Befrielsen

jag funderade på det idag
vad man gör för att klara av såna här veckor
såna här månader
såna här år
hur man orkar leva i det här skitsamhället

dels handlar det om människorna
som lyfter en och vet hur man gör för att överleva
som ringer, messar, mailar, ger blommor
får en att förstå att man inte är ensam

men i stort handlar det om att putta skiten ifrån sig
leva i hoppet om en bättre dag imorgon, nästa vecka, nästa år
organisering och kamp
att hitta en väg framåt som leder ut ur allt som gör en illa

och människorna då såklart

och kanske om ett telefonsamtal från någon som kommer få våren att komma lite tidigare nästa år, förhoppningsvis, kanske, en kontrast och något som tänder mig
men det vet vi inte än
och om det här:




så, det är så här det är
en trötthet över allt som är
skiten man vadar sig igenom
blir trampar på
hopplösheten

så det är inte
folkmassorna på gatorna
de röda fanorna hastigt upphängda
adrenalinet pumpande
befrielsen

så det är inte
ett schysst arbetstempo
slipade knivar och halkfria skor
jobb till alla
arbetsglädjen

så det är inte
sätta sig ner på trottoarkanten
kunna andas ut
vår tur nu
rättvisan

så det är
cheferna som trampar på oss
rädslan i arbetskamraternas ögon
tysta arbetsplatser
livegen

så det är inte
folksamlingarna utanför kommunhuset
de folkvalda på bankerna
omfördelande resurserna
hoppet

istället
murarna runt de som har
bostadskvarteren, landsgränserna, ockupanterna
systemet som begraver oss
i hundratusental

så det är inte
möjligheterna tydliga
drömmarna möjliga
förverkligandet inte en omöjlig dröm
verkligheten för alla

så det är inte
du som torkar bort mina tårar
fyller mig med kraft
säger;
du behöver inte leva i hoppet om morgondan längre
socialismen är här
nu