I natt går jag inte och lägger mig

Klockan är 04.57 när han drar uniformsjackan över huvudet, lutar sig fram i ljuset från gatlycktorna och säger att det snöar ute.

- Kör försiktigt idag.
- Skär försiktigt, bär försiktigt.

När dörren går igen efter honom i trapphuset är jag klarvaken och har trycket från hans läppar kvar mot vänstra nyckelbenet.

Snön faller genom ljuset från torgets neonskyltar på väg mot jobbet en timme senare. Följer hans fotspår på väg ut ur kvarteret, fyra osovna timmar och något i hans blick sträcker sig mot mig genom de halvt igensnöade spåren. Leveransdag, pannkaksdag, kockenärsjukdag.

Staden har bytt kläder och klätt sig i vitt. Första vintern i Stockholm och jag försöker se förbi privatiseringarna, nedskärningarna, all skit den där staden representerar, allt som den vill mig illa med sin bostadsbrist och vårdval.

Medan snöflingorna klär gångvägarna i Hammarby Sjöstad i ett tjockare lager kläder springer jag mellan skärbrädan, spisen, ugnen, stekbordet, diskmaskinen och kylarna.

Hundranittiotre portioner kalkonschnitzel med ris och woksås, specialkost, en andra gradens brännskada och tio lyft med raka knän senare så kommer vikarien. Lunchen redan ute.

När jag lämnar jobbet vid tre står sillen på urlakning, ättikslagen är kokt och förberedelserna inför julbordet tycks hålla tidsplanen. Snön ligger ankeldjup på lastbryggan och jag tänker att nu lutar sig jordaxeln på norra halvklotet långt, långt bort från solen. I natt blir årets längsta, men sen vänder det och vi går mot en ljusare vår.

- Kör försiktigt.
- Skär försiktigt, bär försiktigt.

Snart vänder det.

En liten video

Här kommer en inspelning från protesterna mot Alliansens försämringar av sjukförsäkringen, Stockholm den 9e december.



fortsätt kämpa

Andra sidan

Tvärbanan följer spåren genom Hammarby Sjöstad
broarna sträcker sig mot andra sidan
vattnet iskallt och bottenlöst

tunga arbetsdagar blir irritation mellan mig och kocken
över telefonen mellan våra förskolor

rödbetssalladen
disken
fruktfaten
beställningen
dagens lunch

jag lägger min tyngd mot värmevagnen
i backen upp mot köket
snön ankeldjup
lastbryggan ishal

lyftkranarna vrider sig kring sina axlar vid Sickla Kaj
lägger bit på bit i bygget av segregationen,
bostadsrätter för miljoner

vi som jobbar här
bor inte här

tre låneböcker i min väska och konduktören som frågar vart jag ska
snön blåser upp under tåget, reflekterar ljuset från gatlyktorna

i onsdags började de riva Aspuddsbadet

jag tänker på hur länge det tog att bygga allt det här,
gratis låneböcker
allmännytta
badhus
spåren, bussarna, broarna som tar oss till andra sidan

och hur jävla fort de nu river allt igen

här kan vi sitta i varandras kök och prata om hur kall den här staden blivit
att den inte släpper in oss,
utan att förstå att allt illa den här staden vill oss
är beslut fattade av människor som redan har allt

bara de kan prata om
”nödvändiga nedskärningar”
”prioriteringar” och ”dåliga tider”
samtidigt som de sen åker hem
till trygga villor, pengar på banken och friska fruar

de behöver aldrig i sitt privatliv
”prioritera”
välja mellan SL-kortet eller lagningen av tänderna
där behövs inga ”nödvändiga nedskärningar”
eller ”samhällsansvar”

och de behöver inte ställen som Aspuddsbadet
för hemma i villan har de jacuzzi
tänker jag när tvärbanan rullar in
mot Gullmarsplan

Skrivarhörnan

Arbetet med diktsamlingen går framåt,
allt som saknas är dryga tio dikter och ett fönster med utsikt mot Emågatan

Glöm inte komma på Litteraturkvällen med Föreningen Arbetarskrivare imorgon. Kl 19.00 på Tellus i Stockholm.

På onsdag återförenas Stormen med sin long lost gitarrist. Det blir stort.

Ta hand om varandra.

Gruvstrejken

Idag är det 40 år sedan den stora gruvstrejken bröt ut i Malmfälten. Här är en ganska fin artikel om det från NDS.
När jag jobbade med texter till pjäsen Palme som gick på Uppsala Stadsteater i höst så läste jag ganska mycket kring den vilda strejken i gruvorna. Under denna tid skrev jag följande dikt. Ett tack till Jari som jobbar i gruvan nu, i somras skrev han såhär till mig

"Jag jobbar i gruvan och där finns ibland (ibland inte) sammanhållningen som kan lovsjungas. Men i princip finns där ingenting att göra något vackert av. Det är ett mörker både bokstavligt och bildligt. Gruvan måste totalförändras innan Jenny Wrangborg kan skriva en fin dikt om den."

Tur att dikter kan vara någonting annat än just "fina". Här kommer den.

