lördag 7 juni 2008

Kompisar från förr


jag vill minnas att solen sken men att någon höll fast min syster, någon annan drog mina armar bakåt medan en tredje satte knytnäven i min mage

jag vill minnas att vi alla känt varandra sen dagis och att vi försökte slå tillbaka när jag hamnade på marken och David Nilsson hoppade på mig
jag vill minnas det varje gång jag drar handen över mina vänstra revben men jag minns fortfarande inte någon smärta, bara ilskan i tårarna nerför våra kinder

jag vill minnas att fritidsledaren Gun-Britt sa att vi inte borde protestera så, om vi bara var lite tystare och inte slog tillbaka så skulle det sluta
och jag vill minnas att mamma tyckte att hon var en idiot, men det kan vara en efterhandskonstruktion

jag vill minnas “Dödskallegänget” som en klump i magen varje gång vi skulle gå till Vilanskolan för att ha syslöjd, jag vill minnas värmen från min systers hand strålande in i mig i tystnaden på väg förbi lekis och över BlåBron vid motorvägen

jag vill minnas någons storebror som ett hot, tystnaden från min bästis Anna och något som min syster berättade långt senare; hur någon hade förstört min nya tröja på skolavslutningen
jag vill förstå hur jag kunde förtränga sånt

jag vill minnas att vi rusade ut på fotbollsplanen, hann dit innan 5orna men hur någon drog bollen ur våra händer och sa att vi inte fick vara med eftersom tjejer inte vet hur man spelar fotboll

jag vill minnas att vi alla känt varandra sen dagis och hur en lek i kojorna bakom skolan blev ett hot om att sprida ut att vi var horor
jag vill minnas att sånt kan betyda allt när man är tio och tror att man gjort någonting fel

jag vill minnas en elvaåring som kanske önskade sig bröst, en näsa som alla andras och att hon vore lite starkare, lite snyggare, men absolut inte som Maria,
en tioåring som egentligen bara ville ha lite mer tystnad, lite mindre skrik när hon gick över skolgården, lite mindre skrik hemma och bara spela lite mer fotboll

jag vill minnas att vi alla känt varandra sen dagis, att din pappa var målare och spelade i något sorts band, att någon annans pappa var alldeles för rik för att han skulle kunna beblanda sig med barn som oss, att det stod människor i utkanten av den här berättelsen och tittade på

jag vill minnas hon vars barnkalas vi gick på, ensamma, för ingen annan ville komma, jag vill minnas att hennes mamma tackade vår mamma för att vi var så snälla som kom, jag vill minnas att jag förstod precis vad hon menade men att jag ville förklara att hon missförstått
jag vill minnas hur hon tillslut lyckades byta skola

jag vill minnas att jag inte analyserade det då, men att så här i efterhand så var Remi eller Abraham aldrig modiga nog att slå, bara fega nog att stå vid sidan och hålla fast eller håna, och att resten av klassen inte ens var modiga nog för det
jag vill minnas livet hittills som något vi inte riktigt kan kontrollera,
någon man känt sen dagis men fortfarande inte förstår sig på,
någon som skadar oss men sen ber om förlåtelse, någon som hamnat i fel bekantskapskrets, slått in på fel bana men egentligen bara vill sitta med oss i parken, kisa mot solen och säga “förlåt för all skit, verkligen, men i kontrasterna lär vi oss vara människor”

och jag vill minnas två tolvåringar, som slog tillbaka

7 kommentarer:

Karin sa...

Det känns i min mage att läsa detta. Och mamma tyckte att G-B var en idiot. Så minns jag det också.

ditte sa...

världen är gräslig, och kanske mest för tioåringar som inte vill följa, som vill vara egna.

(fin bild på er!)

lisa sa...

aj va bra.

z sa...

wow

Joaquim sa...

Om jag kunde åka tillbaka till mig själv i den där tiden så hade mitt enda budskap varit "det kommer inte alltid betyda allt" och jag hade hoppats att den lilla pojken förstod.

"Japp. Men det är inte så konstigt. Man käkar delvis på mcdonalds för att det finns överallt.
Det är vårt ansvar som tycker annorlunda att försöka ändra på utbudet.

“The best argument against democracy is a five-minute conversation with the average voter” - Winston Churchill

Det säger lite om resten."

Alexander sa...

Jag tänker ofta tillbaka på hur skoltiden var, och då tänker jag inte på dem fina stunderna. Mer på rädslan och osäkerheten att kunna röra sig fritt utan att någon går in i en eller att någon kastar en historiebok rakt i ryggen på en, när man går ensam i korridoren in till sitt klassrum. Men den gången tog jag upp historieboken, rev den mitt itu och slängde den på golvet.
Man har väl egentligen inte haft en rolig skoltid, och ja, det hade nog kunnat motverkas av lite mer aktiva lärare och annan personal i skolan. Men framförallt av föräldrarna åt dem elaka barnen.

kallskänkan sa...

tack allihopa. det betyder mycket. joakim; just då betyder det allt, att det såhär i efterhand inte gör det är en helt annan sak. de som på den tiden hävdade att det inte spelade så stor roll ville jag bara ge på käften.
Alexander; bra gjort. och föräldrarna till mobbarna är nog en del av lösningen.
och tack, alla, igen.