Röd linje mot Ropsten

Jag satt på tåget till Stockholm. Med tunga väskor och de svenska sjöarna susandes förbi utanför tågfönstret. Jag öppnade word-dokumentet som är min bok och det kändes som om bitarna föll på plats. Det är mycket kvar att skriva men det känns som om jag har en bättre idé nu om hur jag ska lägga upp det.

I Stockholm skiner solen idag, igår regnade det men jag gick bredvid en vänn jag inte sett på länge. Vi pratade om kärleken och jag sa att jag kände mig så jävla dum som trodde att det var avstånden det var fel på.
Avstånd är bara avstånd, man kan inte beskylla de för någonting annat.
Jag är smärtsamt medveten om mitt hjärta de här dagarna, men det är skönt att äntligen känna något. Jag går på nya gator, i nya städer, tror på en ny vår.
Nu kör vi.

---

jag visste det redan då
hade tänkt det hela den kvällen
med ljuset spelandes i ditt ansikte

någonting elektriskt
någon sorts underton
som växte
och tog över

jag hade känt det förut
tillsammans med andra trodde jag
men aldrig ensam

som någonting som spricker inuti
som att hitta ett nytt rum i en lägenhet där man bott i år
hur himlen öppnar sig efter trettio dagars torka

jag visste det redan då
hade kännt det krypa över mig hela den kvällen
någonting ljust
någon sorts vibration
som ett växande jordskred i mig
att
det var det där de pratade om
att det var nära nu

och en enda gång
kände jag det mellan oss

I still dream of you

jag drömmer om andra platser och vaknar tidigt
solen pressar sig upp bakom träden
skatorna flyger över innergården
så mycket tid har gått

jag beter mig mycket osvenskt
hälsar på grannarna tidigt på morgonen
pratar med butiksbiträdena på främmande språk
letar efter utlänska namn i min telefonbok

jag vill ringa upp Marie, säga att jag drömde om henne igen
berätta hur man kan sakna en vän så mycket att avstånden emellan
krymper till en rädsla så stor att man inte vågar tro att vi kommer ses igen

jag packar inte upp mina väskor
köper inga biljetter i kollektivtrafiken
sätter mig på tågen härifrån

någon viskar att livet saknar garantier och löften
och jag tänker att jag i tre månader försökte hålla fast vid känslan av att kärleken var två flygplatser bort, nio timmar in i framtiden
som om man kunde komma ikapp den genom att resa bort

kanske har jag åkt åt fel håll hela tiden

min bror sätter sig vid köksbordet
vi äter svenskt bröd med svensk ost
vi använder osthyvel och ett språk mina fingrar minns men inte min mun

jag tänker mycket lite på hur allt skulle kunna blivit
och hoppas mycket på hur det kommer bli

försöker vara här nu

Göteborg

Göteborg välkomnar mig med landningsbanor täckta av slask. Min syster sitter brevid mig i taxin medan vår taxichaufför berättar om hur trasigt allting är. Hans styvdotter har blivit utkastad av ex-mannen och allting är åt helvete.
Jag har gråtit mig tillbaka över Atlanten. Har stått i vägkorsningar och under neonskyltar och på tå sträckt mig upp för att ta farväl av människorna som gjorde Vancouver till min stad. Suttit på flygplanen med orden ekande i öronen. "Will I ever see you again?"
Så mycket svindel.

Det är svårt att förstå hur avstånden kan lägga sig emellan men jag vet redan allt för väl hur långt bort andra sidan jorden är. Hur fort tiden går i olika tidszoner.

Göteborg är tystnaden utanför lägenheten, inga sirener, inga rop från 24e våningen. Skyskraporna bytta mot min brors etta på bottenvåningen i förorten jag en gång kallade min.

Vi åker på en fest jag varit på tusen gånger innan, med läkarstudenterna som frågar mig vad jag ska plugga till sen; som om jag inte redan har ett yrke. Med civilingenjörerna som tycker att det är exotiskt att träffa någon som jobbar i kök.

Jag tittar mig oroligt om efter mina vänner från Vancouver och tar på mig ytterkläderna.

