Diktsamlingen

Ni undrar kanske om jag åkt på semester, slutat skriva, glömt bort er, flyttat utomlands, sagt upp telefonabonnemanget, hyrt ut lägenheten, skrivit kryptiska avskedsbrev, kännt isen på flygplansvingarna, lämnat älskarna i obäddade sängar, raderat telefonböckerna, avvecklat bohaget, hamnat på gatan, blivit med barn, sökt upp barndomskärleken, ställt mina föräldrar mot väggen, bett chefen dra åt helvete, plötsligt bombhotat arbetsförmedlingens webtjänst, kapat en tunnelbana, gått planlöst längs oändliga vattendrag, slutgiltligen skurit av vänster tumme i stressen en fredagskväll, skrivit mig bort från dikten, blivit blixtförälskad i Westerns bästa prickskytt, blivit erbjuden miljoner för att skriva en bok om vikten av politiskt tålamod, sovit bort sommaren, längtat till hösten, ägnat mig åt omoraliska aktiviteter, lovat att ringa och sen låtit bli, hävdat att mitt namn är Lisa och mitt telefonnummer trasigt, supit mig redlös och hoppat på fel spårvagn, sålt smöret och tappat pengarna,

somnat vaknat ätit supit knullat och slåtts.

Det stämmer delvis fast mest av allt har jag försökt skiva färdigt min diktsamling, vilket jag faktiskt tror jag lyckats med(!). Så nu tänker jag inte röra den på en vecka, nu blir det Palme-deadline.

Just nu längtar jag jättemycket tills jag får börja jobba som kallskänka igen.

Jag vill byta pennan och pappret, mot knivarna och värmen från arbetskamraterna.

Snart, tre veckor kvar.

"Är vi framme snart? Är vi framme snart? Är vi framme snart?"

Jag tar på mig skorna och tar trappan ner till fast mark. Datorn och skrivböckerna ligger i ryggsäcken och jag ringer min syster för att höra efter om hon fortfarande lever. Mardrömmen från natten före tvingar mig.
Hon svarar att jag kanske borde läsa mindre jordensundergång-böcker. Jag säger att hon kanske borde bo närmare mig, eller jag henne. Ringer nästa syster, även hon mår bra. Hon säger att jag kanske borde titta på färre endoftheworld-movies och jag berättar att jag tittat på Blindheten. Så jävla bra.

Väl på biblioteket packar jag upp datorn, sorterar utskrifterna och förbannar mig själv när jag inser att jag fortfarande inte skrivit färdigt diktsamlingen. Sen räknar jag dikterna och tänker att det är okey när jag räknat till tjugoåtta nya dikter sen jag bestämde mig för att arbeta om manus i slutet av maj. Från ursprungliga manus finns bara ett tiotal dikter kvar.
Men jag vet inte, ibland tror jag som fan på det här, andra stunder tänker jag att jag aldrig kommer bli färdig. Det känns som att ju mer jag skriver desto längre bort från sista sidan kommer jag. Nästa stund kan jag gå igenom manus igen och tänka att "fan, nu är jag nog klar".
Det är jag inte, men jag försöker bli.

Mitt tålamod sitter på stolen bredvid, frågar om vi inte ska gå och köpa frimärken snart, skicka iväg skiten och gå och spela fotboll istället.

Vi behöver inte aptiten, vi har hungern

Ibland funderar jag på att inte bara låna böcker, utan också på att lämna tillbaka några.

Imorgon.

Imorgon.

Tapasrestaurangen

Jag vaknar hastigt, sätter mig snabbt upp i sängen. Jag har precis stått vid en motorväg i Vancouver och kysst en perfekt främling. Drömmen fortfarande verklig mot mina läppar. Ljudet av lastbilarna som susar förbi fortfarande tjutande inuti.

Spelar vi den här kvällen baklänges så dansar jag, Marie, Molly, Julia, Maytal och Marilyn till Lykke Li på The Bourbon, vi köper en öl i baren, hänger in våra jackor i garderoben och går från klubben där vi sen ska dansa till Lykke Li tillbaka upp till Seabusen.
På Seabusen pratar vi om gamla arbetsgivare som fortfarande är skyldiga oss pengar och människovärde. Vi drar Translink-korten bakifrån och fram och backar ut ur spärrarna i Norra Vancouver. Jag och Marilyn möter Marie vid Lonsdale Quay och vi går långsamt från vattnet baklänges upp för backen mot 14th Street med en flaska vin i handen.
På väg tillbaka in i restaurangen där vi båda arbetar låser Marilyn dörren från utsidan och går sedan innanför bardisken och tar tillbaka lite av lönen vi sen aldrig kommer få, öppnar en flaska vin. Vi backar tillbaka ner i källaren, sätter på oss uniformerna och leendena, tillbaka upp i köket. Jag sätter på ugnarna, spisarna, salamandern, diskmaskinen och fläktarna. Marilyn bär ner stolarna från borden, torkar tillbaka smulorna på borden och viker tillbaka servetterna ner i tvättkorgen.
Vi skriver oss baklänges genom beställningarna, lägger tillbaka fisken i kylarna, stänger ungsluckan, häller tillbaka grädden in i paketen; trotsar dragningskraften.

Vi slipar knivarna baklänges och ser skrattandes bartendern hälla tillbaka drinkarna in i flaskorna, hör chefen ta tillbaka alla ord om hastigheten i våra rörelser. Sen stänger jag av ugnarna, spisarna, salamandern, diskmasknen och fläktarna, backar baklänges ner i omklädningsrummet, byter om till sommarklänningen igen.
På väg upp till personalingången träffar jag Marilyn för första gången idag och vi hälsar glatt på varandra när vi trötta går uppför trappan, säger att vi redan längtar efter kvällens fylla.

Stämplar ut innan vi hunnit stämpla in. Klär på oss och vaknar sedan sakta till ännu en arbetsdag.

Alkoholen

Det spelade ingen roll vilken dag det var
eller hur mycket klockan visade

Du gick bredvid mig på en gata
i en större stad

Pratade sakta,
som om orden behövde hämta andan och
var rädda att stå iväg för det
du försökte berätta

Din syster hade ringt upp dig
kvällen före för att
berätta om er mamma

Er mamma
och alkoholen

Om er mamma
med
alkoholen
efter trettio år
utan den

Tidiga juli

Dagarna går och jag försöker skriva. Ibland kör jag fast. Oftare nu än innan.
Jag träffar människor som tittar på mig som om jag har något som de letar efter. Det har jag inte och när de frågar mig om jag vill ta en kaffe så svarar jag att jag inte dricker kaffe. Det gör jag inte heller, fast det har egentligen inte så mycket med saken att göra.

En del dagar känns det som om jag är tjejen i Bachelorett, och det kan inte vara ett gott tecken.

Åskan rullar in över Tumba och efter att ha loggat in på internetbanken undviker jag att lämna lägenheten, det är det mest effektiva sättet att inte göra av med pengar på. När jag väl kommer ner till pendeltåget och tittar på mitt SL-kort kan jag bli kallsvettig när jag inser att jag snart behöver 690kr för att köpa ett nytt.

Jag skriver blogginlägg som jag aldrig publicerar, har svårt att anpassa mig till att inte vara på andra sidan jorden. Ägnar mig åt självcensur. Önskar ononymiteten tillbaka, ett efternamn som inte går att googla, en blogg som ingen kan spåra. Smider planer.

Jag skriver dikter om att jobba i kök och ifrågasätter idiotin i att de bara ligger här, i mina skrivböcker utan att göra någon nytta. Otåligheten håller mig sällskap framför datorn när jag långsamt försöker få diktsamlingen att växa.

Mest av allt tror jag att jag behöver miljöombyte och dagar som denna funderar jag allvarligt på att flytta till Australien.

För allmän kännedom

Kungörelse;

Kapitalismen har gått i konkurs! Wallenberg ombedes infinna sig på arbetsförmedlingen kl 08.00 måndag morgon. Kapitalismens samtliga kvarvarande tillgångar tillfaller fodringsägarna; folket. Stor exekutivauktion av konkursboet på tisdag, ta med tändvätska, allt ska bort! Konkursförvaltaren Arbetarna svarar för alltings riktighet. Beslutet kan ej överklagas.