Jag skulle vilja skriva något om dagarna på kursgården, med arbetarförfattarna och alla de som ser till att arbetsplatsbiblioteken runt om i Sverige fungerar. Vilja skriva något om eldsjälarna. Han som kommer fram och sätter sig bredvid mig i en tystnad jag först inte kan förstå. Han som sen öppnar munnen med en längtan till någonting annat, med glöden pyrande inuti, eldarna som vill vakna. Säger"Men vi gör ju ingenting. Ingenting för att förändra det"
"Vi sitter ju bara här, i våra fackstyrelser och säger jajaja. När själva idéen var att vi skulle säga nej. Nejnejnej. Vi gör ju ingenting"
Sen tystnar han ett tag, eldsjälen, innan han börjar berätta om dottern, lika gammal som jag, jobbandes tio år som extraanställd inom långvården innan det dök upp en fastanställning.
Jag skulle vilja berätta om honom. Om människorna som kom fram till mig efter min läsning med någonting brinnande inuti. De som kramade om mig och började prata om den förlorade riktningen. Hur de sett och känt samma tomrum som jag, hur kampen kommit i sky
mundan bakom försäkringsprat och samförstånd.Hur jag inte kan förstå att man fortsätter rösta på ett parti som år efter år svarar
"Vi kan inte lova något, vi vet inte hur konjunkturen ser ut"
på frågor om det finns hopp om en ljusare morgondag. I ett samhälle så rikt att vissa inte har något alls.
Det vill jag skriva om, men väl hemma igen berättar Isak att killen vi hyr lägenheten av beslutat sig att höja hyran med 25% , och den där peppen efter tre dagar tillsammans med eldsjälar byts ut till någonting annat, och det som skulle blivit en dikt om de som brinner blir en krigsförklaring mot samhället som inte ger människorna några val, mot människorna som inte säger sig ha några.
Men den får ni läsa någon annan gång.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar