Jag är människa

jag är också människa
jag behöver mat på bordet, ett jobb att gå till
värdighet
jag är inte osynlig

jag är också människa
jag går sönder om ni skickar mig i krig
jag förmultnar om ni lämnar mig i en skyttegrav
jag är känsligt gods

jag är människa
mina ben värker efter elva timmar mellan kassan och kallskänken
huvudvärken skriker efter en hel dag i ett bastuvarmt kök
människan i mig säger att det är orimligt att tjäna pengar åt någon annan
jag är ingen maskin

jag är inte osynlig
jag är han som tar emot dina pengar på bensinmacken, hon som bygger bilen som du kör, människan som ni skickar i krig, hon som förmultnar i er skyttegrav

jag är inte osynlig
jag lagar maten till era fina middagar, delar ut er post, tar hand om era föräldrar
jag är så nära

jag är känsligt gods
det gör ont när jag trillar från byggställningar, halkar på oljiga golv, lyfter de gamla
min kropp saknar reservdelar

för jag är ingen maskin
ni kan inte köpa en ny för ni kan inte köpa mig
människan i mig säger att ni inte kan ta mitt mervärde
för inget är mer värt än människan
ni kan inte kalla in mig på kontoret och byta ut mig till en snabbare modell
för jag är ingen maskin

jag är människa och
jag är så nära

----------------------

en av de saker som gör mig argast är folk som hävdar att klasskampen är död, det finns inga orättvisor längre, alla har samma möjligheter blablabla i all oändlighet...

bara människor som redan sitter på någon kan säga något sånt, bara såna människor är dumma nog att sätta sig tillrätta utan att bry sig om var de sätter sig

jag hatar dom

för jag hatar klassamhället

vafan ska jag behöva jobba 55h i veckan för att ens ha råd att ta en veckas semester medan det finns de som inte behöver jobba alls men ändå har råd att bosätta sig i en solsemester

jävla sätt

socialism eller barbari säger jag