På vagnen hem igen är jag en turist som inte känner igen vägbyggena och vet var extrahållplatserna ligger. När jag tittar uppåt ser jag inga stjärnbilder i skyskrapornas fönster och jag vet inga nattöppna fik dit jag kan gå för att skriva.
Jag är en främling här nu. Går ensam hemåt och tänker att om det redan är försent så gör det ingenting.

Jag börjar om nu.

Claire i Tvärdrag

Den här dikten publicerades i Tvärdrags senaste nummer. Vill ni läsa en liten intervju och ännu en dikt av mig så kan ni köpa numret här.

Nu ska jag packa mina väskor och ta flyget till Sverige igen.

Hejdå Vancouver!



Det kommer inte bli några stora nyheter,
vi kommer inte läsa några löpsedlar om det.
När du slår upp tidningen imorgon kommer det handla om den nya bantningskuren och hur mycket regn som fallit sen igår.

Det kommer inte bli några extrainsatta nyheter eller
begravningståg genom den här staden.
Inga minnesprogram om hur omständigheterna placerade henne där.
Men i hörnet av Granville och Georgia låg hon likt förbannat,
stelfrusen med pappersskylten framför
och även om vi gick förbi så såg vi henne likt förbannat.

Hennes önskan var enkel.
Orden på skylten bad inte om en ny motorväg eller fler poliser.
Pratade inte om skattesänkningar eller hårdare tag mot invandrare.
Hon ville inte starta en debatt om varför det var hon och inte du som låg där,
bad inte dig avstå från kaffet på lunchrasten, ifrågasatte inte varför du inte gick med i förstamajtåget förra året.

Men hon ville dig något och du läste det på hennes skylt,
såg det i hennes ögon, hörde det inuti.
Och även om hon luktade illa så
var hon likt förbannat människa.

Det kommer inte skrivas några böcker om hennes liv,
inte komponeras några sånger om mannen som hon en gång älskade eller barnen hon förlorade.
Men där låg hon likt förbannat, i korsningen, på öppen gata med
sina sista ord skrivna i svart på en bit papp;

“My name is Claire“

Och du viste att det hon bad om inte var förlåtelse eller
ett sätt att vrida tillbaka tiden.
Det fanns ingenstans att lägga växeln.
Ingen hatt, ingen pappersmugg,
inga utsträckta händer.
Men där låg hon likt förbannat,
i korsningen Granville and Georgia,
berättade att hon var människa och
bad dig komma ihåg henne.

Livrädd med stil

Jag gick och la mig. Sen slog den plötsligt till; insikten om att jag om ca 40 timmar flyttar tillbaka till Sverige.
Rastlösheten som någonting som spänts inuti mig. Jag ställer mig tyst på balkongen, lyssnar till ett tyst Vancouver. Skylten nere på hotellet blinkar till, en mörk Mazda kör genom gränden, grannen mittemot tänder lampan vid nattygsbordet, släcker den sen igen. Ljudet av sirener växer sig närmare, krymper bortåt igen. I Sverige sitter folk och äter lunch, det är ljust ute, kanske pratar de med varandra. Om hur allting ska gå.

Jag försöker skriva men kan inte. Försöker sova men det går inte.
Jag kommer på att jag inte alls åkt tillbaka till Vancouver, jag har varit i Sverige sen december, gick aldrig på flygplanet tillbaka hit i januari. Men nu, när jag ändå måste åka hem igen vet jag inte hur jag ska göra. Jag har redan sagt hejdå till alla, jag gjorde det i november. Jag har redan ckeckat in mitt bagage, jag gjorde det i december, men nu måste jag ändå packa väskorna igen. Hur gör man? Hur kommer man tillbaka?

Tror ni att det kommer gå bra? Det kommer gå bra va?
Säg att det kommer att gå bra.

Sirenerna växer igen. Det är nära nu.

Människor är pengar

Så lite tid kvar här. Men det känns som om jag bara sitter och väntar på att mitt boardingcall ska komma och jag ska få gå på flyget hem till Sverige igen. Jag är trött på att sitta på flygplatsen och vänta. Varje "hejdå" blir en utdragen procedur som börjar om varje gång man springer på varandra på stan, på bussarna, dansgolven. "I heard your moving back soon" "Yeah" "Yeah"

Mest av allt saknar jag att jobba. Mitt arbetstillstånd gick ut i februari och ibland drömmer jag drömmar om att jag är tillbaka i köket. Saknar mina arbetskamrater och känslan av att jobba tillsammans. Ibland saknar jag till och med ljudet av bångmaskinen och sitter jag på en restaurang med öppet kök har jag svårt att koncentrera mig på mitt sällskap, sitter med blicken spänd mellan kockarna bakom disken.

