Kungsportsavenyn 39

3.

det är högsommar och vi balanserar snabbt ut på innergården med lunchbrickorna
klockan är fem och solen kommer nå in till vårt bord i ca femton minuter till
du slänger av dig skorna och drar av dig strumporna, lägger upp fötterna på en brännhet caféstol som säkert var väldigt modern någon gång under nittonhundratalet
klämmer lite på dina tår och säger att dina fötter är hårdare än din mormors
“äckligare också” konstaterar jag och kastar ett leende mot solen
högt över våra huvuden, över taken, ner längs fasaden, är uteserveringen packad med gäster

vi kopplar bort stressen ett tag, sitter tysta och iakttar duvorna som blir fetare och fetare för varje turist som inte fattar att de är skadedjur värre än råttorna
flera gånger om dagen gallskriker avenyns finaste klientel när duvorna flyger in i caféet på jakt efter avenyns mest överdimensionerade chokladmuffins
två tredjedelar av tjejerna bakom kassan reagerar på samma vis och medan resten av gästerna skrämmer in duvan i en galen zickzack mellan att krascha in i fönstret mot uteserveringen och att flyga handlöst in i spegeln bakom kassan så börjar man fundera på om det kanske är dags att ta en rökpaus

solen flyttar med oss längs innergårdens sista kvadratmetrar
sexvåningshuset äter upp de sista solstrålarna och idag spelar det ingen roll
k är sjuk och det fanns konstigt nog inga ersättare idag heller
ingen tid för avtalsenliga raster

du mumlar nått om att dom borde ge fan i att utnyttja vår vilja att göra ett bra jobb
“någon jävla dag ska jag bara lägga förklädet här och be kärringarna dra åt helvete, då kan Eva* försöka stressa fram sin skit till gästerna ensam”
dörren in till trappuppgången slår igen med en smäll bakom oss
sätter punkt för en av veckans längsta raster


(* ja, alltså, “Eva” är ju den ökända ägaren, kanske att hon egentligen heter nått annat, kanske inte, vad vet jag. jag är bara hon som berättar)

Kungsportsavenyn 39

6.
sommaren är en dimridå i diskrummet
slår emot oss när vi pressar ryggen mot svängdörren och balanserar in kilo av disk

“vafan!”

bänkarna och diskvagnarna är överfulla och jag blir tvungen att försöka stapla dåligt packad disk på höjden
tyngden bränner bakom vänster skulderblad och jag får för åttonde gången idag lust att bara kasta allt i väggen och sätta mig ner på golvet, ge upp
ögonen svider
b slänger upp dörren och lägger för en millisekund handen på min axel

“kom igen jenny, bara ett par timmar kvar nu. vi kan ta en öl sen, tror vi slutar samtidigt idag”

jag struntar i ropen från kassalinjen, kaoset i serveringen och räkmackorna som håller på att ta slut
börjar sortera kopparna, glasen och tallrikarna medan b står bredvid och tar sig an den överfulla bestickbacken
vi pratar inte med varandra, men vet exakt varandras nästa rörelse
ett snett leende och “jag måste ner igen, glöm inte ölen sen”

svängdörren ut i caféet och luftfuktigheten sitter kvar i mina kläder, rinner längs min ryggrad
ett djupt andetag och tre steg, tillbaka ner i kassalinjen

Kungsportsavenyn 39

1.
vintern är en dimma över göteborg tvärgator
spårvagnarna pressar sig upp för backen förbi götaplatsen
bussarna glider baklänges ner längs avenyn
på caféet där jag arbetar anställs inga mörka diskare längre eftersom ägaren anser att de jobbar dåligt, dock går indier bra så länge de är män, min vän som sökte jobbet blev diskvalificerad redan innan hon hunnit lämna en ansökan, tjejerna ska stå i kassan

vissa dagar svär vi i kassalinjen, åt kön som letar sig ut genom entrén, åt fuktskadan som gjort golvet buckligt så att man måste springa mellan kassan och kaffet med finess så att man inte ramlar, åt att vi inte hinner göra ett bra jobb - bara knappt göra det
så vi svär tyst och hälsar ännu en gäst välkommen med ett leende

på kylen uppe i kallskänken hänger en lapp
“Se upp så att du inte får kylen i huvudet!” och vi lär oss efter ett par försök att rycka upp och slänga igen den i ultrarapid, utan att klämmas fast mot kallskänksbänken
man skulle kanske kunna säg att det är en del av vår yrkesskicklighet, tillsammans med att knyta näven i fickan och upprepa tankemantrat “håll käften och ta emot, annars behöver de dig inte imorgon, hyran, maten, slippa stängningspassen”

