Jag är inget företag

Jag försöker verkligen uppdatera här. Men jobbet ska jobbas och texterna ska skrivas och diktsamlingen ska granskas och mötena ska protokollföras och ölen ska drickas och människorna ska älskas och händerna ska hållas och tunnelbanan ankommer snart till Gullmarsplan, byte för resande mot Farsta strand samt till Tvärbanan

Tvärbanan ska åkas, sl-kortet betalas
barnen måste ha mat
även om
fröknarna inte vill äta

man ska ringa vännerna
svara på tilltal
höra av sig
till de som vill veta mer

man ska komma ihåg ansiktena
på människorna
så att man kan ta vid där man senast pausade
man ska lägga folk på minnet
man ska ha ett minne
på en terrabyte

man ska kunna sammanfatta sig själv med tre ord
en slogan att tapetsera upp på reklamen insprängd
bakom tågen på perrongen

Jenny Kristina Wrangborg

man ska vara ett företag
en f-skattsedel
avdragsgill och budgetanpassad

man måste
ta risker
leva lite på kanten
kunna gå i personlig konkurs

man ska inte låsa sig
man ska vara fri
man ska sitta med miljonlån och bostadsrätt
i en stad som blivit kall

man ska flytta dit jobben finns
det kommer inga stekta sparvar flygande
det kommer inga lägenheter körande längs E4an
ingen inför trängselskatt i vår tvåa med
svart andrahandskontrakt

vi bor inte här
vi öppnar inte när det ringer på dörren
ringer inte värden när kranen gått sönder
vi är bara inneboende
på genomresa
pojkvänner
flickvänner
på besök

här drivs vårdcentralerna av riskkapitalbolag
i skatteparadis

här betyder valfrihet likriktning
och effektivitet nedskärningar

här har fyraåringarna på förskolan
lärt sig tvärtomspråket

och vi verkar glömt att
Jag pratar inte tvärtomspråket
betyder att man gör det

Så, jag försöker verkligen uppdatera här.
Men Stockholm ställer sig i vägen,
varje morgon något dom vill att jag ska köpa
något som ska säljas ut
privatiseras

varje dag
den här staden som jag så gärna vill tycka om
men som gör det så lätt för mig att
vilja flytta härifrån.

Pinter och Fiendeland

Bloggen Fiendeland var länge min favoritblogg.
Jag som tidigare inte läst särskilt mycket poesi fick där chans att hitta godbitarna i arbetarrörelsen poesiskatt. Dikter om framgång och nederlag, om kamp och om hopp.
Tyvärr så uppdateras den högst sporadiskt nuförtiden. Men det finns mycket att klicka sig igenom där. Gör det.

Det är ingen slump att de två senaste posterna på Fiendeland handlar om föreställningen i Uppsala. Olof, personen bakom bloggen, är nämligen samma Olof som gjort videon till I den här dikten.

Jag tänkte försöka få upp lite fler av mina favoritdikter av mina favoritpoeter här på bloggen.
Här kommer en snygg dikt av Harold Pinter.


Poem

Titta inte.
Världen håller på att gå sönder.

Titta inte.
Världen håller på att fimpa allt sitt ljus
och köra ner oss i sitt mörkers unkna gruvhål,
det svarta feta kvava stället
där du ska döda eller dö eller dansa eller gråta
och gnälla, gny och pipa som en stucken gris
för att få omförhandla ditt försäljningspris.

Pandemin och höstmörkret

LO-tidningen har med en liten notis om Vi är här nu, som jag och Stormen satte upp på Uppsala Stadsteater i oktober.
På Arbetarbladets ledarsida kan man läsa en krönika om det där med att vara viktig.


Pandemin kan föra något gott med sig

November. Klockan är nio och jag är på väg till förskoleköket där jag jobbar som kallskänka. En man på perrongen nyser och samtliga människor runt honom backar undan. Löpsedlarna skriker om den nya influensan.

Bakom mig står två kvinnor och diskuterar någonting, jag hör dom bara i tystnaden mellan låtarna på min mp3-spelare. ”Det är för jävligt att vi inte kan göra nånting åt att det”. Kvinnan bredvid svarar ”Grejen är ju att om alla vi skulle stanna hemma samtidigt så skulle samhället stanna, ingenting skulle fungera”.

