Röd linje mot Ropsten

Jag satt på tåget till Stockholm. Med tunga väskor och de svenska sjöarna susandes förbi utanför tågfönstret. Jag öppnade word-dokumentet som är min bok och det kändes som om bitarna föll på plats. Det är mycket kvar att skriva men det känns som om jag har en bättre idé nu om hur jag ska lägga upp det.

I Stockholm skiner solen idag, igår regnade det men jag gick bredvid en vänn jag inte sett på länge. Vi pratade om kärleken och jag sa att jag kände mig så jävla dum som trodde att det var avstånden det var fel på.
Avstånd är bara avstånd, man kan inte beskylla de för någonting annat.
Jag är smärtsamt medveten om mitt hjärta de här dagarna, men det är skönt att äntligen känna något. Jag går på nya gator, i nya städer, tror på en ny vår.
Nu kör vi.

---

jag visste det redan då
hade tänkt det hela den kvällen
med ljuset spelandes i ditt ansikte

någonting elektriskt
någon sorts underton
som växte
och tog över

jag hade känt det förut
tillsammans med andra trodde jag
men aldrig ensam

som någonting som spricker inuti
som att hitta ett nytt rum i en lägenhet där man bott i år
hur himlen öppnar sig efter trettio dagars torka

jag visste det redan då
hade kännt det krypa över mig hela den kvällen
någonting ljust
någon sorts vibration
som ett växande jordskred i mig
att
det var det där de pratade om
att det var nära nu

och en enda gång
kände jag det mellan oss