efter ett par månader, år bakom kassan på Avenyn är vi bäst på att le sarkastiskt åt överklasskärringarna som ser ner på oss, som inte är vana vid sarkasm från tjänstejonen så det går inte riktigt fram

när kön tunnas ut samlas vi i kallskänken
snackar skit om vad som hände i helgen, vem som hånglade med vem och planerna för framtiden
hur vi ska ta oss ifrån överklasskärringarna och träningspassen i kassalinjen

vi planerar men vet hur många såna planer vi redan rört oss förbi
månaderna blir till kvartal och vi som varit med ett tag ser direkt hur länge varje ny tjej kommer orka
de flesta bara ett par månader, de som pluggar och bara jobbar extra oftast längre och varför just vi stannat längre än snittet på 3 månader analyserar vi inte

vi trycker kortet i stämpelklockan och försöker verka oberörda när diskarna kommer in i omklädningsrummet medan vi byter om
ägaren satsade på lyxiga toaletter till gästerna istället för två omklädningsrum
indierna blir oftast väldigt generade

jag och h rör oss ner längs Avenyn, korsar spåren och ett snabbt hejdå
vet att vi ses om ett par timmar igen

Kungsportsavenyn 39

5.
det är lördagsmorgon och kallskänken är fylld till bredden med panini som ska utfodra alla lyckliga lediga
jag kastar fram smöret, sätter ihop Hälden och skär upp tomaterna
sticker vant in handen i den vänstra bänkkylen och inser det innan jag sett det;
någon har tagit min mice en place!
“fan, inte nu igen! jag har inte tid med det här!”
jag hör h svära samma radda nere i caféet och fattar att det måste varit kaos här igår
en kombination av alldeles för mycket gäster och alldeles för lite personal
sånna kvällar blir dåliga spiraler, man kan hamna mer och mer efter under flera dagar innan det äntligen börjar regna eller det går någon viktig fotbollsmatch som gör att folk stannar hemma

först då kan vi försöka hinna ikapp igen

lördagar betyder fullsatt, men också att vi förhoppningsvis är så mycket personal att man slipper sitta och äta ensam

h kommer upp till mig i kallskänken och suckar att det var de nya tjejerna som stängde igår
det finns inga marginaler för att inte ha 4 års erfarenhet av just den här arbetsplatsen för att lyckas stänga i tid och kunna stämpla ut i takt med schemaläggningen, några pengar för den överskjutande tiden ser man sällan av och övertidsersättning är tydligen något som bara stora företag måste betala ut,
inget som kallskänkor, cafébiträden och diskare förtjänar

tyvärr har ingen lyckats med att skaffa sig den erfarenheten innan de inte orkar mer och säger upp sig, och för varje tjej som säger upp sig, och varje ny tjej som börjar, läggs fler och fler arbetsuppgifter och mer och mer ansvar på oss som jobbat kvar längst

h återvänder ner i caféet och jag hör mina svordomar få sällskap av hennes emellanåt
det håller hopplösheten borta

det kommer bli en lång dag, solen kastar sina första strålar mot lilla uteserveringen på framsidan och jag hjälper h ut med de tunga stolarna,
extrapersonalen envisas med att stapla dem sex och sex och även om vi ställer oss på tå har vi svårt att få ner den översta, tvingas lyfta från mitten och få med oss tre på en gång för att det ska gå

“synd att Eva inte fattat det där med att det är avdragsgillt med friskvård, jag skulle verkligen behöva en massage”
“äh, det är mer troligt att du lyckas övertala henne att massera dig själv”
ett leende och
“jag tror jag ska fråga henne nästa gång hon dyker upp, kan bli intressant”

tillbaka in i kallskänken och svetten rinner längs ryggraden
skruvar upp radion, kastar ett snabbt ögonkast på klockan och skriker till h
"ska vi försöka ta lunch vid tolv idag? E är väl ändå för bakfull för att jobba idag, så det är väl bäst att gå innan hon sjukanmäler sig"
h sticker upp huvudet i kallskänken och ler som svar
kan nog bli en ganska bra lördag det här ändå






