Den första halvtimmen

Jag är trött.
Tog vagnen till jobbet 04.59 i morse. Den första halvtimmen hade jag köket för mig själv, satte mina degar på jäsning och lyssnade på lite Ben Harper, lyckligt ovetandes om vad som komma skulle.
När mina kollegor kom och skulle ta tag i våra monsterbeställningar på frallor och baguetter visade det sig att brödet inte kommit. Adrenalinet steg.
Kockarna kom in vid sju, d var sjuk, en ny kille hoppade in och en provjobbare försökte verkar världsvan. Adrenalinet steg.
Efter en hastig frukost försvann min kallskänksvän ett tag, plötsligt ringer min telefon och hon säger svagt att hon ligger i omklädningsrummet och inte kan ta sig upp. Hon hade svimmat och slagit huvudet i en bänk. Iväg till akuten. En allvarlig järnskakning. Sjukskrivning.
Adrenalinet steg.

Ungefär så har det sett ut hela dagen. Fram till nu.
Min syster är här på genomflytt och jag verkar ha lärt mig att använda mig av kontrasterna jobb/ledig. Använda mig av spårvagnsturen hem som en väg ut ur hetsen. Det är skönt. Lugnet blir så mycket tydligare av kontrasterna.

Igår var jag rastlös, idag är jag nöjd. På jobbet kan man koppla bort längtan och tankarna på allt annat än att fixa beställningarna. Det rensar systemet.

Det är positivt, annars hade avståndet till Malmö varit en avgrund idag. Nu är det istället en enkel tågresa som det inte gör något om den dröjer ett par dagar, eller korta veckor, till. Även om jag helst av allt inte vill vänta alls.

----------------------

du har lämnat ett tomrum här
jag behöver att du kommer tillbaka
att du biter mig hårt i höften och för dina fingrar över min hud
behöver dig mot abstinensen,
men du är en nykter missbrukare
tittar på mig och säger; en dag i taget jenny, en dag i taget,
återfallen kommer
jenny, du måste ha tålamod

----------------------

Klassförtrycket

Vissa dagar på jobbet är tyngre än andra, som när man spenderat timmar på akuten efter att fått ånga från bageriugnen i ansiktet, eller de dagar då allt funkar skitbra ända tills chefen glider förbi och stjäl arbetsglädjen. Då tar tröttheten och ilskan över och man vill inte mer, vill inte se till att allt fungerar, vill inte baka några mer kanelbullar eller fixa de där 350 mingeltallrikarna. Men med tryggheten i en övertygelse om att det går att organisera allt på ett annat sätt, att ilskan och tröttheten kan göra nytta om man bara förstår hur man ska använda den så orkar man gå till jobbet imorgon också, och baka de godaste kanelbullarna, någonsin.

En del av mina arbetskamrater saknar den övertygelsen, ser inte sambanden på samma sätt som jag, och deras ilska och frustration blir något annat. Något destruktivt, självförstörande.

För missta er inte, frustrationen över det här samhället finns hos alla som jag träffat som någonsin haft ett riktigt jobb.
/j

----------------------


klassförtrycket är inte vagt eller konstigt
inget tveksamt som bekymrar dig ibland

klassförtrycket är bostadslösheten och lyxvillorna i långedrag
det är överklasskärringen som snäser av dig i kassalinjen
vd:n på företaget som kallar oss “sina arbetare”

klassförtrycket kan vara något så enkelt som avståndet till stan eller något så uppenbart som skillnaden mellan de som har och de som inte har, de som äger och de som arbetar klassförtrycket är det hårda golvet under dina fötter i produktionen,
hur benen känns efter nio timmar på språng
klassförtrycket är tröttheten på bussen till jobbet 06.07,
känslan av att det borde finnas något mer

klassförtrycket är inte vagt eller konstigt
inget tvetydigt svar på en konstig fråga

klassförtrycket är arbetslösheten och det faktum att det fortfarande finns saker att göra
det är en förbannat slöseri med resurser
ett sätt att hålla lönerna i nivå med tacksamheten

klassförtrycket är tiden du spenderar på akuten medan andra går före dig i kön
är dina utslitna axlar och stela nacke, ärren på dina händer efter varma plåtar
klassförtrycket är tiden du kan njuta för att sedan vara tvungen igen
klassförtrycket är den förlorade arbetsglädjen

klassförtrycket är inget diffust eller allmänt
det är en förklaring på tröttheten och ilskan
ett enkelt svar på en enkel fråga
är både problemet och den nalkande lösningen
när tröttheten och ilskan blivit för stor
och vi inte orkar mer

tio meter över havet

jag har en vän som gifte sig tio meter över havet medan
Götheborg fyllde seglen och fick följe av tusentals småbåtar in i hamnen
en vän som innan hon sa "ja" vände sig om till oss och log
en vän som dansade ut ur kyrkan samtidigt som scandinavium
intogs av europas alla monsterjams

jag har en syster som bor i en westernby i smålands djupa skogar
som tar bilen från sin älskade lägenhet varje vår för att åka tillbaka till 1800-talet
en syster som roar sig med sina grannar i sveriges enda tågrånarby
hon berättar för mig att lucky luke inte alls varit särkilt lucky i år
att hon längtar tillbaka till framtiden ibland men att mamelucker har sin charm

jag har en bror som bygger broar i norge
som spelar fotboll varma sommardagar innan han går hem och skriver sig närmare sin examen en bror som ska ta flyget till canada, bort från mejeriet och ostarna med sprickor
en bror som blir kär i fel tjejer och, precis som jag, hoppas att livet kan bli enklare

jag har en dröm om malmö
om att ta tåget ner till ett torg med en historia av hungerskravaller
en dröm om människor i andra städer än min, vill vara en närmare vän
en dröm om att återvända, storslaget, med bultande hjärta till allt jag skulle kunna älska

det finns en man som lagt sig som ett tryck över mitt bröst
vi går tillsammans över torget till trappuppgången vid folketspark
en man som säger att om han inte varit så blyg så hade han bett mig följa med upp
en man som sett världen men ändå säger att det är nått med mig som väcker hans intresse,
nått han inte förstår
trycket över bröstet som en skön belastning

jag har en gammal älskare som växt till nått större
han ringer mig en lördag två år senare och drar med mig från bakfyllan ut i solen
han promenerar vid min sida och ler mig tillbaka in i verkligheten
vi ser irak vinna sin första seger på årtionden vuxna män dansa nyktra på borden, gråtandesskrattandes till folksånger
vi hittar tillbaka till varandra och min hjärtevän lyser upp hela bellevue den eftermiddagen

jag har de finaste vännerna
vi sitter vid riorio och ser solen sakta gå ner bakom fiskekyrka
en ljummen grillkorv, en mugg mousserande, paddanbåten cirkulerar kring oss
mina vänner håller mig under armarna när allting går fel, de tittar på mig och ser
de ringer mig på morgonen och tar mig till en klippa vid vattnet säger;
jenny, livet blir enklare, och vi älskar dig

Skogsbränder och sånt som glöder

Detta kan ses som ett försök till tvång, till att tvinga mig själv att beskriva det jag ser. Ett sätt att elda på skogsbränderna vi bär i våra bröst. Ett sätt att minnas människorna och att lära sig att kunna använda sig av tillfälligheter och chanser när de dyker upp. En påminnelse om att det inte är betraktandet som spelar roll utan vad vi gör av det vi ser, hur vi agerar.

Det här är en krigsförklaring mot klassförtrycket och en kärleksförklaring till allt som brinner istället för att bara glöda.