Jag undrar först om jag hört rätt, om det faktiskt kan vara så att vi äntligen upptäckt att det är vi som bär det här samhället. Vi som ser till att barnen får mat, vi som kör kollektivtrafiken, vi som tar hand om de sjuka och gamla, vi som kör apelsinerna från Spanien till Konsum, vi som bryter malmen och serverar kaffet, vi som städar gatorna, bygger husen, producerar elen.

Det är november, fackförbunden har rekordlåga medlemsantal och på personalmötet förra veckan konstaterade verksamhetschefen att under nästa års valår och kapitalistiska kris kan vi inte vänta oss att någon kommer att tänka på oss. Vi är barnskötarna, pedagogerna, kallskänkorna. Inte företagsägarna, politikerna eller aktieägarna och pratar vi någongång om framtiden så handlar det om nästa semester, nästa löning, luftfickorna.

På perrongen på väg till jobbet undrar jag om vi plötsligt vaknat, insett möjligheterna det innebär att vara de som ser till att samhället fungerar. Jämfört lönebeskeden med de utslitna axlarna, hörselnedsättningen, dödsolyckorna, arbetstempot.Jämfört arbetsinsatsen med inflytandet, hur ofta någon frågar oss vad vi tycker, hur våra drömmar ser ut.

Det finns ingen som använder våra röster ifall vi sitter tysta, man kan höra det tydligt om man sätter på tv:n, slår upp tidningen, läser titlarna på de inbjudna experterna. Så fort någon öppnar munnen kan jag höra hur tysta vi är.

”Om vi alla stannar hemma skulle ingenting fungera”. Året är 2009, för 100 år sen var det storstrejk i Sverige.För 40 år sen lade nästan 5 000 gruvarbetare ner sitt arbete i en vild strejk mot ackordshets och ständiga dödsolyckor. Mot tempohöjningar som gör våra kroppar till maskiner att kasta bort när vi gått sönder.

När jag nu lyfter blicken mot löpsedlarna bär jag ett stilla hopp om att den här pandemin ska föra i alla fall någonting gott med sig; att vi än en gång ska inse hur viktiga vi är, alla vi som bär upp det här samhället. Och ta strid för att bygga ett bättre.

En ljusare vår

Den här dikten skrev jag i höstas, på uppdrag av Tvärdrag, den finns med i numret Verklighetens folk. Jag har inte lagt upp den här eftersom jag tyckte att den kändes lite väl lång, den är i sin helhet sex A4-sidor. Här kommer en lite kortare variant, samma tappning som förekommer musiksatt tillsammans med Stormen.
Ni kan se oss framföra den på Socialistiskt forum den 28e november i Stockholm. Vi spelar kl 15.00. Jag kommer också vara med på programpunkten "Arbetarklassens bästa partytricks" kl 16.45. Kom och säg hej!


En ljusare vår

Det är sent i september
sommaren slocknar utmed rälsen
jag ser hösten tända fyr på träden och med böjt huvud korsa torget
Allt är aska nu

Vissa nätter vaknar jag och vet inte åt vilket håll väggarna går,
det senaste halvåret har jag flyttat lika många gånger som månaderna ändrat namn för att nu sträcka mig mot min väckarklocka i oktober,
inneboendes svart i tredje hand i en förort till Sveriges största stad

Det är systemfel och konjunktursvängningarna gör mig yr på väg hem från ännu en timanställning

Det nya arbetarpartiet har tänt upp och öppnat dörrarna för de
som klarat av att hålla sig kvar medan folkhemmet sålts ut
Vi andra; i mörkret ser vi så små ut att vi inte ens verkar existera

Vad hände med alla inställda drömmar och visioner?
Allt som försvann i nittiotalets svarta hål
00-talets nya besparingar och kriser

Det är sent i september och jag letar efter ett vaccin istället för plåster och bromsmediciner
en förändring som släpper in ljuset
en öppning i allt som vill oss illa

