Namnen på städerna

Ska jag berätta någonting om rytmen från rulltrappan när jag glider ner i tunnlarna under den här staden, samtalen främlingar för på perrongerna i väntan hem efter jobbet. Namnen på städer som får mig att längta tillbaka till Vancouver, platserna som fortfarande värker i mig när jag vaknar bredvid främlingar. Ska jag säga nått om hur jag kan stänga ute allt det där i musiken från mina hörlurar, hur staden tystnar runtomkring mig när tågen tar följe i spåren ut mot de södra förorterna. Hur vi alla försöker hålla oss vakna efter arbetsdagar som gör fritid till suddig tid innan vi måste arbeta igen. Hur vi aldrig kommer utvilade hem till våra familjer eller tysta lägenheter.

Eller vill ni höra något om hur värken bakom höger skulderblad tvingar ner mig raklång på sängen efter leveransdagar då jag inte hunnit lyfta med knäna. Hur jag kan vakna flera timmar senare och inte veta åt vilket håll väggarna går, vilken stadsdel jag befinner mig i, vilken adress jag bor på. Ibland blinkar min telefon till med sms från främlingar som säger att de har min post, att jag kan komma och hämta den på platser jag sedan länge lämnat bakom mig. Men att jag minns siffrorna på de lägenheterna lika lite som min nuvarande adress.

Vill ni veta något om hur det känns att sitta i köket och höra att hyran för det svarta tredjehandskontraktet höjts med 25% men att ”om ni vill köpa loss kontraktet för 70 000 så drar jag dom pengarna från det sen”.

Vem fan har 70 000 kr liggandes? Inte en kallskänka. Inte en kallskänka som jobbar deltid. Inte jag. Och det gör mig så arg att jag vill gråta, det här skitsystemet, som gör det möjligt att tjäna pengar på varandra, försöka sälja något till mig som jag redan äger. Allmännyttan. Hur hela det här samhället genomsyras av idioti.

Eller vill ni veta någonting om hur främlingar kommer fram till mig på krogen och ber om svaren på frågor jag själv ställt, säger att de längtat efter att få träffa mig. Hur det kan kännas när vännerna slutat höra av sig och alla planer på att lämna det här landet med sina omöjligheter försvinner i långa nätter framför datorn, tystnaden i lägenheten när jag inte kommer på en enda människa jag vill träffa, som fortfarande vill träffa mig.

Jag skulle kunna skriva nått om hur ljuset faller över bordet där jag sitter när mannen mitt emot mig säger att förlaget dragit sig ur publiceringen av diktsamlingen, hur allting pressar mig härifrån i situationer jag inte lärt mig hantera. Hur jag inte orkar bry mig om det som betyder mest för mig, hur jag vill skita i allt som handlar om tangenter eller trycksvärta och bara acceptera det förlagen säger: att poesin är död. Slippa vakna efter mardrömmarna som gör verkligheten verkligare, och drömmarna mer avlägsna.

Eller säga att jag ger fan i alltihopa så till den grad att jag nu inte bryr mig längre, och därför säga att nu startar vi ett eget förlag, trött viska, säga, skrika

Poesin är död, länge leve poesin!

Och tänka att de som inte rör på sig märker inte sina bojor.