Hälde- mycket användbar maskin. tärnar, river, skivar osv.
Mice en place - man förbereder och organiserar sina ingredienser och redskap innan man börjar. Skär upp mozzarella och fyller kylarna med röror och liknande så att det bara är att sätta igång.
"E" - platschefen

Kungsportsavenyn 39

7.
sitter i baren tio timmar senare och ölen utnyttjar utmattningen,
gör tröttheten trög och lätt på samma gång
b berättar skrönorna från hur det var här innan vi började
hur platschefen brukade ringa sina vänner och ha förfest och fribar efter varje stängningspass hon tvingades ta
sen dess har personalen bytts ut otaliga gånger så vi har ingen som direkt kan bekräfta uppgifterna men konstaterar att det låter rimligt och i linje med hennes professionalitet
samtidigt vet vi att inga löneförmåner kommer av sig själv och frågar varandra med ett snett leende vad vi skulle kunna skaffa oss för förmåner själva
inser efter en del diskuterande att caféet inte har någonting som vi skulle vilja ha

“ja, det skulle väl vara högre lön och att få schemat lite tidigare än kvällen innan det börjar gälla, men vafan, man ska ju inte ställa för höga krav”
“nejfan, det kan ju inte vara lätt att vara chef; pengar som ska räknas, beställningar som ska glömmas, fikor som ska fikas, rökpauser som ska tas, det är ett hårt jobb det där”

skratta eller gråta?
jo, in i dimman med ett halvt skratt,
blandat med en avslagen personalöl och
en flyktig tanke på att man fan måste ta tag i skiten snart

Kungsportsavenyn 39

9. vissa dagar klaffar allt
mice an placen är perfekt
vädret är lagom bra
gästerna är trevliga och lagom många
chefen är ledig

vi hinner göra ett bra jobb

-------

caféet där jag jobbade, träffade mina bästa vänner, blev skyddsombud och sa upp mig från eftersom jag tröttnade på all skit har fått ett nytt skyddsombud

jag ringde hem till en av de absolut finaste häromdagen och fick en andrahandsrapport,
av alla de som jobbade där när jag slutade för ett år sen så jobbar en av tjejerna kvar

hon berättar att historien upprepar sig, att eva är ofelbar i sitt sätt att försöka få bort de fackligt aktiva

det nya skyddsombudet hade blivit uppkallad till kontoret och fått en varning; "om du inte slutar sprida så negativ stämning så är vi tvungna att säga upp dig"

herregud
har man hört den förr?
ja, tyvärr

idag önskar jag att jag stod på Avenyn och kunde gå in på caféet och berätta för den tjejen hur jävla bra hon är

Människor är pengar

Så lite tid kvar här. Men det känns som om jag bara sitter och väntar på att mitt boardingcall ska komma och jag ska få gå på flyget hem till Sverige igen. Jag är trött på att sitta på flygplatsen och vänta. Varje "hejdå" blir en utdragen procedur som börjar om varje gång man springer på varandra på stan, på bussarna, dansgolven. "I heard your moving back soon" "Yeah" "Yeah"

Mest av allt saknar jag att jobba. Mitt arbetstillstånd gick ut i februari och ibland drömmer jag drömmar om att jag är tillbaka i köket. Saknar mina arbetskamrater och känslan av att jobba tillsammans. Ibland saknar jag till och med ljudet av bångmaskinen och sitter jag på en restaurang med öppet kök har jag svårt att koncentrera mig på mitt sällskap, sitter med blicken spänd mellan kockarna bakom disken.

En av mina vänner i Göteborg skickar mig en länk till en artikel i GT. Det handlar om en tjej på caféet Condeco som fick sparken för att hon log för lite.

Klickar ni er vidare kan ni läsa fler artiklar på samma tema. Condeco ägs av samma kvinna som äger Evas Paley där jag jobbade i nästan två år. Ni kan läsa om mina erfarenheter här Kungsportsavenyn 39.
Där lärde jag inte bara känna mina bästa vänner utan lärde mig också hur det verkligen fungerar bakom disken på kaféet där du köper din latte. Ägaren har satt i system att anställa unga tjejer som inte vet särskilt mycket om vilka krav man kan ställa på en arbetsgivare. Arbetstempot är så pass högt att de flesta bara orkar jobba kvar i tre månader. Hon vet att folk som blir bekväma i en position är mer benägna att ställa krav. Senaste skyddsombudet blev uppkallad på kontoret och fick varningen; "om du inte slutar sprida så negativ stämning så är vi tvungna att säga upp dig"

Det jag och mina vänner kan skratta åt så här i efterhand är den gången ägaren skickade ut ett brev där hon glatt meddelade att allt kaffe skulle rättvisemärkas för att hon tyckte att det var "självklart" att arbetarna som producerade det skulle behandlas rättvist. Vi som jobbat där visste först inte om vi skulle skratta eller gråta. Det var ironi på hög nivå.

