onsdag 9 december 2009

Gruvstrejken

Idag är det 40 år sedan den stora gruvstrejken bröt ut i Malmfälten. Här är en ganska fin artikel om det från NDS.
När jag jobbade med texter till pjäsen Palme som gick på Uppsala Stadsteater i höst så läste jag ganska mycket kring den vilda strejken i gruvorna. Under denna tid skrev jag följande dikt. Ett tack till Jari som jobbar i gruvan nu, i somras skrev han såhär till mig

"Jag jobbar i gruvan och där finns ibland (ibland inte) sammanhållningen som kan lovsjungas. Men i princip finns där ingenting att göra något vackert av. Det är ett mörker både bokstavligt och bildligt. Gruvan måste totalförändras innan Jenny Wrangborg kan skriva en fin dikt om den."

Tur att dikter kan vara någonting annat än just "fina". Här kommer den.

---
Strejken

har ni sett mörker så kompakt att inget ljus kan existera?
ni hittar det tusen meter under jorden

där droppar fukten från miljoner ton sten vibrerande ovanför dig
där kämpar pannlamporna mot den mänskliga faktorn och
människorna böjer sina ryggar för den svarta malmen

så många maskiner som arbetar i mörkret
komplicerade maskiner

människor har varit inkallade för att studera hur de fungerar,
varje moment granskat och varje rörelse i maskineriet tidtaget
in på hundradelen sätts tidsgränserna för varje kugghjuls riktning, för ju fortare man kan pressa maskinerna att arbeta desto högre siffror till de höga människorna

tidsstudiemännen hittade bara ett problem med maskinerna i mörkret;
de var människor

för
maskiner får inte svårt att andas av damm och rök
maskiner förlorar inte hörseln av högljudda människor
och maskiner går inte hem med en knytnäve kring hjärtat
varse om att de om ett par timmar ska slitas ut igen

för här är mörkret inte frånvaron av ljus,
tystnaden inte bristen på ljud
här stavas hopplösheten med ett samförstånd så djupt
att vi inte längre kan prata om problemen

kanske är det mörkret
som jagat oss i gångarna
bullret som jobbat sig in bakom hörselkåpor och vadd
döden som stått och lurat bakom nya direktiv
kanske är det hopplösheten som tillsist blivit så stor att den gjort sig själv obetydlig
för det går en annan sorts viskning genom gruvan nu;
kanske är det lika farligt att ta ifrån folk hoppet som att ge dem det

men det händer inte plötsligt
utnötning av knän sker inte över ett skiftbyte
silikosen växer långsamt med varje inandning
människorna byts ut nästan omärkligt
för inga reservdelar finns att tillgå
döden jobbandes vid deras sida, bidar sin tid bakom ackorden,
redo att gripa in när den mänskliga faktorn får utrymme

men så kan det ändå vara så, att när maskinerna tystnar,
när berget ligger stilla och dammet vilar orört i gruvgångarna
kan det ändå vara så
att människan vaknar
med en viskning genom tysta rum

talar plötsligt med en röst istället för flera spridda
sätter sig plötsligt som en enda kropp ner,
lägger ner skyddshjälmen, stoppar undan rädslan,
motar bort mörkret
och med en enda röst
återuppfinner fackföreningsrörelsen

det sprider sig i gångar och schakt
från gruvor till verkstäder
när vi plötsligt hör oss själva säga
att vi är människor
med röst
muskler
och
värde

någonting händer med mörkret
när stämpelkorten sitter orörda i sina fack
människorna stannar kvar i lunchrummen
maskinerna står tysta under jorden

när den mänskliga faktorn plötsligt blir någonting annat än problemet
med att vi inte är maskiner, kan även nederlaget bli en seger
när dånet åter stiger från gruvöppningarna och
gångarna äter sig längre in under samhället är det inte längre svårt
att se var människa och maskin har sina gränser
är det inte längre samma människor som håller i maskinerna och skillnaden mellan dem och redskapen är plötsligt knivskarp
i ljuset från
händerna som håller dem

1 kommentar:

Charleston sa...

Den här är helt fantastisk. Stark som ett spett i mellangärdet. Berör. Tack!