Ship to Gaza

Jag har försökt skriva något om hur jag vaknade igår morse och satte på datorn, hur feeden fylldes av dödsrop och hjärtat av sorg. Hur bilden av hur soldaterna med maskingevär som sänktes ner över hjälpkonvojen på internationellt vatten etsats sig fast på min näthinna. Hur min säck med betong togs över av pirater och ligger kvar i någon av de båtarna, väntar på omvärldens krav på att allt det vi tillsammans bidrog med ska nå fram till människorna på Gaza. Försökte skriva nått om alla människorna på Sergelstorg sen, hur vi förvandlade sorgen till handling - för att vi måste göra det, igen och igen och igen, tills blockeden hävs och ockupationen upphör.

Sen hittade jag två dikter som lyckas beskriva just det jag känner. Den första är skriven av min vän Olof Holmgren vars arbete med Ship to Gaza i Malmö knappt går att beskriva. De senaste dagarna har de suttit dag och natt på Gustavadolfstorg och vakat över båtarna. Dikten är skriven för ett drygt år sedan efter Stoppa matchen när Ship To Gaza precis lanserades.
Dikten "I know why you do this" är skriven av Frederick Batzler som själv har varit nere i Palestina som mänsklig sköld. Jag minns när han gick bredvid mig i Malmö och berättade om de där måndaderna i Palestina och tiden i det Israeliska fängelset.
De bästa poeterna är de som ställer sig mitt i verkligheten, mitt i blåsten, mitt på torgen och vägrar gå därifrån förrän det slutat blåsa. Som Olof. Som Frederick.

Vill vi läsa något jag skrivit kan ni kolla dikten Solidaritet, Palestina eller Gaza.



Ship to Gaza av Olof Holmgren

Ett skepp kommer lastat
med skjortor och tröjor
med byxor och strumpor
med kavajer och slipsar
med sandaler, långkalsonger och klänningar

Med helt vanliga saker kommer ett skepp lastat
med piptobak och tändstickor
med potatisskalare och kastruller
med glödlampor och värmeljus
med tändstift, kaffekoppar och bläckpennor

När skeppet kommer är det lastat till bredden
med vänsterskor och högerskor
med instruktionsböcker och manualer
med innerslangar till damcyklar
med små, små kistor

När skeppet lastas och lossas
är det vanliga arbetare i hamnen
kvinnor och män
utan några särskilda kännetecken
som jobbar skiftet
mellan åtta och fem


Ett skepp kommer lastat
det kommer!
ett rostigt skepp
med en utsträckt hand
målad på ena sidan av skrovet
och en knuten näve
på den andra

Ett skepp kommer över havet
genom regndis och dimma
genom lugna vatten och genom vindbyar
genom kanaler färdas det
genom sund och över hav
via hamnar och städer

Ett helt vanligt skepp
med vanliga saker
från vanliga människor
till vanliga medmänniskor
allting är som vanligt

Men när ett skepp som är lastat
lägger till i Gaza Hamn
när skeppet
med en öppen hand
målad på ena sidan av skrovet
och en knuten näve
på den andra
går in till land

Då är det en händelse
så ofattbar
så obegriplig
att våra barnbarn
kommer att be oss att
berätta historien
om igen

Om när vi
var människor
ända ut i fingerspetsarna
och tillsammans
vågade göra
skillnad.




I know why you do this
Frederick Batzler

I know why you do this;
Because you feel it,
And you hate the feeling,
That unpleasant
Tremor
When something is about to happen
That you can’t manage,
That is greater
Than your armed forces
And your propaganda
And your conviction
That you have been given
The right
By God
Or history
Or just
Because you’re stronger
To steal
Someone else’s land.

You are afraid now;
Because you are beginning to understand
What is happening,
That the movement is growing
And your propaganda money
Isn’t enough anymore
To cover up the crimes.
We’re breaking through.
A crack, at first.
Then another one.
And another.
You can see where it leads.
And it frightens you.

You will lose,
And I will explain why:
Because we have already signed up
For the next ship.
Surely
We have filled the ranks
Again,
A hundredfold,
Even a thousandfold.
We mourn
Today;
Tomorrow we organize
New ships.
And inside your own borders,
Among them
Whose sons and daughters
You turn into killers
The blindfolds are falling;
Slowly
The realization rises:
What we are doing isn’t right.

Perhaps just
A light tremor,
But you suspect the meaning.
We have known it for a long time.
You will lose.

