Om det här med förra året

(det här blev onödigt långt, jag rekommenderar dig att bara läsa de fetstilta orden.)

alltså
jag är egentligen alldeles för oföretagsam för att skriva en hel årskrönika men efter påtryckningar tänker jag att det nog ändå är enklast att ge det ett försök

nyår firades mellan en stängning och öppning av caféet på avenyn
jag blev schemalagd att börja i kallskänken på nyårsdagen, tidigare än en vanlig söndag, en eller två timmar tidigare än cafétjejerna skulle komma in, som något sorts straff för att jag aldrig kan hålla käften
jag började verkligen få nog av hela situationen med en ägare som satt i system att inte ha några ersättare för sjuka och pressat upp tempot så pass att snittet som folk orkade jobba där låg på ca tre månader
började tröttna på platschefen som gjorde omöjliga schemaläggningar och låtsades att hennes mobil ringde när man pratade med henne om arbetsmiljön
i slutet av januari bad jag om en månads tjänstledighet, fick nej, sa jag upp mig och planerade en resa till chile

februari kom med de sista dagarna med tjejerna på caféet, några av vilka blev vänner för livet (vill jag gärna tro iaf)
under året kommer det visa sig att bara en av de tjejerna fortfarande orkar jobba kvar
någon gång i mitten av månaden skriver jag stommen till det som ska bli min första dikt på fyra år
jag och mannen i mitt liv åker till chile
träffar familjen i Lota, paraglidar längs kusten i Iquique, står på klipporna utanför Nerudas hus i Isla Negra och ser tumlare på väg till sydpolen (ja, det är bara en gissning)

tillbaka i sverige igen är det nästan vår, jag börjar jobba på restaurangen på linnégatan och jobbar efter det mina första dagar med gänget på mina senaste arbetsplats
deltar i årtiondets festligaste möhippa och har en arbetslös sommar framför mig
deltar i årtiondets mest dansanta bröllop och funderar på när bekantskapskretsens första barn ska dyka upp
drar till tunisien med två av tre syskon och börjar på allvar fundera över sakernas tillstånd
plågar mig igenom ett par regniga veckor, sommaren misshandlar mig med beslut om vilket sorts liv jag vill leva, något spränger inifrån
skriver färdigt de första två dikterna sen 2003
fattar ett livsavgörande beslut

det är augusti och jag flyttar från samboliv ut till systerns lägenhet i bergsjön
känner mig starkast i världen
börjar min säsongsanställning på arbetsplatsen som senare kommer göra sig av med mig
startar bloggen

träffar någon som lyfter mig genom ett par månader
påbörjar ett bokprojekt som senare kommer bli svårt att avsluta, men som i december hittar sin bästa samarbetsform

det är september och jag och tvillingsyster gör slag i saken och firar vår födelsedag och att jag fått mitt första förstahandskontrakt sen jag flyttade hemifrån
syster flyttar till en mellansvensk mellanstor stad och berättar att det roligaste som hänt på flera veckor var när skulle köpa pizza och pizzabagaren tyckte att hon skulle ha en “albino” istället för en “bambino”
de skrattade leendes och sen kände hon sig tvungen att skaffa ett stamkort på pizzerian hon besökte för första gången, såhär i efterhand kan vi konstatera att hon aldrig åt de där 12 pizzorna hon var tvungen till för att få den 13e gratis

i oktober åker jag för mycket tåg och efter att ha hamnat bredvid många konstiga överklasskärringar prisar jag det faktum att det finns förstaklassvagnar som de oftast har vett att beställa biljett i, ärligt talat så slipper jag helst träffa överklassen
dom är mycket osympatiska och svåra att förstå sig på

det är fortfarande oktober och jag funderar på vad jag ska göra till våren, vi har vårt första fackmöte på min nya arbetsplats, jag blir vald till platsombud och vi lyckas få ut övertidsersättningen de hävdat att de inte behöver betala ut
schemaläggningen styrs upp och jag bestämmer mig för att jobba kvar
chefen säger att ingen behöver oroa sig inför våren, det finns jobb till alla

vid månadsskiftet passeras 3 månadersgränsen och jag slipper ta upp mina gamla skills i repliken “ det funkar nog inte det här…”
det gör någonannan denna gången

november misshandlar mig en smula
men avslutas storstilat med en gnista
som kan komma att få allt att brinna
eller inte, men att inte veta är lite av poängen

om november misshandlade mig så borde december låsas in på livstid för osedligt beteende
chefen kallar in mig på kontoret och säger att det inte finns nått jobb för mig nästa säsong
stryk ska han ha
detta skapar i sin tur årets största ögonblick:
när mina arbetskamrater tågar in på vdns kontor och ifrågasätter motiven till varför jag inte får jobba kvar, säger att de vill ha mig kvar
väntar mig ingen hjälp av byråkratin
och hoppas fortfarande att mitt sista kort kan fälla dom, mer om det senare 2008

min bror ger mig årets bästa julklapp och jag planerar en resa till Kanada
natten mot det nya året drömmer jag mardrömmar om caféet på avenyn

jag väljer att se det som ett tecken på att alla val jag gjort under året varit riktiga och att 2008 blir ett mycket bra år

mest för att det är så det känns