Jag är människa

jag är också människa
jag behöver mat på bordet, ett jobb att gå till
värdighet
jag är inte osynlig

jag är också människa
jag går sönder om ni skickar mig i krig
jag förmultnar om ni lämnar mig i en skyttegrav
jag är känsligt gods

jag är människa
mina ben värker efter elva timmar mellan kassan och kallskänken
huvudvärken skriker efter en hel dag i ett bastuvarmt kök
människan i mig säger att det är orimligt att tjäna pengar åt någon annan
jag är ingen maskin

jag är inte osynlig
jag är han som tar emot dina pengar på bensinmacken, hon som bygger bilen som du kör, människan som ni skickar i krig, hon som förmultnar i er skyttegrav

jag är inte osynlig
jag lagar maten till era fina middagar, delar ut er post, tar hand om era föräldrar
jag är så nära

jag är känsligt gods
det gör ont när jag trillar från byggställningar, halkar på oljiga golv, lyfter de gamla
min kropp saknar reservdelar

för jag är ingen maskin
ni kan inte köpa en ny för ni kan inte köpa mig
människan i mig säger att ni inte kan ta mitt mervärde
för inget är mer värt än människan
ni kan inte kalla in mig på kontoret och byta ut mig till en snabbare modell
för jag är ingen maskin

jag är människa och
jag är så nära

----------------------

en av de saker som gör mig argast är folk som hävdar att klasskampen är död, det finns inga orättvisor längre, alla har samma möjligheter blablabla i all oändlighet...

bara människor som redan sitter på någon kan säga något sånt, bara såna människor är dumma nog att sätta sig tillrätta utan att bry sig om var de sätter sig

jag hatar dom

för jag hatar klassamhället

vafan ska jag behöva jobba 55h i veckan för att ens ha råd att ta en veckas semester medan det finns de som inte behöver jobba alls men ändå har råd att bosätta sig i en solsemester

jävla sätt

socialism eller barbari säger jag

Vi

idag rörde sig tre människor genom mitt liv,

jag kunde inte hindra någon av dem

jag vet mycket lite

ligga i gräset vid Lonsdale Quay med en bok,
se en tre-miljonersstad växa,
höra båtarna ,
känna solen,



längta

hem?



jag vet inte

Jag lever

jag vet att jag inte hört av mig på länge

men jag försöker;

* ligga i english bay, se ut över ett världshav, känna solen bränna och se snön ligga kvar på bergstopparna vid horisonten

* läsa boken "we begin here - poems for palestine and lebanon" som jag hittade i en mycket trevlig bokaffär

* inte jobba ihjäl mig

* hitta inspirationen

och jag försöker skriva ett svar på ett livstecken som skickades från Casablanca, men just nu är allt annat än sangria med Kirk och Marilyn, danskvällar med Marie och Molly och solen mot min hud, allt annat än det; så fruktansvärt långt borta

Tiotusen perfekta främlingar.

Igår firade jag, Grisen och nykomlingen T-Rex att bloggen 11th and Moody har haft över tiotusen besökare!

Vi (mest jag faktiskt) firade det med att hinna ta en tre minuter lång rast i början av ett tolvtimmarspass på jobbet.

Man måste unna sig lite lyx då och då.

Ellerhur?

Vancouver

ring mig när du korsat gränsen,
ring mig och berätta om hur det känns att vara närmare ,
berätta om motorvägarna, isen på flygplansvingarna, ljudet av rälsen susande under dig
ge mig en hemkomst, filmmusiken i de sista scenerna och en blick som når hela vägen

ring mig när du korsat gränsen
ring mig och jag ska berätta för dig om en känsla som följt mig runt jorden
berätta om osäkerheten i hur benen tar mig uppför 11th street, en ensamhet i människorna jag möter och avstånden som något omätbart nära, eller fruktansvärt långt borta

ge mig din röst närmare här, bilden från ditt tågfönster, en scen ur ditt liv

skicka ett sista brev när du bestämt dig
skicka ett brev med en doft av att vara på väg
skriv om de små städerna, fotbollsplanerna som susar förbi och kvinnan i sätet mittemot
ge mig nyfikenheten i hennes ögon, en chans att förstå höjdskillnaderna och barnens skratt som ekot du lämnat efter dig