Vi blev kvar i ett århundrade av brustna löften och idéer,
av kroppsarbete som gör oss obrukbara innan femtio,
av en hopplöshet så mörk att vi låtsas som om den inte ens finns där, letandes efter något helt annat; en lönefredag, mikrodrömmar i oändliga arbetsveckor, en luftficka i arbetslösheten

September och jag pratar med en vän om demokratins höst,
när jag frågar honom hur han orkar fortsätta kämpa vet jag redan svaret;
vi har inget val
Han säger att det gått så långt att vi inte ens kan lita på oss själva,
än mindre någon annan,
Därför måste vi göra just det,
så mycket står på spel nu

för när krisen kommer och varslen ligger över oss
tvingas vi ut ur fackstyrelserna, föreningslivet, förtroendeuppdragen för att
inte riskera våra socialbidrag

Demokratin blir något som angår de med kraft nog att hålla sig kvar i systemet

Här vaknar vi till tysta varsel och massuppsägningar
ingen kallar mig längre socialist när jag trött säger att det är något grundläggande fel på det här systemet
Det är som om det ordet blivit raderat ur språket tillsammans med riktningen, farten, förändringen det bär på
för det är väl så att när rörelsen stannar så försvinner den
Man kan inte ser det först
Men det ligger i själva definitionen av ordet
rörelse

Det är sent i september och jag letar efter
en av alla de två och en halv miljoner ljuspunkter
som sägs finnas i Sveriges gatunät
sprickorna i fasaden
demokratins vår

Vi har lämnat nittiotalet bakom oss
sprungit rakt in i ett nytt millennium med en nedrustning så total att min generation
inte ens kan läsa sig till innebörden i full sysselsättning

Vi minns inga storhetstider, bär inte segerns minne i våra kroppar
våra drömmar såldes ut bit för bit, ljuspunkt efter ljuspunkt
I kommunalgula korridorer går lärarna som ville lära oss om jämlikhet
allas ärliga chans

Det sägs att vi blev den första generationen som fick det sämre än våra föräldrar

September brinner i träden
på förskolan där jag jobbar får vi papper utdelade med riktlinjer vid en eventuell pandemi, det känns som om vi är beredda på allting utom hur vi ska ta hand om varandra

Var är krisberedskapen för de varslade, handlingsplanerna för att bygga ett nytt samhälle
Vem tar fram vaccinet mot systemet som går in i kriser, vem forskar efter botemedlet för hopplösheten i väntrummet på arbetsförmedlingen

Vi är pedagogerna, kallskänkorna, barnskötarna
inte
företagsägarna, politikerna eller aktieägarna
och pratar vi någongång om framtiden så handlar det om nästa semester,
nästa löning,
luftfickorna

Det finns ingen som använder våra röster ifall vi sitter tysta,
man kan höra det tydligt om man sätter på tvn, slår upp tidningen,
läser titlarna på de inbjudna experterna
Så fort någon öppnar munnen kan jag höra hur tysta vi är

Men också, att svagheten är något jag bara känner när sambanden blir otydliga,
när jag inte orkar gå på mötena eller prata med mina arbetskamrater

Luckorna är glasklara ögonblick;
hon som kom in i köket där jag en gång arbetade och ritade en linje precis där svängdörren gick, sa ”Här står vi och lagar mat som vi aldrig skulle ha råd att äta själva”
Den dagen såg jag sprickorna i fasaden i ljuset som sipprade igenom

September, sommaren svalnar utmed rälsen
grå akvedukter över
namnlösa vattendrag
blåmönstrade säten
på väg hem från jobbet

Löpsedlarna borta vid Pressbyrån berättar att ännu ett företag ska ”effektivisera”

Om vi bara kunde gå in bakom det ordet
hem till de varslade

om vi kunde få prata med dem som fick jobba kvar
göra deras kroppar till våra, känna tempoväxlingen, transportera oss ytterligare ett decennium in i framtiden – se hur kropparna sakta brutits ner av stressen, lyften, förnedringen

om varje siffra i statistiken var ett namn över löpsedlarna
om vi i krisberedskapen, riskbedömningen, handlingsplanerna kunde läsa ut något hopp
om kampen berättade för oss att förändring var möjlig