---
Strejken

har ni sett mörker så kompakt att inget ljus kan existera?
ni hittar det tusen meter under jorden

där droppar fukten från miljoner ton sten vibrerande ovanför dig
där kämpar pannlamporna mot den mänskliga faktorn och
människorna böjer sina ryggar för den svarta malmen

så många maskiner som arbetar i mörkret
komplicerade maskiner

människor har varit inkallade för att studera hur de fungerar,
varje moment granskat och varje rörelse i maskineriet tidtaget
in på hundradelen sätts tidsgränserna för varje kugghjuls riktning, för ju fortare man kan pressa maskinerna att arbeta desto högre siffror till de höga människorna

tidsstudiemännen hittade bara ett problem med maskinerna i mörkret;
de var människor

för
maskiner får inte svårt att andas av damm och rök
maskiner förlorar inte hörseln av högljudda människor
och maskiner går inte hem med en knytnäve kring hjärtat
varse om att de om ett par timmar ska slitas ut igen

för här är mörkret inte frånvaron av ljus,
tystnaden inte bristen på ljud
här stavas hopplösheten med ett samförstånd så djupt
att vi inte längre kan prata om problemen

kanske är det mörkret
som jagat oss i gångarna
bullret som jobbat sig in bakom hörselkåpor och vadd
döden som stått och lurat bakom nya direktiv
kanske är det hopplösheten som tillsist blivit så stor att den gjort sig själv obetydlig
för det går en annan sorts viskning genom gruvan nu;
kanske är det lika farligt att ta ifrån folk hoppet som att ge dem det

men det händer inte plötsligt
utnötning av knän sker inte över ett skiftbyte
silikosen växer långsamt med varje inandning
människorna byts ut nästan omärkligt
för inga reservdelar finns att tillgå
döden jobbandes vid deras sida, bidar sin tid bakom ackorden,
redo att gripa in när den mänskliga faktorn får utrymme

men så kan det ändå vara så, att när maskinerna tystnar,
när berget ligger stilla och dammet vilar orört i gruvgångarna
kan det ändå vara så
att människan vaknar
med en viskning genom tysta rum

talar plötsligt med en röst istället för flera spridda
sätter sig plötsligt som en enda kropp ner,
lägger ner skyddshjälmen, stoppar undan rädslan,
motar bort mörkret
och med en enda röst
återuppfinner fackföreningsrörelsen

det sprider sig i gångar och schakt
från gruvor till verkstäder
när vi plötsligt hör oss själva säga
att vi är människor
med röst
muskler
och
värde

någonting händer med mörkret
när stämpelkorten sitter orörda i sina fack
människorna stannar kvar i lunchrummen
maskinerna står tysta under jorden

när den mänskliga faktorn plötsligt blir någonting annat än problemet
med att vi inte är maskiner, kan även nederlaget bli en seger
när dånet åter stiger från gruvöppningarna och
gångarna äter sig längre in under samhället är det inte längre svårt
att se var människa och maskin har sina gränser
är det inte längre samma människor som håller i maskinerna och skillnaden mellan dem och redskapen är plötsligt knivskarp
i ljuset från
händerna som håller dem

Någon att passa till

Benen värker, blåmärkena bultar
fingrarna tar omvägar kring tangenterna

ikväll struntade jag i alla måsten och spelade innebandy istället

imorgon ska jag fira träningsvärken med
två läsningar

Bor du i Stockholmstrakten så har du mycket att se fram emot, bor du någon annan stans kan du glädja dig åt att min diktsamling kommer i mars/april någongång! Då vill jag gärna komma till din stad också.


Imorgon onsdag 9/12 läser jag först på Medborgarplatsen ca kl 15 på demonstrationen för en trygg sjukförsäkring för alla.

Senare på kvällen läser jag på ett Kafémöte runt senast numret av Clarté. Kl 19 på Café Agueli, Blecktorngränd 9.

Om ni måste passa barnen, jobba kvällsskiftet på caféet, hångla med flickvännen, gå på andra möten, kolla på tv, köpa julklappar eller något liknande just då så bjuder jag på en extra chans:

Föreningen Arbetarskrivare bjuder in till litteraturkväll den 15e dec kl 19 på Tellus i Midsommarkransen. En lastbilschaufför, en kallskänka, en byggnadssmed och en journalist.
David Ericsson, Jenny Wrangborg, Micke Evhammar och Jane Morén.
Missa inte!

Allting är gratis
och förhoppningsvis
kommer ni så att jag har någon att passa till

Stammisen

Min dikt Stammisen publicerades i LO-tidningen idag. Den ligger inte uppe på nätet än men här kommer den i alla fall. Det här är ännu ett av porträtten som kommer finnas med i min diktsamling Kallskänken, när den kommer ut. Kocken har tidigare publicerats i samma tidning.



Stammisen

Han kom varje dag,
hade inget elakt att säga när kön var lång eller vi kort om folk.

Lugna mornar kunde han stå vid sidan om kassalinjen och
berätta om barnen som flyttat hemifrån eller kvinnan som lämnat honom.

Han brukade fråga hur vi orkade med
drickabackarna, ljudnivån, tempot.

Han kunde sitta i fönstret ut mot gatan,
drickandes samma kopp kaffe i timmar och se oss
svettas bakom muren av människor.

Han hälsade alltid när man gick på eller av sitt skift,
undrade ständigt om man tänkt komma tillbaka nästa dag.
Han hade sett fler kafébiträden än gäster komma och gå och
litade aldrig riktigt på att man inte sagt upp sig.

Vi lovade honom alltid att imorgon,
imorgon kommer vi tillbaka,
men sen orkar vi nog inte mer.