Sommaren gör ett sista försök i tidiga augusti. Jag packar min väska och tar tåget in mot Stockholm. På bussen söderut funderar jag på vad vi ska göra när de som gett upp blivit fler än de som trots det orkar kämpa. Sverige med sina gröna åkrar och heta asfalt susar förbi bussfönstret. Vi pratar inte med varandra på den fullsatta bussen, håller blicken riktad rakt fram.
Det är augusti och jag har inte jobbat i kök sen matservicen på Huddingssjukhus privatiserades i april. Inga skärsår på mina händer, inga arbetskamrater som ringer och berättar för mig om motståndet mot allt som vill oss illa tidiga mornar, sena kvällar. Inga lönebesked som håller mig ovanför ytan. Jag har fyra dagar kvar innan jag börjar jobba som kallskänka igen. Fyra dagar som pressar mig söderut.
Sommaren har varit oändligt lång i tystnaden i lägenheten i Tumba, har varit solen mot min hud på gräset vid sjön, vänners leenden på väg över torg och parker. Den har varit fruktansvärt kort i känslan av att ingenting blivit gjort, har varit travar av låneböcker bredvid min säng, ljudet av dova röster på biblioteken, smattret från fingrarna över tangenterna, blyersraspet. Och den kompakta tystnaden när inga av orden fungerat ihop, när bristen på sammanhang har sänkt ljudnivån inuti och gjort det omöjligt att förvandla viskningarna till rop. Det har varit tusen misslyckade försök i att lära sig att älska varandra, tusen förlåtelser och svek. Men också värmen inuti på väg hem från tåget med sommarsolen på väg upp bakom våra ryggar. Blåbärsfläckade fingrar och mousserande i parker vid namnlösa vattendrag. Lyckan i att vara tillräckligt stark för att vara ensam, svagheten i att tro att man klarar sig bäst själv.
Jag rullar genom Sverige med en önskan om att finanskrisen ska väcka något i oss. Ett sätt att se att ingenting är hopplöst bara för att det är så det känns. Ett sätt att se våra svagheter som potentiella styrkor, hitta tillbaka till styrkan i tillsammans och våga behöva varandra.
På parkeringen utanför Ica i Värnamo står en blå Volvo och väntar på mig. Någon kommer möta mig med ett leende och sommarens sista dagar kommer föda något sorts hopp.
Hoppas jag.
Inlägg
3 kommentarer:
Hur fan jag ska kommentera texten vet jag inte men angående bilden: Fan va ni e fina! Jag blir rent lycklig av att se er. Kram
Jag ler, men känner ändå vemod. För även om jag hellre dör en slutar kämpa, så tror jag många gärna skulle vilja kämpa, men orkar inte efter dagens arbete som sakta slukar deras kroppar.
Jag hoppas vi träffas.
Johan
Tack Tobias! :D Johan; visst är vi trötta, men jag tror att det som saknas mest idag är kampen som får oss att inse att våra drömmar om ett rättvist samhälle är möjliga att nå. Vi behöver fackföreningar som vågar ta strid och utmana tröttheten och stelheten. Om man ser ljuset i slutat av tunneln så är det också lättare att se att man är på väg någonstans; och fortsätta gå. Hoppas vi stöter på varandra nånstans, vi bor ju ändå i samma stad :)
Skicka en kommentar