It's ok, we can still be friends

jag följer solen ner längs vattnet i en tremiljonersstad
och jag bär med mig ett hjärta fyllt av sten
för du är någon sorts vän,
och jag är någon som älskar dig

du följer mig ner till Lonsdale Quay
går bredvid som i en kväll i april
med din hand i min och jag önskar mig;
tillräckligt bra fantasi för att inte behöva önska dig tillbaka

någon kysser mig utan känsla och
du är avståndet mellan mig och verkligheten
eller bara sättet jag lär mig att vara ensam
tillsammans med andra

jag sitter på en uteservering och ser oss
som om vi levt våra liv baklänges och
snart har jag inte ens mött dig för första gången
snart är du en främling utan namn
snart lämnar jag dig

------------------------------------------


jag vet inte vad jag ska säga om allting
jag försöker skriva men det känns som att mellan varje mening så förändras något och jag måste börja om från början

ibland är jag ensammast i världen och ibland vill jag bara vara själv
ibland tror jag att jag är kär och sen inser jag att jag inte står ut med att tillbringa mer tid med dig
ibland orkar jag inte sätta på telefonen bara för att sekunden senare förbanna det faktum att någon kan ha försökt få tag på mig och jag sumpat chansen


livet är scitzofrent
och jag stannar nog i vancouver till slutet av augusti