Releasefesten

Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag satt med blommorna i handen och leendet på läpparna hela nattvagnen hem till Bergsjön. Releasefesten på Pustervik fortfarande pulserande inuti mig. Lätta steg med skogskav uppför berget. Sen låg jag där i sängen, med blicken i taket och en stor fråga cirkulerandes i kroppen: Vad var det som just hände?

Kalla händer runt mikrofonen, nervositeten i blodet, böckerna uppradade på bordet, publikens tystnad och Stormen i ryggen. Strålkastarna, siluetterna i motljus och leendena efteråt. Signeringskön som någonting så overkligt, människorna som kom fram efteråt och fyllde mig med kraft för minst fem diktsamlingar till.

Hur människor jag inte träffat på snart tio år kom, arbetskamraternas kramar och hur någon sen berättar om de som sträckt händerna mot ansiktet för att torka bort tårarna. Den natten som ett plåster på alla sår det här samhället ger en. Ett vaccin mot allt får oss att tro att vi är svaga, att förändring är omöjlig, att folk inte bryr sig.

Min förhoppning är att någon ska hitta samma kraft i boken som jag fick efter releasen i fredags. Att vi börjar diskutera de här frågorna med varandra, att vi lyfter blicken och ser lösningarna. För de finns här, nära som den här känslan i bröstet. Vi har varandra. Och vi förändrar det tillsammans. Tillsammans.