Palme och självkänslan

I somras var jag med och skrev material till pjäsen Palme som går på Uppsala Stadsteater. Igår var jag och såg den igen. Jag är med på video i föreställningen, läsandes delar ur två brev som jag skrev till regissören Carolina Frände.

Jag har inte varit så mycket på teater. Teater har känts lite som opera, väldigt främmande och konstigt. Resultatet på scen och samarbetet med Frände under arbetets gång har förändrat min syn på vad teater är och kan vara.

Jag har inte skrivit så mycket om mitt skrivande för Palme här, mest för att jag tror att det gjorde mig livrädd. "Inte fan kan jag skriva till teater?" Efter premiären var jag skakig i dagar, att se sig själv i dom där tv-apparaterna på scenen fick mig ur balans. Samma obehagskänsla som efter min och Stormens föreställning på Ettanscenen, känslan av att jag håller på med saker som jag egentligen inte kan.

Min syster och min vän var med mig denna gången. De sa att de var väldigt stolta över mig. Det har andra också sagt. Det ska jag också lära mig att vara.
För pjäsen Palme är grym, ni borde gå och se den, om inte för att ni gillar/ogillar Palme så för de fantastiska skådespelarinsatserna. Det är bara två föreställningar kvar nu. Hinner ni inte till Uppsala så håll utkik efter Frändes arbete i framtiden, hade fler delat hennes ambitioner hade jag kanske känt mig lika hemma i en teatersalong som på en biograf.

BOKA BILJETTER!