Människan behöver hjälp

I dag publicerade Arbetarbladet en ny dikt av mig på ledarsidan. Denna gången handlar det om Sveriges medverkan i ockupationen av Afghanistan.



Människan behöver hjälp, men det är vårvinter och
Sverige skickar trupper till Afghanistan.
Finns ingen tid för värme i år,
det faller slask från himlen och vi kan inte fly ifrån oss själva.

Om allting var trasigt förra året så är det nu det ska falla sönder,
kistor bärs bort över landningsbanor,
pansarvagnar rullar över ökenvidder.
Det här är priset vi betalar.

Humanitärt bistånd byts mot militära insatser,
det finns ingen skola att gå till, inget jobb att vara arbetslös ifrån,
fortfarande ingen demokrati som inte spränger folk i bitar.
Vad hände med sångerna som sjöngs,
neutraliteten vi värnade?
Freden som motpol till kriget.

Kanske behöver människan hjälp men det är kall februari nu,
skiner solen i morgon lovar jag dig att inte se det som ett tecken,
den här staden är inte symbolisk,
till och med kanonerna utanför sjöfartsmuseet kommer tas i bruk igen.

Vi behöver inte fler vapen,
har redan skrivit de här dikterna så många gånger.
Om 30 000 grönklädda män som rör sig över stora fält,
om bomberna som föll, och fortsätter falla.

Bomber för människovärdet.
Bomber för demokratin.
Bomber för kvinnorna.
Bomber för freden.

Nio års rädsla och dödstalen stiger.
Våldsspiralen snurrar allt fortare, blodet färgar oljan röd.
De flesta döda bär inte uniform, skeppas inte hem över stora hav.
Det här är priset som betalas
när krig är fred.

Snön smälter och våldet eskalerar.
Så visst behöver människan hjälp,
hjälp med att orka,
hjälp med att ställa sig upp,
för en gång skull ta ställning
säga ”Nej”

Honduras

Torsdagar är bra dagar, torsdagar ligger Flamman och väntar på mig när jag kommer hem från jobbet. För någon vecka sen läste jag en artikel om Honduras, och inspirerades till att skriva följande dikt.


Honduras

mot varje stadskupp, folkets ilska
mot varje dödskvatron, större drömmar om imorgon
mot varje mörkerman, ljuset som sipprar igenom

såhär väger vi demokratin,
300 000 människor på stadens gator när
presidentens plan lyfter
”På återseende kamrat Zelaya”
30 000 poliser och militärer på stadion
när gevären sätts till makten
för inget är så bräckligt som en diktatur

i varje bostadsområde, i varje liten by och samhälle
drömmen om rättvisa omgjord till studier, organisering
verklighet

vi kommer underifrån
vi kommer alltid underifrån
siktar mot de där uppe för att
utjämna alla höjdskillnader

Militärkuppen

Idag, den 11e september, är det 36 år sen militärkuppen i Chile.
Idag går mina tankar till folket i Honduras, där en annan statskupp genomfördes den 28e juni i år. Det kan ni läsa mer om här.

"Ni kan döda alla rosor, men aldrig hindra våren" Pablo Neruda

Jag undrar när skriken ska nå oss
hur långt vinden måste bära rösterna innan vi kan höra de vibrera i metallen

Skriken från barnen
burna in i sjukhusen
skriken från
bomberna
skärande upp revor i himlen
skriken från
tortyrkamrarna, isoleringscellerna
människorna över vilka domen fallit då
advokaterna och lagarna redan blivit
mördade
undangömda
tystade

Jag undrar hur högt vi måste skrika
för att de ska förstå att vi ser igenom
murarna
taggtråden
förbi avstånden och tystnaden
för att berätta att de inte är bortglömda

Ska vi lyfta våra händer
gå längs gatorna
ställa oss i tystnad eller
vrida upp volymen

Ska vi vända oss mot varandra och
berätta om rösterna som når oss i drömmarna,
bakom tvs nyhetsflimmer
rubrikerna som vänder bort blicken
löpsedlarna som säger att allt är okej

Hur högt måste vi skrika för att höra våra egna röster viska att
det är bråttom nu?

Våra systrar är mördade för flygbladen de skrev
våra bröder är inlåsta
för mänskligheten de trodde på

Snart har vi bara oss själva kvar
och rösterna
som viskar att
det är bråttom nu

Igår var det redan försent