Varmt blod, kallt stål

det är med en känsla av vemod större än en tysklandsfärja som jag står i köket och för sista gången slänger ett blomkålshuvud på duttkocken när han föreslår att jag ska byta yrkesbana och ställa mig vid rosenlund, sista gången vi lägger hundratals tallrikar med nån flott rätt som jag försöker lära mig att uttala, sista gången tröttheten tar över och allting urartar i att någon tar upp jakten på mig och hämnas något jag kanske sagt genom att kasta tomat- och persiljegelé i nacken på mig

sista gången jag känner att allt som dom vet vill jag veta
sista gången jag plockar upp anteckningsboken och får ett nytt recept


här i alla fall


och idag stod jag i källaren och berättade om mitt glödande hat över allt som hänt de senaste veckorna för en kallskänka när chefen svänger runt hörnet
nu slipper jag fundera mer på vad jag ska säga för väl valda ord på fredag innan jag går hem
det mesta blev sagt
och det kändes mycket bra i mitt glödande hjärta

vi går på afterwork och man fattar att kockarna har pubrundorna i blodet
och hjärtat på rätt ställe
någon lutar sig fram och säger att jag ändå måste till något bättre ställe
"du kan inte stå här och harva ändå, du ska göra nått större"
och de kommer fram till mig i kallskänken
säger att det är förjävligt det här
men att "jag hörde att dom sökte folk där och där, jag rekommenderade dig"

sista gången vi jobbar ihop
men brevid känslan av vemod har jag lagt en plan på att åka till Kanada
den finaste brodern tror på föredelningspolitik och betalar min biljett för att jag ska komma över till honom
han tror att jag behöver komma bort och jag tror som honom
och vet inte riktigt om jag hoppas på att jag kommer tillbaka eller inte

planen är en månads semester långt härifrån
och det känns bra
men i smyg söker jag arbetstillstånd och letar efter ett nytt kollektiv


i Kanada