju ha
ont i magen
på cykeln hem från träningen

vi var yngre då
fotbollsplanerna förlängde horisonten
och på väg över Blåbron
såg vi världen
lite tydligare