Det är september
det nya arbetarpartiet hade inte haft en chans om det gamla hade åldrats med värdighet
det är som om vi blivit osynliga efter så mycket samförstånd att vi inte verkar ha något förstånd kvar

Jag skulle vilja be Mona Sahlin att inte vara så rädd för oss,
lägga händerna på hennes axlar för att visa att arbetarklassen fortfarande existerar,
viska i hennes öra att det är bråttom nu, snart går vi utan er

Lika lite som de verkar tro att jag existerar
tror jag på deras bestående existens
Däri ligger mitt hopp
min ljuspunkt till en ljusare vår;
vi bär på hemligheten till vaccinet
antikropparna i våra kroppar
botemedlet som gör mörkret omöjligt

För om man läser mellan raderna i tidningarna
ser människorna bland siffrorna
spolar banden baklänges så
kan man bryta chiffret,
höra rösterna och se färgerna framträda ur mörket

Det är sent i september
och jag tycker mig se en spricka i fasaden
skriker vi tillräckligt högt kan glaset spricka,
isen brista och
ljuset leta sig upp genom
oss igen

Boken på arbetsplatsen

Jag skulle vilja skriva något om dagarna på kursgården, med arbetarförfattarna och alla de som ser till att arbetsplatsbiblioteken runt om i Sverige fungerar. Vilja skriva något om eldsjälarna. Han som kommer fram och sätter sig bredvid mig i en tystnad jag först inte kan förstå. Han som sen öppnar munnen med en längtan till någonting annat, med glöden pyrande inuti, eldarna som vill vakna. Säger

"Men vi gör ju ingenting. Ingenting för att förändra det"
"Vi sitter ju bara här, i våra fackstyrelser och säger jajaja. När själva idéen var att vi skulle säga nej. Nejnejnej. Vi gör ju ingenting"

Sen tystnar han ett tag, eldsjälen, innan han börjar berätta om dottern, lika gammal som jag, jobbandes tio år som extraanställd inom långvården innan det dök upp en fastanställning.

Jag skulle vilja berätta om honom. Om människorna som kom fram till mig efter min läsning med någonting brinnande inuti. De som kramade om mig och började prata om den förlorade riktningen. Hur de sett och känt samma tomrum som jag, hur kampen kommit i skymundan bakom försäkringsprat och samförstånd.
Hur jag inte kan förstå att man fortsätter rösta på ett parti som år efter år svarar
"Vi kan inte lova något, vi vet inte hur konjunkturen ser ut"
på frågor om det finns hopp om en ljusare morgondag. I ett samhälle så rikt att vissa inte har något alls.

Det vill jag skriva om, men väl hemma igen berättar Isak att killen vi hyr lägenheten av beslutat sig att höja hyran med 25% , och den där peppen efter tre dagar tillsammans med eldsjälar byts ut till någonting annat, och det som skulle blivit en dikt om de som brinner blir en krigsförklaring mot samhället som inte ger människorna några val, mot människorna som inte säger sig ha några.
Men den får ni läsa någon annan gång.

Vellinge

De skyr inga medel

Se upp för honom som säger sig föra
de mångas talan.
Han kanske gör det.

Se upp för honom som säger sig tala
bara å sina egna vägnar.
Han kanske gör det.

Se upp för honom som bara nickar
instämmande.
I morgon kan nickningen gälla dig.

Se upp för dem som bara vill leva
sitt liv i fred.
De skyr inga medel.

Claes Andersson

Städerna

Det är november, träden försöker desperat hålla fast vid sina sista löv. De ser ut att skämmas där de står med sina nakna grenar och skräpiga trottoarer.

Mörkret är tätare nu, jag skyndar mig förbi förskolan och ser tomma gungor avteckna sig i gatubelysningen. En ensam man sitter inne på Bagis Grillbar med en mostallrik. Någon med svarta kläder svingar en knytnäve mot två butiksbiträden som försöker hålla fast honom inne på Konsum, någon skriker något som försvinner i det öronbedövande ljuset från reklamskyltarna. De automatiska dörrarna öppnas och stängs, en höstvind springer över torget med ljudet av torra löv. Jag drar jackan närmare huden, sätter på mig handskarna och svänger in mot tunnelbanan.