skicka ett sista brev som en fråga
och jag ska svara dig med en minnesbild av ett tåg som lämnar en perrong, tiden jag spenderat på att komma så långt bort som möjligt och en vilja att förstå vad det är man letar efter

posta ett sista mail när du kommit fram
möt mig nere på Waves Coffe och
jag ska visa dig
gatorna som leder in i den här staden, människorna som gjorde den till min och platserna som ropar, rälsen som tjuter, flygplanen som lyfter för att ta mig vidare

Ännu en modeblogg

Nytt hängsmycke från Granville Street, Vancouver. Passar till allt!

"Ja jag, jag hatar hela borgerligheten!

Ja jag, jag hatar Sara Leander!

Ja vi, vi ska beväpna oss!

Ja vi, vi ska beväpna oss!"

/Ebba Grön, poesi på hög nivå

Det ger mig också trygghet på jobbet, nu när jag lyckats hamna i osämja med en av mina arbetskamrater. En man som sadlade om från kockainförsäljning och fängelseliv till kock.

I mitt kök har vi nu, ovan nämnda Sam, från Jamaica. Vi har Eddie, värstingen som jobbade ihop pengar till sin kockutbildning under flera år på Mcdonalds, enbarnsmor från Fillipinerna, ny köksmästare och jobbandes två jobb. Vi har Irak som jobbar i disken, mekanikern från Indien som fram till i fredags jobbade två jobb. I fredags förlorade han sitt andra jobb, något som skylldes på "konjunkturen" och "ekonomin". Man undrar ju vilka människorna bakom besluten är. Eller om det kanske ändå är så att det sitter någon lite Gud där uppe och tänker för sig själv;

"Vafan, två jobb!? Då måste man ju jobba precis hela tiden. Det borde väl räcka med ett? Ont i ryggen har han också, vafan. Ja, Vafan, hans ungar kan väl dricka mjölk i skolan istället om han inte har råd att köpa det i affären. Vafan, ett jobb räcker!"

Vi har Kirk, som orkar de långa dagarna i köket med hjälp av en fickplunta, små röda piller och ett och annat smidigt besök i ölkylen.

Vi har Tommi, pastrychef med rötter i Kina.

Och vi har mig, Jenny from Sweden.

Oftast försöker vi prata engelska. Men mest blir det en blandning av engelska, fillipinsk slang, jamaicanska, spanska, kroppsspråk och något som ingen annan än oss skulle förstå. För ibland är det enklare att hitta på nya uttryck än att förklara sig.

Mitt första svenska bidrag till Deuch; "Lagarbete"

Vilket förövrigt också borde vara väldigt modernt, tycker jag.

Kompisar från förr

jag vill minnas att solen sken men att någon höll fast min syster, någon annan drog mina armar bakåt medan en tredje satte knytnäven i min mage

jag vill minnas att vi alla känt varandra sen dagis och att vi försökte slå tillbaka när jag hamnade på marken och David Nilsson hoppade på mig

jag vill minnas det varje gång jag drar handen över mina vänstra revben men jag minns fortfarande inte någon smärta, bara ilskan i tårarna nerför våra kinder

jag vill minnas att fritidsledaren Gun-Britt sa att vi inte borde protestera så, om vi bara var lite tystare och inte slog tillbaka så skulle det sluta
och jag vill minnas att mamma tyckte att hon var en idiot, men det kan vara en efterhandskonstruktion

jag vill minnas “Dödskallegänget” som en klump i magen varje gång vi skulle gå till Vilanskolan för att ha syslöjd, jag vill minnas värmen från min systers hand strålande in i mig i tystnaden på väg förbi lekis och över BlåBron vid motorvägen

jag vill minnas någons storebror som ett hot, tystnaden från min bästis Anna och något som min syster berättade långt senare; hur någon hade förstört min nya tröja på skolavslutningen
jag vill förstå hur jag kunde förtränga sånt