En av mina vänner i Göteborg skickar mig en länk till en artikel i GT. Det handlar om en tjej på caféet Condeco som fick sparken för att hon log för lite.

Klickar ni er vidare kan ni läsa fler artiklar på samma tema. Condeco ägs av samma kvinna som äger Evas Paley där jag jobbade i nästan två år. Ni kan läsa om mina erfarenheter här Kungsportsavenyn 39.
Där lärde jag inte bara känna mina bästa vänner utan lärde mig också hur det verkligen fungerar bakom disken på kaféet där du köper din latte. Ägaren har satt i system att anställa unga tjejer som inte vet särskilt mycket om vilka krav man kan ställa på en arbetsgivare. Arbetstempot är så pass högt att de flesta bara orkar jobba kvar i tre månader. Hon vet att folk som blir bekväma i en position är mer benägna att ställa krav. Senaste skyddsombudet blev uppkallad på kontoret och fick varningen; "om du inte slutar sprida så negativ stämning så är vi tvungna att säga upp dig"

Det jag och mina vänner kan skratta åt så här i efterhand är den gången ägaren skickade ut ett brev där hon glatt meddelade att allt kaffe skulle rättvisemärkas för att hon tyckte att det var "självklart" att arbetarna som producerade det skulle behandlas rättvist. Vi som jobbat där visste först inte om vi skulle skratta eller gråta. Det var ironi på hög nivå.

Mycket kan sägas om Condecokoncernen, ingenting bra vad jag kan komma på. Och en sak är säker; någon bra personalpolitik har de definitivt inte.
Eller vänta, det beror på vad man vill uppnå med den förstås.
Tid är pengar? Ägaren Eva Ohlsson vet att människor är pengar, och hon är inte rädd för att utnyttja det.




Den här annonsen hittade jag nu när jag börjat leta jobb, låter spännande, äntligen någon som är villiga att belöna hårt arbete!

"Kock
CAFÉ XXXXXXXXXX

Publicerad: 2009-03-20,

Stockholm (Kommuninformation), 2 platser

NYSATSNING! EXPANDERING!

Café XXXX söker kockar till nysatsningen XXXXXX.
Du som söker bör ha lång erfarenhet av matlagning, vi ser även att du är passionerad och driven. Du måste utan tvekan ha skinn på näsan och dessutom njuta av hårt arbete.

Har du dessa kvalitéer finns det en plats i himlen för dig. Välkommen att ringa eller maila."

Jag kommer hem nu

Jag sitter på Starbucks och skriver. Nu är det inte länge tills jag flyttar hem till Sverige igen. Jag har inga planer på att återvända hit. Inte för att jag inte skulle vilja, mitt liv här har varit relativt enkelt. Mer för att jag tror att det inte går att återvända till det, även om jag skulle vilja. Men jag vill inte.
Jag kom hit bitter som fan, på kärleken som gjorde mig besviken, på facket som backade när jag fick kicken. Ingenting var annorlunda här, bara det faktum att ingen viste vem jag var. Ingen förväntade sig att jag skulle protestera när vi inte fick ut övertidsersättningen, jag satt inte och väntade på att någon skulle ringa mig, ingen hade mitt telefonnummer. Jag försökte hålla mig borta från kärleken så gott jag kunde. Jag försökte att inte protestera när någon satte sig på mig.