Det står människor utanför spärrarna, de tittar in mot mörkret på andra sidan, som om de försökte se vad som väntar nedanför rulltrapporna ner mot underjorden, bortanför mörkret. Vad är det vi väntar på?

Två vita strålkastare genom tunnlarna, det rasslar under tåget på väg över vattnet vid Skanstull. Jag tänker på april, när allt var namnlösa platser invid namnlösa vattendrag. Tusen främlingar på tusen främmande gator. Nu? Jag undrar om det ens är lönt att lägga min nya adress på minnet. Posten letar sig fortfarande fram till mina gamla adresser och når mig ibland med överkryssade postnummer, gatunamn, c/o-adresser jag sedan länge lämnat bakom mig.

Jag antar att en del meddelande aldrig når mig.

Mannen mittemot mig ler när tunnelbaneföraren svär sina allra finaste svordomar åt dagens ungdom. Jag ler tillbaka.

När de frågar om jag trivs i Stockholm svarar jag att jag inte vet. Att hemma är hemma och jobbet är jobbet. Det däremellan är tid spenderad på tunnelbanan, timmar promenerandes bredvid någon vän, kvällar med tangenterna vilande under fingrarna.

Det är Göteborg, Vancouver, Stockholm. Det är Kalendervägen 105, 538 Smithe Street, Astronomvägen 39, Ahlströmmersgatan, Tunavägen 4, 11^th and Moody och Emågatan. Jag tittar upp mot vännen vid min sida och det är Hanna, Marie, Peter, Brian, Helene, Daniel.

De stora vägarna river fortfarande i mig, tågrälsen leder fortfarande ut ur, inte in i, de här städerna. Och när jag ler mot främlingar, är jag fortfarande lika mycket en främling för dem som de är för mig.

Stormen

Stormen smider planer på att ta över världen, men vi behöver er hjälp.

Sitter ni inne med en scen att stå på, ett möte att förgylla, en 30årsfest att uppträda på? Känner ni nån som känner nån som känner nån?

Eller som Sonnevi skulle uttryckt det; Tillsammans har vi makt att upphäva makten.

Hjälp till!


Uppsala Frias recensent gillar oss!

En främling kallar det "en stor upplevelse"!

Aftonbladet kultursidor vill att vi ska ut över Sverige!

Fiendeland kallar det "imponerande, berörande och stort"

Palme och självkänslan

I somras var jag med och skrev material till pjäsen Palme som går på Uppsala Stadsteater. Igår var jag och såg den igen. Jag är med på video i föreställningen, läsandes delar ur två brev som jag skrev till regissören Carolina Frände.

Jag har inte varit så mycket på teater. Teater har känts lite som opera, väldigt främmande och konstigt. Resultatet på scen och samarbetet med Frände under arbetets gång har förändrat min syn på vad teater är och kan vara.

Jag har inte skrivit så mycket om mitt skrivande för Palme här, mest för att jag tror att det gjorde mig livrädd. "Inte fan kan jag skriva till teater?" Efter premiären var jag skakig i dagar, att se sig själv i dom där tv-apparaterna på scenen fick mig ur balans. Samma obehagskänsla som efter min och Stormens föreställning på Ettanscenen, känslan av att jag håller på med saker som jag egentligen inte kan.

Min syster och min vän var med mig denna gången. De sa att de var väldigt stolta över mig. Det har andra också sagt. Det ska jag också lära mig att vara.
För pjäsen Palme är grym, ni borde gå och se den, om inte för att ni gillar/ogillar Palme så för de fantastiska skådespelarinsatserna. Det är bara två föreställningar kvar nu. Hinner ni inte till Uppsala så håll utkik efter Frändes arbete i framtiden, hade fler delat hennes ambitioner hade jag kanske känt mig lika hemma i en teatersalong som på en biograf.

BOKA BILJETTER!