Littorins parallella verklighet
Arbetsmarknadsminister Littorin avgår. När han i förra veckan gick ut i tv och med sina barns namn på läpparna förklarade att trycket varit för hårt hade han Sverige i tårar. ”Jag orkar inte mer” och man tänkte att vilken man, vilken människa, sätter barnen först. Så visade det sig att det kanske inte riktigt var där skon klämde. Men låt oss ändå hålla oss där en stund till. Tänk om fler hade möjlighet att vara mer människor. Kunde anpassa arbetet efter livssituationen istället för tvärtom. Tänk om vi alla hade möjlighet att gå in till chefen och säga att vi inte kan komma och jobba imorgon, eftersom vår familj behöver oss, eftersom våra barn frågar efter oss under nattpassen, eftersom våra vänner behöver vårt stöd. Tänk om fler hade de ekonomiska förutsättningarna och inflytandet över sitt jobb, att kunna skapa en arbetssituation där man inte hamnar i sådana situationer.
Men ska sanningen fram ser den arbetslöshet som nu väntar Littorin helt annorlunda ut än den jag själv har mött när mina osäkra anställningar tagit slut. Som före detta minister har han rätt till 1,3 miljoner i avgångsvederlag. Jämför det med den långa karensen i a-kassan som gäller för alla andra som tvingas säga upp sig för att de inte kan få sina liv att gå ihop med jobbet. Jämför det med den a-kassa han själv varit med och urholkat. Littorin har haft förmånen att jobba heltid, han behöver inte oroa sig för en 65% a-kassa på en 60% kallskänkstjänst. Han behöver inte gå till arbetsförmedlingen och söka jobb som inte finns, behöver sen inte öppna tidningen och läsa att arbetsmarknadsministern tycker att ungdomsarbetslösheten beror på att ungdomar spelar för mycket tv-spel. Och han behöver inte med cancer tvingas iväg på en jobbsökarkurs.
För visst är det oklart om hans ”Jag orkar inte mer” skulle ge honom rätt till sjukpenning. Jag har svårt att se att Försäkringskassan skulle se det som ett medicinskt hinder för arbete, men det behöver inte Littorin oroa sig för. För 1,3 miljoner kan han åka på fin rehabilitering.
Jag tycker egentligen inte att någon förtjänar att uppleva hopplösheten i väntrummet på arbetsförmedlingen, men det hade varit fint om Littorin nu faktiskt också skulle bli tvungen att leva i den verklighet han beslutat om de senaste fyra åren. Uppleva den urholkade a-kassan, de förnedrande besöken på arbetsförmedlingen och konsekvenserna i att ta ifrån sjuka människor sin inkomst. Då kanske han hade kunnat gå ut i tidningarna och erkänna att det han gjorde var fel.
6 kommentarer:
Håller med dig på varje punkt i texten!
Word!
Ha en riktigt bra dag!
Jag håller helt klart med dig Jenny i allt det du skriver!!!
Kram Åsa
Lysande skrivet som vanligt!
Men Littorin tillhör nomenklaturan och ska belönas av folket. Han har som alla politiker jobbat för vårt bästa. Han var demokratiskt vald.
Är han skyldig och rätt dömd?
Men ändå - lita aldrig på en politiker!
Hej Jenny! Gillar din poesi har "lånat" "Jag är männsika" av dig och visat den på ett inlägg i min blogg, hoppas det är okej, den är så bra så.....om du bara visste!
Det är en speciell blogg (precis lika unik och speciell som alla bloggar egentligen), mitt politiska budskap finns där tydligt, rått och avklätt...några har sett det, andra inte.
Dessutom är det en "hjälpblogg" till min andra blogg som berör bl a sjukvårdsfrågor
www.jernsaxen.blogspot.com
Som sagt gillar din poesi, din blogg och vill bara säga lycka till i valet!
Kram ifrån en som kallar sig Oumberlige Peter!
Skicka en kommentar