jag vill minnas att vi rusade ut på fotbollsplanen, hann dit innan 5orna men hur någon drog bollen ur våra händer och sa att vi inte fick vara med eftersom tjejer inte vet hur man spelar fotboll

jag vill minnas att vi alla känt varandra sen dagis och hur en lek i kojorna bakom skolan blev ett hot om att sprida ut att vi var horor
jag vill minnas att sånt kan betyda allt när man är tio och tror att man gjort någonting fel

jag vill minnas en elvaåring som kanske önskade sig bröst, en näsa som alla andras och att hon vore lite starkare, lite snyggare, men absolut inte som Maria,
en tioåring som egentligen bara ville ha lite mer tystnad, lite mindre skrik när hon gick över skolgården, lite mindre skrik hemma och bara spela lite mer fotboll

jag vill minnas att vi alla känt varandra sen dagis, att din pappa var målare och spelade i något sorts band, att någon annans pappa var alldeles för rik för att han skulle kunna beblanda sig med barn som oss, att det stod människor i utkanten av den här berättelsen och tittade på

jag vill minnas hon vars barnkalas vi gick på, ensamma, för ingen annan ville komma, jag vill minnas att hennes mamma tackade vår mamma för att vi var så snälla som kom, jag vill minnas att jag förstod precis vad hon menade men att jag ville förklara att hon missförstått
jag vill minnas hur hon tillslut lyckades byta skola

jag vill minnas att jag inte analyserade det då, men att så här i efterhand så var Remi eller Abraham aldrig modiga nog att slå, bara fega nog att stå vid sidan och hålla fast eller håna, och att resten av klassen inte ens var modiga nog för det

jag vill minnas livet hittills som något vi inte riktigt kan kontrollera,

någon man känt sen dagis men fortfarande inte förstår sig på,
någon som skadar oss men sen ber om förlåtelse, någon som hamnat i fel bekantskapskrets, slått in på fel bana men egentligen bara vill sitta med oss i parken, kisa mot solen och säga “förlåt för all skit, verkligen, men i kontrasterna lär vi oss vara människor”

och jag vill minnas två tolvåringar, som slog tillbaka

"Men hallå, vi måste ju ha likadana träningsoveraller!"

jag vill minnas det som en lycklig tid
hur vi i motljus växte upp i trygga hem
hur våra föräldrar stöttade oss och följde med på fotbollsträningar
hur vi om somrarna åkte utomlands och fick se världen
hur våra vänner, för vi hade vänner, bar oss genom fantastiska år i den svenska skolan

jag vill minnas det som en lycklig tid
men någonting vände

våra pappor blev arbetslösa, skolklasserna växte
skillnaderna mellan barnen på Vilanskolan och Helgedalsskolan blev tydliga i sättet de vuxna pratade
orättvisorna mellan oss med arbetslösa pappor och våra klasskamrater i de fina villakvarteren fanns där som en diskussion om hur mycket pengar vi skulle samla till skolresan, om fotbollslaget skulle köpa nya overaller, paniken i mitt bröst när mamma frågade om förra vinterjackan fortfarande passade

ingen lärde oss sätta ord på den där känslan i bröstet, skammen, hatet, men motsättningarna var i vilket fall som helst tydliga;
på skolgården, i vilken bil ens föräldrar körde och kläderna man ärvt eller köpt i fina affärer

och kanske, om vi hade lyssnat, hade vi hört någon protestera när de stängde syslöjden på vår skola och vi ärvde våra storasyskons böcker, lärde oss att tomrummen i övningsböckerna inte fick fyllas i

det var en fantastiskt tid

då vi växte upp


vi blev lovade så mycket

------------------



det här kan vara inledningen till boken jag skriver, fast det är svårt att säg just nu för jag jobbar för mycket för att hinna skriva den
det här med "workingholiday-visa" visade sig vara mest work och inte så mycket holiday

men det positiva med det är att jag har "avancerat" från kallskänka till kock
och skaffar mig historier att berätta om

te x fick bobby sparken igår
och förra veckan kastade den stupfulla ägaren en av de anställdas telefoner i golvet så att den gick i tusen bitar

anarki i norra vancouvers restaurangvärld
men det är som sagt, en annan historia