Om jag hinner

Det är tystnaden på morgontåget till jobbet,
skolungdomarnas gälla skrik på väg hem igen.
Vattnet som rinner genom den här staden,
broarna att ta oss över det.

Det är munnarna i mjuka gäspningar på perrongen i Bagarmossen,
samtalen som förs sena nätter i tunnelbanesäten.

Det är kocken som ringer upp mig,
säger att han inte orkar jobba imorgon.
Jag som ensam måste laga mat till hundrasjuttio barn.

Det är stressen som pulserar i kroppen,
som om någon satt en spruta mot tunna huden och
gett mig ett gift, ett sätt att orka bära allting.

Efteråt blodet som spillolja i mina leder,
baksmällan av tunga arbetsdagar.

Det är telefonen som ringer
mailen som blinkar
chatten som vill något
smsen som ropar efter mig.

Varningssignalerna innan dörrarna stängs.

Det är kärleken som någonting långt bort som saknar konturer,
någonting som jag kan peka på och känna att
vi kommer klara oss igenom det här.

Det är paniken som någonting tungt över bröstkorgen efter
lunchen kommit ut men man fortfarande måste
diska disken, göra grönsaksbeställningen,
få tag på vikarie, fixa fruktfaten,
skriva veckobrevet, hitta matsedeln,
ringa Menigo och städa hela köket.

Det är arbetskamraten som kommer in och frågar om kaffet är klart.

Det är giftet, spilloljan, vattnet som rinner genom den här staden
och broarna vi använder för att
ta oss över det.