Den första halvtimmen

Jag är trött.
Tog vagnen till jobbet 04.59 i morse. Den första halvtimmen hade jag köket för mig själv, satte mina degar på jäsning och lyssnade på lite Ben Harper, lyckligt ovetandes om vad som komma skulle.
När mina kollegor kom och skulle ta tag i våra monsterbeställningar på frallor och baguetter visade det sig att brödet inte kommit. Adrenalinet steg.
Kockarna kom in vid sju, d var sjuk, en ny kille hoppade in och en provjobbare försökte verkar världsvan. Adrenalinet steg.
Efter en hastig frukost försvann min kallskänksvän ett tag, plötsligt ringer min telefon och hon säger svagt att hon ligger i omklädningsrummet och inte kan ta sig upp. Hon hade svimmat och slagit huvudet i en bänk. Iväg till akuten. En allvarlig järnskakning. Sjukskrivning.
Adrenalinet steg.

Ungefär så har det sett ut hela dagen. Fram till nu.
Min syster är här på genomflytt och jag verkar ha lärt mig att använda mig av kontrasterna jobb/ledig. Använda mig av spårvagnsturen hem som en väg ut ur hetsen. Det är skönt. Lugnet blir så mycket tydligare av kontrasterna.

Igår var jag rastlös, idag är jag nöjd. På jobbet kan man koppla bort längtan och tankarna på allt annat än att fixa beställningarna. Det rensar systemet.

Det är positivt, annars hade avståndet till Malmö varit en avgrund idag. Nu är det istället en enkel tågresa som det inte gör något om den dröjer ett par dagar, eller korta veckor, till. Även om jag helst av allt inte vill vänta alls.

----------------------

du har lämnat ett tomrum här
jag behöver att du kommer tillbaka
att du biter mig hårt i höften och för dina fingrar över min hud
behöver dig mot abstinensen,
men du är en nykter missbrukare
tittar på mig och säger; en dag i taget jenny, en dag i taget,
återfallen kommer
jenny, du måste ha tålamod

----------------------