Mycket kan sägas om Condecokoncernen, ingenting bra vad jag kan komma på. Och en sak är säker; någon bra personalpolitik har de definitivt inte.
Eller vänta, det beror på vad man vill uppnå med den förstås.
Tid är pengar? Ägaren Eva Ohlsson vet att människor är pengar, och hon är inte rädd för att utnyttja det.




Den här annonsen hittade jag nu när jag börjat leta jobb, låter spännande, äntligen någon som är villiga att belöna hårt arbete!

"Kock
CAFÉ XXXXXXXXXX

Publicerad: 2009-03-20,

Stockholm (Kommuninformation), 2 platser

NYSATSNING! EXPANDERING!

Café XXXX söker kockar till nysatsningen XXXXXX.
Du som söker bör ha lång erfarenhet av matlagning, vi ser även att du är passionerad och driven. Du måste utan tvekan ha skinn på näsan och dessutom njuta av hårt arbete.

Har du dessa kvalitéer finns det en plats i himlen för dig. Välkommen att ringa eller maila."

Kungsportsavenyn 39

2.

vi sitter i lunchrummet i källaren och försöker få i oss lite mat
du svär åt att det mer är ett rum för förvaring av muffinsformar och ölfat, berättar om stängningen igår; för få sovna timmar mellan ett stängnings- och ett öppningspass, om planerna som ska ta dig härifrån, och om människorna som håller dig kvar

jag vill egentligen inte, men frågar dig ändå hur det gick med ansökningarna till skolorna förra våren, och förbannar mig själv i samma sekund som jag ser tröttheten komma över dig, försöker säga något uppmuntrande, flytta skulden till där den hör hemma

“fan att vi ska behöva sitta och äta i den här skiten”

men ja, det är som det är
vi orkar inte engagera oss
de flesta ser ändå inte någon framtid här och när vi väl insett att vi nog blir kvar ett tag så har vi redan anpassat oss och på något vis vant oss vid att bli trampade på

du reser dig med tom blick och balanserar ut med brickan förbi lådor och drickabackar
öppnar dörren och försvinner tillbaka ut i dånet av kaffekoppar mot kaffekoppar, stressen i för många ogjorda arbetsuppgifter
jag sitter kvar ett tag, försöker få de sista minuterna att gå långsammare, lyssnar på råttorna som springer i förrådet brevid och tänker på någon som gör mig varm
dörren mot trappan rycks upp, någon skriker
“jenny! du måste komma upp nu, det är kö upp till götaplatsen och josmaskinen har pajat!”

hej igen verkligheten!

Kungsportsavenyn 39

4.
vi tar tre minuter och du gömmer dig i ett rökmoln på innergården
säger att han börjat ringa dig om nätterna igen
att du bara svarar ibland, när du inte orkar låtsas att du inte behöver honom
att du fattar att han är ett svin men att du träffat många svin efter honom som varit värre

det är inte lönt att satsa på logik idag och jag låter dig lura dig själv
tänker att det är det man behöver ibland

jag hinner reflektera över var platschefen håller hus, hon brukar ju alltid sitta härute när det är som mest att göra

du berättar att du funderar på att flytta tillbaka till din mellanstora svenska småstad igen och jag ifrågasätter om det kan göra dig lycklig
kommer på att jag efter mina tre år i göteborg inte lärt känna en enda infödd göteborgare
att ingen av oss på caféet bott i stan längre än ett par månader, år
jag frågar dig om du tror att det på något sätt hör ihop med reaktionen man möter när man berättar för folk var man jobbar
hur alla har en åsikt om caféet och dess ägare och hur de åsikterna oftast stämmer alldeles för bra; det är precis så illa och lite till

“Klart det har, och vet du vad jag tror; en dag kommer det slå tillbaka. Det är nästan så man skulle jobba kvar bara för att få se det hända.”

du fimpar mot muren och jag hoppas att du har rätt, men har svårt att tro att saker och ting händer av sig själv

platschefen kommer ut och pratar högljutt med någon av sina vänner i mobilen
vi väljer att gå in igen