Det var konstigt, för det kunde det gå veckor mellan tillfällena då jag reflekterade över varför jag valde att inte organisera mig och hur jag för första gången på tio år lyckades knyta näven i fickan. Den enda anledningen till att jag lyckades så bra med det var att det inte fanns någon runt omkring mig som ställde mig till svars. Här var jag någon som var ute och reste, jag var ”the blonde Swedish girl” och det jag inte berättade för någon var det ingen som viste. De kunde fråga mig vad min grej var och jag kunde svara att jag tyckte mycket om att upptäcka nya platser. Det gör jag inte, jag har alltid varit orimligt rädd för saker jag inte kan kontrollera, men ingen hade någon anledning till att ifrågasätta mitt påstående.
Kanske var det anledningen till att jag inte direkt åkte hem igen; här var jag en främling. Det fanns inga förväntningar på att jag skulle vara den som sa emot när vi inte fick ut rätt lön eller att jag skulle protestera när någons vänsvänn sa att skatterna var för höga. Jag kunde kontrollera vem jag var i andra människors ögon. Det fanns ingen risk att jag skulle stöta på någon som kännt mig som tonåring eller legat med samma killar som mig på gymnasiet. Ingen hade läst om mig i tidningen och googlade de mitt namn skulle de ändå inte förstå vem jag var. Min historia sträckte sig inte längre tillbaka än första ögonblicket jag träffade en ny människa i den här staden. Jag höll sakta på att skriva om historien om mig själv, radera mig på ett sätt som människor med självmordstankar skulle avundat. Jag trodde att jag hade hittat en väg ut ur kärleken, bitterheten, och mesta av allt; bilden jag hade av mig själv.
Det var skönt till en början, men tillslut skulle det visa sig vara förödande. Jag höll på att tappa bort mig själv och efter ett par månader tyckte jag att jag kände människorna omkring mig bättre än mig själv.

Självklart hjälpte det inte att ligga lågt ett par månader. Problemet var att jag fortfarande såg världen på samma sätt som förut. Även om jag tittade bort så såg jag och även om jag undvek att läsa tidningen så kunde jag höra om allting som hände i människors samtal på busshållplatserna, barerna, facebookstatusar. Det var omöjligt att bortse från stressen, pengarna cheferna aldrig betalade ut och orättvistorna så tydliga att det omöjligt gick att titta bort även om man försökte. Jag kände fortfarande smärtan bakom skulderbladen efter nio timmar i köket, svor fortfarande varje gång chefen lät bli att betala ut pengarna han var skyldig mig och tittade man åt andra hållet när man passerade hemlösa såg man de som låg på andra sidan gatan istället.

Jag kommer sakna många av människorna här, många av platserna jag kallar för "hemma". En del kommer jag omöjligt kunna glömma. Men de senaste månaderna har i mycket bara varit en väntan på att få komma hem till den svenska jenny igen. Jag saknar henne. Att inte ha varit organiserad i ett fackförbund eller politiskt parti under ett år har fått mig att inse hur liten man är ensam. Jättejätteliten för att vara exakt. Och det är lagom kul att vara osynlig.

Jodå

http://lotidningen.lo.se/?id_site=8&id_item=22436

Jobbar natt

Sjutton dagar tills jag flyttar tillbaka till Sverige och det känns som om allting eskalerar. På en vecka hinner man med en livstid och ändå försvinner dagarna så fort.
Jag går till Waves efter tre timmars konstant dansande. Klockan är 2.30 och jag skriver bort två timmar tillsammans med en kall kopp chailatte. Killen brevid mig heter Jason, han frågar vad jag skriver på och jag försöker förklara vad min bok handlar om. Jag känner mig väldigt fånig men tänker att det inte lät så konstigt när han berättade om boken han jobbar på så det är nog lugnt. När han inte jobbar på tryckeriet är han är gerillagardener, whatever that means, och vi pratar bort ytterligare en timme efter tidningsbudet kommit in med morgontidningen. Så snabbt kan man släppas in i ett nytt liv och när jag går hemåt den morgonen vet jag inte om jag lämnat det lika fort igen. Det spelar mindre roll.
Två dagar senare, efter en svettig natt på The Bourbon, sitter jag där igen. Jag känner igen människorna som befolkar den här staden om natten. Någon som går förbi utanför fönstret nickar mot mig och försvinner upp längs Hastings, en annan ler och kommer in och sätter sig bredvid. Jag lägger undan pennan och skrivblocket ett tag och vi pratar länge om att vara på väg.

När vi sen säger hejdå har nattpersonalen gått hem och när jag passerar dinern vid Pender kommer jag på att jag glömt hans namn. Tänker att det spelar mindre roll när man är på väg.
Ett par timmar senare vaknar jag av sirenerna från brandstationen ett par kvarter bort, varuleveranserna till hotellet brevid och känslan av att namnen vi bär är mer en riktning. Så minns jag människorna. Genom platserna och ljudet av den här staden om natten.