Kungsportsavenyn 39

3.

det är högsommar och vi balanserar snabbt ut på innergården med lunchbrickorna
klockan är fem och solen kommer nå in till vårt bord i ca femton minuter till
du slänger av dig skorna och drar av dig strumporna, lägger upp fötterna på en brännhet caféstol som säkert var väldigt modern någon gång under nittonhundratalet
klämmer lite på dina tår och säger att dina fötter är hårdare än din mormors
“äckligare också” konstaterar jag och kastar ett leende mot solen
högt över våra huvuden, över taken, ner längs fasaden, är uteserveringen packad med gäster

vi kopplar bort stressen ett tag, sitter tysta och iakttar duvorna som blir fetare och fetare för varje turist som inte fattar att de är skadedjur värre än råttorna
flera gånger om dagen gallskriker avenyns finaste klientel när duvorna flyger in i caféet på jakt efter avenyns mest överdimensionerade chokladmuffins
två tredjedelar av tjejerna bakom kassan reagerar på samma vis och medan resten av gästerna skrämmer in duvan i en galen zickzack mellan att krascha in i fönstret mot uteserveringen och att flyga handlöst in i spegeln bakom kassan så börjar man fundera på om det kanske är dags att ta en rökpaus

solen flyttar med oss längs innergårdens sista kvadratmetrar
sexvåningshuset äter upp de sista solstrålarna och idag spelar det ingen roll
k är sjuk och det fanns konstigt nog inga ersättare idag heller
ingen tid för avtalsenliga raster

du mumlar nått om att dom borde ge fan i att utnyttja vår vilja att göra ett bra jobb
“någon jävla dag ska jag bara lägga förklädet här och be kärringarna dra åt helvete, då kan Eva* försöka stressa fram sin skit till gästerna ensam”
dörren in till trappuppgången slår igen med en smäll bakom oss
sätter punkt för en av veckans längsta raster


(* ja, alltså, “Eva” är ju den ökända ägaren, kanske att hon egentligen heter nått annat, kanske inte, vad vet jag. jag är bara hon som berättar)