En meter över havet

och jag inser plötsligt att jag är färgblind
att jag i år bortsåg från nyanserna i din röst
skiftningarna i din beröring
din blick långt borta

jag kan fortfarande se dig i folksamlingar och
förstå varför dikterna om dig kom först efter vi flyttade ifrån varandra
kan höra mina vänner berätta om hur det sprider sig
hur hela stan och alla gemensamma bekanta blir minerad mark, en hämnd som väntar på att utföras

oftast förstår jag inte var jag hör in i den bilden
om jag bara är slumpen som satte igång allt det där
eller om jag är orsaken till det

ibland har jag svårt att förstå tystnaden
hur man kan tiga ihjäl fyra år
men jag har börjat förstå nödvändigheten
och ibland till och med varit tacksam över den

kanske förstår du hur svag jag är ändå
kanske förstod du hela tiden
att om du släpper in ens ett “hej” när vi stöter på varandra på torget, i affären, på krogen
så orkar vi inte stå emot

andra stunder ser jag tydligt
hur den tystnaden fortfarande kontrollerar mitt liv
hur den finns där mot dina vänner
fortfarande begränsar

en del dagar är värre än andra
när det är som värst kan jag till och med sakna dina föräldrar
förbanna att det enda sättet jag kan förhålla mig till kärleken är att förbruka den

jag berättar för en vän att jag drömmer om dig
och han säger att det är nu det slår tillbaka
att jag ska låta det göra ont
för det var det här jag ville

ibland önskar jag att jag kunde stå i fotoalbumen år efter år
semester efter semester, vardag efter vardag
och nöja mig med det
bli lycklig av sånt som trygghet och att bara ha någon
vemsom egentligen

att jag för varje sak jag förlorat
kunna känna att jag vunnit mer
och släppa frågan på om du någonsin kommer förlåta mig
för att jag inte älskar dig längre