Pandemin och höstmörkret

LO-tidningen har med en liten notis om Vi är här nu, som jag och Stormen satte upp på Uppsala Stadsteater i oktober.
På Arbetarbladets ledarsida kan man läsa en krönika om det där med att vara viktig.


Pandemin kan föra något gott med sig

November. Klockan är nio och jag är på väg till förskoleköket där jag jobbar som kallskänka. En man på perrongen nyser och samtliga människor runt honom backar undan. Löpsedlarna skriker om den nya influensan.

Bakom mig står två kvinnor och diskuterar någonting, jag hör dom bara i tystnaden mellan låtarna på min mp3-spelare. ”Det är för jävligt att vi inte kan göra nånting åt att det”. Kvinnan bredvid svarar ”Grejen är ju att om alla vi skulle stanna hemma samtidigt så skulle samhället stanna, ingenting skulle fungera”.

Jag undrar först om jag hört rätt, om det faktiskt kan vara så att vi äntligen upptäckt att det är vi som bär det här samhället. Vi som ser till att barnen får mat, vi som kör kollektivtrafiken, vi som tar hand om de sjuka och gamla, vi som kör apelsinerna från Spanien till Konsum, vi som bryter malmen och serverar kaffet, vi som städar gatorna, bygger husen, producerar elen.

Det är november, fackförbunden har rekordlåga medlemsantal och på personalmötet förra veckan konstaterade verksamhetschefen att under nästa års valår och kapitalistiska kris kan vi inte vänta oss att någon kommer att tänka på oss. Vi är barnskötarna, pedagogerna, kallskänkorna. Inte företagsägarna, politikerna eller aktieägarna och pratar vi någongång om framtiden så handlar det om nästa semester, nästa löning, luftfickorna.

På perrongen på väg till jobbet undrar jag om vi plötsligt vaknat, insett möjligheterna det innebär att vara de som ser till att samhället fungerar. Jämfört lönebeskeden med de utslitna axlarna, hörselnedsättningen, dödsolyckorna, arbetstempot.Jämfört arbetsinsatsen med inflytandet, hur ofta någon frågar oss vad vi tycker, hur våra drömmar ser ut.

Det finns ingen som använder våra röster ifall vi sitter tysta, man kan höra det tydligt om man sätter på tv:n, slår upp tidningen, läser titlarna på de inbjudna experterna. Så fort någon öppnar munnen kan jag höra hur tysta vi är.

”Om vi alla stannar hemma skulle ingenting fungera”. Året är 2009, för 100 år sen var det storstrejk i Sverige.För 40 år sen lade nästan 5 000 gruvarbetare ner sitt arbete i en vild strejk mot ackordshets och ständiga dödsolyckor. Mot tempohöjningar som gör våra kroppar till maskiner att kasta bort när vi gått sönder.

När jag nu lyfter blicken mot löpsedlarna bär jag ett stilla hopp om att den här pandemin ska föra i alla fall någonting gott med sig; att vi än en gång ska inse hur viktiga vi är, alla vi som bär upp det här samhället. Och ta strid för att bygga ett bättre.