"Är vi framme snart? Är vi framme snart? Är vi framme snart?"

Jag tar på mig skorna och tar trappan ner till fast mark. Datorn och skrivböckerna ligger i ryggsäcken och jag ringer min syster för att höra efter om hon fortfarande lever. Mardrömmen från natten före tvingar mig.
Hon svarar att jag kanske borde läsa mindre jordensundergång-böcker. Jag säger att hon kanske borde bo närmare mig, eller jag henne. Ringer nästa syster, även hon mår bra. Hon säger att jag kanske borde titta på färre endoftheworld-movies och jag berättar att jag tittat på Blindheten. Så jävla bra.

Väl på biblioteket packar jag upp datorn, sorterar utskrifterna och förbannar mig själv när jag inser att jag fortfarande inte skrivit färdigt diktsamlingen. Sen räknar jag dikterna och tänker att det är okey när jag räknat till tjugoåtta nya dikter sen jag bestämde mig för att arbeta om manus i slutet av maj. Från ursprungliga manus finns bara ett tiotal dikter kvar.
Men jag vet inte, ibland tror jag som fan på det här, andra stunder tänker jag att jag aldrig kommer bli färdig. Det känns som att ju mer jag skriver desto längre bort från sista sidan kommer jag. Nästa stund kan jag gå igenom manus igen och tänka att "fan, nu är jag nog klar".
Det är jag inte, men jag försöker bli.

Mitt tålamod sitter på stolen bredvid, frågar om vi inte ska gå och köpa frimärken snart, skicka iväg skiten och gå och spela fotboll istället.